...

Jag har just spenderat de senaste 20 minuterna med att fylla sida efter sida med orden:

"JÄVLA FULA ÄCKLIGA SKIT JAG"

Vad säger det om min självkänsla!?!

Nattsvart

Inte skrivit här på länge. Har väl hamnat i nån slags bloggtorka...fast egentligen stämmer inte det för jag skriver blogg i mitt huvud nästan varje dag, men orden vill inte fastna på papper.

Idag gör det mer ont än vanligt och jag förvånas över att det inte syns på utsidan. Att det inte bildas sprickor i huden eller växer ut taggar ur bröstet. Att jag kan se ut som vanligt fastän jag faller i bitar inuti.

Jag tror inte att jag vet hur man gör. Hur man lever. Ofta känns det som att jag lämnar min egen kropp och står bredvid mig själv och ser allt som händer. Levande död. Men ingen märker nåt och varför skulle de det? Jag har ju lärt mig hur det ska se ut när man lever. Jag vet hur man bör prata, hur man bör vara, hur man ler och skrattar. Ändå lever jag inte. Men det är det bara jag som vet. Jag är bra på att luras, så bra att jag ibland kan lura mig själv ett litet tag.

Jag tänker mycket på döden. Min egen död. Mer kallsinnigt och objektivt än tidigare. Förvånansvärt lite känslor inblandat. Inte sentimentalt och blödigt gråtande som jag förut gjort. Mer detaljer och praktiska saker. Jag önskar att det låg mer på det känslomässiga planet, det är lättare att hantera hur skevt det än låter. Gillar inte det kalla lugnet som ligger över mig nu. Tidigare skulle jag ha sagt att jag stängt av, men är inte säker på att det är rätt ord för att beskriva det. Kommit till insikt? Om vadå egentligen? Att jag vill dö? Men jag vill ju inte dö, är skiträdd för döden ju! Så vad är det jag vill? Jag vill inte vara jag. Det vet jag. För jag är inte rätt, det räcker inte att vara jag. Jag passar inte in, trots att jag nog kan lura många att jag gör det.
Att vara annorlunda, udda, är bara "coolt" om man är det på rätt sätt...och jag är det definitivt inte på rätt sätt.

Så, är döden lösningen? Om jag inte vet hur man lever, inte vill leva, vara den jag är...är motsatsen till det döden? Mina tankar den senaste tiden har kretsat mycket kring motsatspar. Motsatsen till liv är död, ergo vill jag inte leva så vill jag dö!?! Jag är inte lycklig, finner heller inget hopp om att någonsin bli det. Är motsatsen då att leva ett olyckligt liv? Är jag olycklig? Jag kan inte minnas en tid när jag varit lycklig, men innebär det då att jag varit olycklig i hela mitt liv? Jag vet inte. Jag har aldrig sett på mig själv som olycklig. Jag har benämt mig själv med många olika negativa ord, men aldrig olycklig.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget. Kanske ett försök till att bringa lite ordning i det kaos som råder bland mina tankar. Eller så ville jag bara fördriva lite av den vakna tiden. Vill bara sova och glömma all förtvivlan som bor i mig. Glömma att jag är jag och att det aldrig kommer förändras. Glömma att jag inte räcker till. Att ingenting tjänar nåt till..att det är skitsamma om jag tror på ödet eller slumpen för jag tror ändå att jag vet hur mitt liv kommer sluta. Frågan är bara när...