Ibland (ganska ofta!) vill jag gå in i ett ljudisolerat rum och bara skrika. Skrika tills det inte finns någon luft kvar i mig. Helst ska rummet vara madrasserat också så jag kan slå vilt och dunka huvudet i väggen.

Jag känner mig som ingenting. Orkar ingenting. Vill ingenting. Kan ingenting. Känner ingenting. ÄR ingenting!

Jag börjar suddas ut i kanterna...

26 år

Dagen har varit en känslomässig berg-och dalbana. Fick ett samtal på förmiddagen att min älskade fina lilla mormor nog inte skulle överleva dagen. Just då kunde jag inte ta in den informationen så jag satte på autopiloten och fixade inför kalaset med vännerna. Vid tre droppade alla in och jag fick fina presenter och vi käkade glass i stora lass. Ångesten och rädslan låg som en sten i magen hela tiden och stundtals ville jag bara gråta och springa ifrån alltsammans. När alla gått ringde till slut mamma och berättade att det varit så nära det kan bli, andningen hade upphört ett par gånger och alla trodde det var över. Sen, precis när pappa och mina kusiner kom dit för att ta förväl, slog hon upp ögonen och vaknade! Hon fick mer morfin och somnade, med vak hela natten av personal på boendet. Jag har inte slappnat av helt än, händerna är skakiga och pulsen snabb. Gråta har jag inte gjort än, vågar inte. Stackars morfar var helt uppskakad och mamma med. Önskar på ett sätt att jag va där, men ändå inte. Lilla mormor. Vill att hon ska somna in lugnt och rofyllt, hon vill ju inte mer. Varför plåga henne i onödan.

Själv hoppas jag på sömn inatt. Just nu ligger jag i soffan med en Bimbo bredvid mig - ja, jag kapitulerade till slut. Behöver närheten så jag skiter i håret.

Tack alla fina vänner för idag, ni betyder allt och jag älskar er!

...och jag önskar att det hade varit jag. Kan inte hjälpa det, men så är det.

Allt gör ont och ensamheten ekar i mig.

Allt jag någonsin velat är att få älska och att älskas...

Tankar

Idag har jag legat i sängen typ hela dagen. Vaknade med migrän som vägrade ge med sig förrän runt halv fem. Känner mig dock inte som människa än så kvällen blir till att spenderas i soffan.

Tankarna maler och maler så jag håller på att bli galen! Det gör ont att tänka tillbaka och det gör ont i nuet. Framtiden bleknar mer och mer för varje dag som går och ångesten ligger som en stenhård klump i bröstet.

När jag var i tonåren slöt jag en pakt med mig själv. Jag bestämde att jag måste stå ut tills jag är 30, sen fick jag göra som jag ville. Leva eller inte leva. Jag har fyra år kvar, men jag tror inte att jag orkar så länge...inte som det känns nu. Så jag har gjort en ny pakt. Det är nu det gäller. 2009. Jag ska kämpa med allt jag har, testa även det som jag varit motståndare till. Jag ska göra allt i min makt för att göra en förändring i mitt liv, men om jag vid slutet av året känner att jag fortfarande står kvar på samma plats som nu så får jag avsluta det. Mitt liv, mitt val. Det kanske låter jättehemskt i de flestas öron, men det är så jag känner i nuläget. Jag lever inte som läget är just nu och det kan inte va menat att livet ska vara så här. Det vägrar jag gå med på! Jag vill inte slösa mitt liv på att må dåligt, inte ständigt föra krig med mig själv. Men jag tänker inte bara sitta och vänta på att året tar slut så jag får göra vad jag vill, jag tänker kämpa som en tiger. Och jag spelar för att vinna. Jag vill ha en framtid, eller åtminstone SE en framtid. För det gör jag inte nu. Allt är en dimma av ångest och kaos, där vartenda andetag gör ont och så ska det inte vara. Kan inte vara så.

Jag är så trött. Vill lägga mig och sova igen...försvinna in i dimman.

Nu släppte spärren och tårarna bara rinner.
För allt som inte är, för allt som kunde varit.
För allt som gör ont i mig, som inte tar slut...

Jag vet att jag har beslut jag borde ta..
välja vilken väg jag ska gå på..

Jag vet varken in eller ut.

Jag vill vara någons pusselbit..
men det känns så långt borta
och jag börjar undra om det ens är möjligt..
vem skulle välja mig?

Tankarna går mot att straffa ut mig själv från planen. För jag orkar inte spela mer.
Jag är så trött..jag orkar inte ständigt föra ett krig bara för att få andas en kort sekund.

Det gör så jävla förbannat jätteont HELA tiden!

