...

Hur jag än vänder och vrider på frågan, blir svaret alltid detsamma:
- Jag duger inte, det är mig det är fel på.

Just nu är det tungt att andas. Ensamheten kväver mig och det är jobbigt att vara runt andra par. Inte för att jag inte är glad för deras skull, det är bara det att min ensamhet blir så mycket tydligare i ljuset av deras tvåsamhet...

Vill dra tjocka svarta streck över mitt liv!

Jag hatar den känslan jag fick idag, historien upprepar alltid sig själv i mitt liv. Utan undantag.
Arg och ledsen på samma gång och skammen ska vi inte ens prata om. Vill gömma mig, fly...bort från situationen...

Vill gråta, skrika, slå! Fast helst vill jag nog bara att någon ska hålla om mig. Tycka om mig på riktigt. Vill vara någon att älska..

Time to check out?

Just nu hatar jag mitt liv. Jag vet att jag inte får säga så, inte tänka så, inte känna så. Men så är det i alla fall! Jag orkar ingenting och har inte lust till någonting. Ingenting är roligt. Skolan går åt helvete och jag undrar hur jag kunde få för mig att det skulle gå bättre den här gången. Det går inte bättre, jag är precis lika misslyckad som jag alltid varit och alltid kommer att vara.

Jag hatar det här. Jag vaknar med ångest och går och lägger mig med samma ångest. Jag vill inte mer! Jag vill inte ha det så här och tro mig, jag försöker verkligen att ändra på mitt sätt att tänka och ändra på hur jag är, men inte fan blir det bättre för det!

Time to check out? Ser ingen framtid..ser ingenting. Eller jag ser ensamhet...och jag vill inte leva mitt liv ensam. Att få känna någons händer runt min kropp, någon som tycker jag är fin...det är så längesen nu så jag har glömt hur det känns...nästan...minns tillräckligt för att avsaknaden av det ska göra ont och skava i min själv. Nej, ensamheten är inget att se fram emot...varför stanna kvar när jag ändå bara är ledsen hela tiden och allt går i en neråtspiral? Jag stannar enbart för andras skull och alla brukar säga åt mig att jag borde börja tänka på mig själv först för en gångs skull. Så..time to leave?