Jobbdag

Lång dag idag. Jobbat på förskolan ute i Tuve igen och det gick helt ok. Personalen va helt klart trevligare på den här avdelningen och jag kände mig mycket mer välkommen! Ska va där imorn också och ser faktiskt lite fram emot det :)

Annars är det väl sådär. MYCKET tankar som snurrar hela tiden och stundtals blir det bara för jobbigt och jag märker hur jag liksom "stänger av", blir frånvarande. Inte alls en trevlig känsla när man inte kontrollerar det själv. Jag börjar bli glömsk igen och koncentrationen är inte på topp. Tror det är därför jag har svårt att skriva blogg just nu, jag glömmer bort vad jag ska skriva och sitter bara framför skärmen och stirrar.

Trots att jag haft en helt okej dag, eller kanske tom lite mer än okej, känner jag ångesten komma krypande nu på kvällen. Den kommer i vågor, eller kanske mer som slag, i magen och ryggen. Det är stora kollisioner inom mig, men jag kan inte visa nåt utåt, inte det att jag inte vill...det bara går inte! Mitt kontrollbehov är så enormt starkt. Jag måste lära mig att släppa kontrollen, för det går ju inte att kontrollera allt! Det funkar inte att gå och oroa sig över allt och alla hela tiden. Jag går ju sönder. Vet inte hur jag ska göra för att släppa taget dock...

Jag vill gråta, men vågar inte släppa efter..vill ha en famn att krypa in i..vill...

Jag är så sprängfull av tankar och känslor att jag snart spricker och går sönder. Jag vågar inte släppa efter det minsta lilla, för öppnar jag en springa så kommer allt forsa ut och det orkar jag inte. All energi går åt till att hålla tillbaka och jag är trött hela tiden. Orkar inte va social, orkar inte le eller fejka längre. Jag orkar inte ens gråta för vad tjänar det till? Har blivit grymt lättirriterad också så ber om ursäkt i förväg - det är inte er det är fel på, det är mig. Ständigt den felande länken.

Trots att jag anstränger mig för att inte känna så gör det ont ont nästan hela tiden. Jag är fel - fel fel fel fel fel. Hur jag än gör så kommer det aldrig att bli rätt, jag blir aldrig rätt. Jag kommer aldrig passa in...jag vet det, jag måste bara acceptera det så att det slutar göra ont när jag inte blir inräknad.

min hud är full av osynliga sprickor
hur lång tid innan jag faller i bitar?

Less

Idag är en sån dag då det gör ont att andas.
När ensamhetens iskalla händer slingrar sig runt mig,
kväver mig...

Gårdagens psykologbesök sitter kvar i kroppen,
tankarna går på högvarv
samtidigt som tröttheten förlamar mig.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om utanförskap, men tankarna vill inte lämna hjärnan.

Bloggtorka...oyeah!

Som man bäddar...

Har inte känt för att skriva blogg på ett tag. Jag skriver ju ändå bara om samma saker hela tiden...

Äh...det är inte lönt. Varför hamnar jag alltid i samma situation? Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Som man bäddar, får man ligga..fast i mitt fall bäddar jag nog oftare åt andra, och då blir det inget ligga alls.

Jag står utanför ringen, och jag har själv ställt mig där.

SKAM

Först nu kom tårarna.
Och ångest
ovanpå ångest.

Jag är rädd för att somna.
Rädd för drömmarna..

Behöver jag säga att jag hatar mig själv..

Regression

Steg tre.
Bakslag eller tillbaka till helvetet?

Isolering. Straffar mig hårt och skoningslöst...

Jag är så jävla dum i huvudet!! HAT!

X marks the spot

Steg två.
Det gör ändå inte ont nog.

Tillbaka till framtiden

Steg ett är taget.
Jag är på väg att kasta mitt liv i soptunnan.

I have nothing left to give...

Lönlöst
Tröstlöst

Jag vill inte mer nu...

Dödens väntrum

...och jag vet precis hur jag ska göra
för att knuffa mig själv nedför stupet