Jag börjar vänja mig vid den ständiga ångestklumpen i magen och värken i bröstet nu. Börjar vänja mig vid de tomma ögonen som möter mig i spegeln varje dag, eller rättare sagt de dagar jag överhuvudtaget vågar möta min egen blick. Jag tror aldrig jag har känt mig så ful och äcklig som jag gör nu. Mår illa av mig själv. Jag vill bara gråta, men tårarna vägrar komma ut. Jag släpper inte ut ett skit, samlar bara på mig nytt hela tiden. Och ständigt denna känsla av frånvaro. Jag är inte här, stänger av. Jag försöker ta vara på allt det positiva som finns runt omkring mig och i korta stunder lyckas det också, men smärtan hinner alltid ifatt. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen med mig själv. Folk frågar om terapin hjälper och jag vet inte vad jag ska svara. Visst har jag lärt mig nya sätt att se på saker och fått verktyg att arbeta med, men jag vet fan inte om det blir bättre. Jag försöker verkligen, har nog inte försökt och velat må bra så mycket som nu. Jag vill inte ge upp, vill inte ge efter för det svarta. Men jag vet ärligt inte vad det är jag kämpar för. Känner mig helt tom i huvudet och jag känner inte igen mig själv. Det här är inte jag, men jag vet inte vem jag är heller eller vem jag vill vara. Allt är mest kaos, men jag är bäst i världen på att dölja det. Till och med när jag inte vill dölja det, så är min kropp inställd på autopilot.

Hatar detta! Hatar den ledsna klumpen i magen som bara växer sig större och starkare. Kommer det någonsin bli min tur??

vänskap is the shit!

"glöm inte att du är en stjärna! och en stjärna kan faktiskt lysa i jävligt många år, se bara på solen. Den hänger med andra ord kvar rätt länge där uppe innan den faller"

Ellioth, du är bara världens sötaste och bästa! Så fick du mig att le återigen.

Ångesten kväver mig och det gör fysiskt ont att andas.
Kryper i hela kroppen..
vill ha ut skiten..men jag får inte.

Jag försöker kämpa, men jag undrar mer och mer till vilken nytta? och för vems skull?
det känns så fruktansvärt meningslöst...

Jag är inte mig själv. Jag känner mig som ett tomt skal, en dålig kopia av den jag en gång var. Den jag vill vara. Jag märker att jag liksom skärmar av mig, går in i mig själv och blir frånvarande. Dämpad. Jag känner mig tom och innehållslös, samtidigt som jag nästan går sönder av alla tankar och känslor som rasar i kroppen. Det oroar mig. Jag vill inte vara sån här. Vill hitta tillbaka till mig själv.

Mitt i all ångest och skit så har jag ändå turen att ha världens finaste vänner. Jag är så otroligt tacksam att jag har er och jag älskar er alla massor. Tack för att ni finns:

Mikaela, för att du SER mig och alltid finns där. Min trygghet. Utan dig vore jag ingenting.
Ellioth, för att du alltid får mig att le. Våra kaffestunder är guld värda.
Tia, för dina kloka ord och positiva inställning.
Madde, för att du är min spegel. Du förstår mig som ingen annan.
Anna&Jenny, för att jag kan vara mig själv med er. Det behövs inte alltid ord.
Tintin, för din kärlek och uppmuntran.

Ni, och alla mina andra vänner, betyder så mycket mer än jag någonsin kan beskriva i ord.

Gråt

Jag vill inte att det ska vara såhär. Jag VILL inte det!!!!!!!!!
Men det finns ju inget jag kan göra åt saken som inte gör det värre liksom.
Tack alla som skriver fina kommentarer, ni är guld värda. Jag önskar att jag kunde ta till mig era ord, men det verkar inte som att något fastnar i mig. Jag försöker men det vill inte gå.
Ikväll vill jag bara göra en massa dumma saker, kan inte hjälpa det så förlåt.
Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt..
för att jag finns för allting för att jag inte orkar

FAN FAN FAN FAN

Prestationsångesten är så hög att jag inte ens kan skriva ordentligt här..

Äckelångest och jag vill bara be om ursäkt för att jag ens finns till. För att jag inte uppskattar livet som jag borde.

Ser ni verkligen inte hur värdelös jag är?
Ser ni inte det som jag ser varje dag?

Det gör så jävla ont
och jag orkar inte ens skriva om det

Ångesten krälar som larver under huden,
jag vill sprätta upp mig själv,
äcklet...

Jag HATAR mig själv!

Rädsla

Jag är rädd hela tiden nu.
Allt hinner ikapp
och hur kunde det bli så här?
Att jag tappade bort mig själv
så totalt...