Jag i ett nötskal

Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mig själv förut.

Kräk

Vaknade återigen upp till ångest och jag vill bara gråta. Allt och inget gör ont, men mest ont gör det nog att jag låter mig straffa ut mig själv i förtid. Jag märker hur jag sluter mig och drar mig undan mer och mer och jag vet inte hur jag ska stoppa det. Tankarna har ett stort verbalt inbördeskrig i mitt huvud. Det är aldrig nån som vinner, vilket verkar vara mitt straff. Jag är mästare i att straffa mig själv och den här gången gör jag jag det osynligt, finns inga ärr att se...men nog fan är det destruktivt ändå. Jag sluter mig som en mussla och stänger av stora delar av mig själv. Jag kan inte göra annat just nu. Även om jag hatar att se mig själv bli någon annan än den jag egentligen är. För hur mycket jag än hatar mig själv så är jag hellre sann mot mig själv än spelar en roll.

Jag orkar inte...finner ingen mening. Dagarna och tiden går, men inte uppåt framåt utan mer som en rak linje sidledes.

Skit

Mår verkligen jätteskit. Vet inte vart jag ska ta vägen.
Tårar rinner och allt blir bara mer och mer overkligt.
Orkar ingenting och vill mest sova hela tiden.
Känner mig mindre än minst och inte värd mer
än ett kvalster.
Inga ord vill komma ut heller, eller ut vill dom
men nånstans går det inte och jag förblir stum.
Totalt söndertrasad på insidan, men det är det
ingen som ser. Jag syns inte. Kanske borde jag inte
heller finnas. Radera? eller bara trycka på Delete?

Äh skiter i det här nu. Orden formuleras ändå inte som jag vill och jag blir bara arg på mig själv.
jag vill ingenting.

FAN DÅ!!!