Jag förstår inte...

...varför jag ens försöker,
när det så uppenbart inte fungerar...

.

Nej, jag mår inte ens lite bra ikväll!

Ihåligheter

04.10 och panikångesten är ett faktum. Hjärtat slår så fort och hårt att jag kan se det med blotta ögat. Vet att det blir värre om jag rör på mig för mycket, gungande med kroppen är således uteslutet. Försöker med de redskap jag lärt mig. Ligger still och försöker att inte andas med i ångestens andetag, det är mina egna som är bäst och det vet jag...egentligen. Det vill inte gå över och jag känner armarna börja krampskaka. Klockan är 05.30. Bestämmer mig för att det är okej att ta två sobril nu. Går upp. Svimmar nästan på väg till köket, men det klarar sig och jag sväljer snabbt de förhatliga tabletterna. Andningen blir lite lättare efter en stund, pulsen går ner. Klockan är 06.50 och jag inser att det inte blir mer sömn. Sätter mig vid datorn, kollar på "Solsidan" och får en liten paus. Sen har jag inte ro till mer. Klockan är 08.15 och jag är full av ångest.

Det är i ihåligheterna ångesten lagras. Jag är full av håligheter så ångesten är lycklig att ha ett så rymligt hem. Jag är mindre lycklig.

Kvällsmys

Dialog med Jaget

- JA!
- NEJ!
- Jo, men det är klockrent
- NEJ!
- Jo!
- NEJ, säger jag!
- Joo
- men NEJ!
- men jo kom igen nu!
- NEJ!
- JO
- Håll käften!
- NEJ!
- JO

Min hund älskar mig.
Min kombo älskar mig.
Mina vänner älskar mig.
Min familj älskar mig.

Jag älskar min hund.
Jag älskar min kombo.
Jag älskar mina vänner.
Jag älskar min familj.

Och det räcker inte.
Jag vill att det ska räcka.
Det gör ont att det inte räcker.
Att jag inte räcker till.
Så ont att jag vill spy!

För kärlek botar inte alltid ångest.

De senaste dagarna har ångesten krupit nära, nära intill, som en sticksig tröja man inte får av sig. Än står jag ut och försöker göra saker trots att det gör ont hela tiden. Ont i själen.

Igår va jag på Italiensk Vinthundsträff och det var över förväntan trevligt :) Förhoppningsvis nya bekantskaper och söta lekkompisar till Bailey. Ett speciellt tack till Rebecka, som hittade mig på facebook och bjöd in mig. Tack!! Bailey, som normalt sett inte gillar många hundar samtidigt, var helt lugn och spatserade omkring bland hundar och ägare som han aldrig gjort annat :) Jätteroligt att se! Dessutom fick jag vara lite hundnörd några timmar och det är aldrig fel hehe.

Idag blir det en sväng hem till fina T, ska bli såå mysigt att se dig och kolla in ditt nya place :)

Tankestormar

Mitt inre just nu...

I väntan på...

...ja på vad egentligen? Jag vet inte, men känslan av väntan finns i kroppen hos mig, som maskar under huden.

Jag väntar på att jag ska bli vuxen, på att hitta "den rätta" och skaffa egna småkottar att älska. Jag väntar på att tiden ska gå och på att någonting konkret ska hända. Jag väntar på att dagen ska ta slut så jag får sova, räknar timmar och minuter som går alldeles för långsamt.
Jag har glömt att livet inte väntar tills jag är redo att leva det.

Jag väntar på att livet ska börja,
som om jag inte insett att livet är det som är nu
och jag missar det.

T a n k e s t o r m a r känslosvallar ångest kärlek familj vänner barn ångest barn mys bästis fika lillebror påsk, kärlek k r ä k l e k trötthet piggelinpiller ångest tårar nostalgi sorgsen rädd ensam ensam ensam styrka? ansiktsmask kroppsstrumpa samvete dåligt kärlek mamma pappa hundpromenader Mormor morfar ångest ensamhet ledsen snus apati rastlöshet trött manisk trött insikt vuxenliv sol vår regn MALMÖ