...

Fördragna gardiner. Ligger i sängen och stirrar in i den vita väggen med den knottriga tapeten. Ser konstiga mönster och letar efter svar som inte finns. 

Det finns bara ångest. Allt är meningslöst. 

Det dåliga samvetet över hundarna som inte kommer ut som de borde. Men jag orkar inte. Det finns bara ångest. 

Ord

Jag har så mycket som behöver komma ut. Känslor som jag stängt in under alldeles för lång tid. Sedan jag lärde mig behärska skrivkonsten så har orden varit mitt hjälpmedel, mitt sätt att förmedla och förtydliga det jag känner och tänker. Ord förlöser på så många sätt, men de senaste åren har jag haft svårt att hitta orden. Delvis på grund av prestationsångest tror jag, men även av rädsla för att känslorna blir så verkliga då. Jag blir tvungen att på riktigt erkänna för mig själv hur illa allt faktiskt är. Jag blir tvungen att ta mig själv på allvar, vilket jag inte orkar. Inte alls faktiskt. 

Att verkligen känna och förstå hur mycket av mig själv jag förlorat, och fortsätter förlora, gör ont så in i helvete! Det finns inte mycket av värde kvar i mig. 

Bara att skriva detta lilla stycke gör fysiskt ont i mig och jag vill radera allt. Som om det skulle radera det verkliga problemen. 

Men jag tvingar mig att fortsätta skriva, fortsätta tvinga mig att se mig själv genom orden. Tänker att det är nog ändå ingen som läser, ingen som bryr sig om vad lilla jag skriver om. Jag tilltalas dock av tanken att skriva till någon, som ett brev till en anonym mottagare. 

Det här blev rörigt känner jag, men jag är ju lite ringrostig och faktum är att det också är så rörigt inom mig att det är ett under att det kommer ut några ord alls. 

Anna

Det var inte så här det skulle bli. Det var inte jag som skulle behöva gå på din begravning om två veckor. Det var inte jag som skulle behöva brottas med sorg, skuld och ångest över allt jag inte gjorde eller borde ha gjort. 

Jag behöver inte fråga mig varför du gjorde detta valet, jag förstår det alltför väl och det kunde lika gärna varit jag som inte orkade längre. Men jag önskar så att  du valt livet istället. 

Mina minnen av dig är så levande, trots att vi inte setts på nästan tre år. Man glömmer inte någon som dig, någon som jag stod så nära. Som en syster ibland. Vi delade mycket, både glädje och sorg. Vi fanns där för varandra. Ditt skratt lyfte mig ofta och din kärlek som du inte var rädd för att både visa i kramar och uttrycka i ord. 

Du fattas mig enormt. Ändå har jag svårt att tillåta mig att sörja, för det känns som att jag svek dig. Men älskade Anna, jag var tvungen för att själv överleva. Kärleken fanns, och finns, dock alltid där. Alltid! Tack för att jag fick finnas i ditt liv och du i mitt. 

Älskade Knuff, jag hoppas så att du fått ro nu och att din Dooly tar hand om dig vart du än befinner dig. 

Din, Mi