Så har tårarna runnit idag också

Jag försöker verkligen vara positiv,
men ibland är det bara lönlöst...
menlöst...
tröstlöst...
hopplöst...?

Ensam...

Jag vill bara sova...
och kärleken, den tror jag inte alls på längre.
Den är inte menad för mig...

Ångest
och jag vill bara gråta.

Trasigheten inuti
och jag lever inte som jag lär.

Det är mer kaos
än någon egentligen förstår.

Men allt de flesta tror på
är det som syns...

Det äter upp mig
långsamt
för att plåga mig
under lång tid framåt

Jag är så äckligt värdelös!!!!

:(

Mer feber och jag mår piss..
Fuck, jag som aldrig brukar bli sjuk!

sjuk

Efter tio helvetestimmar med ont i magen, x antal varv runt porslinsbussen och feber så mår jag liiite bättre nu. Har inte varit magsjuk på över tio år och det får gärna dröja tio till tills nästa gång. Har inte sovit nåt inatt och hela kroppen värker, framför allt min rygg och mina knän av någon anledning.

Känner mig som en urvriden disktrasa :(

Jag vill inte vara med mer.
Orkar inte va stark, jag är inte stark...
Det gör ju bara ont hela tiden och jag börjar mer och mer tro på att lycka faktiskt inte är till för mig. Borde acceptera det nu, bygga en mur så stark och så hög att inte en jävel kommer in! Och för att va riktigt säker ska jag sätta taggtråd också kring mitt hjärta.

Jag hatar att tänka det, men i natt vill jag känna smärtan utanpå. Jag vill att det ska göra ont så att min kropp riktigt förstår straffet, straffet för att öppna hjärtat ens en millimeter.

För i ärlighetens namn; vem faan orkar bry sig i längden?

Jag är så jävla fucking TRÖTT på mig själv att jag spyr!!!!!

Bland ångest och fejkade leenden

I natt blir det konstgjord sömn på stilnoct.
Orkar inte ligga sömnlös med ångest inför imorn.

Fixat det sista med julklapparna idag,
druckit te hos Anna
och träffat mina små kusiner.

Det sistnämnda var känsloladdat pga konflikten mellan mamma och min moster. Mamma började gråta när jag gick dit och min moster lipa när jag kom. Jag har mest ångest och hela situationen känns obekväm. Alla säger att jag och mina kusiner inte ska bli indragna, men det är vi ju ändå!

Bland ångest och fejkade leenden

och jag tätar sprickorna i fasaden med rosa hubbabubba

Malmö...

och varenda gång jag ler
det där fejkade leendet
så dör en bit av min själ

Gråten i halsen
och jag är så jävla trasig inuti.
Så ensam
men det är på tiden att jag inser sanningen,
även om den gör ont.
Hur ska jag lösa det här?

Är så fruktansvärt rädd...

Idag har jag mest av allt bara varit ledsen,
för att allt är som det är,
eller kanske snarare för allt som inte är...

Save you

Take a breath I pull myself together 
Just another step until I reach the door 
You'll never know the way it tears me up inside to see you 
 
I wish that I could tell you something 
To take it all away 

Sometimes I wish I could save you 
And there's so many things that I want you to know 
I won't give up til it's over 
If it takes you forever I want you to know 

When I hear your voice it's drowning in the whispers 
You're just skin and bones 
There's nothing left to take and no matter what I do 
I can't make you feel better 

If only I could find the answer 
To help me understand 

Sometimes I wish I could save you 
And there's so many things that I want you to know 
I won't give up til it's over 
If it takes you forever I want you to know that 

If you fall, stumble down 
I'll pick you up off the ground 
If you lose faith in you 
I'll give you strength to pull through 
Tell me you won't give up 
Cause I'll be waiting if you fall you know 
I'll be there for you 
 
If only I could find the answer 
To take it all away 

Sometimes I wish I could save you 
And there's so many things that I want you to know 
I won't give up til it's over 
If it takes you forever I want you to know 

I wish I could save you 
I want you to know 
I wish I could save you 

Vill bara sova

Vilken dag!

En intensiv dag idag.
Hälsade på en vän som är inlagd och hamnade i en sits där jag var tvungen att fatta beslut jag egentligen inte alls vill vara delaktig i. Jag gav henne ett val i alla fall och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon väljer att göra som jag sa och ge mig grejerna imorn. Jag hoppas också att hon verkligen förstår att jag gör detta för hennes eget bästa och inte för att jag vill va elak. Hon betyder så mycket och jag vill att hon ska må bättre än hon gör. Känner mig otroligt maktlös just nu och det är svårt att va stark för henne när jag känner att mitt eget liv är på väg att rasa samtidigt.

Träffade upp underbara Ellioth efteråt och skulle följa med honom när han fick sin T-spruta. Fick dock ett galet anfall av magkatarr (misstänker jag iaf) och mådde så illa att jag va tvungen att nästan springa ut från sjukhuset. Fick världens feberchock också och svetten bara rann. Ett under att jag kom hem utan att spy på vagnen. Väl hemma fick jag lägga mig på sängen ett tag och sen försöka äta lite trots illamåendet...mår lite bättre nu, men illamåendet kommer och går och jag känner mig typ öm i magen. Hatar när jag inte kan äta..har levt på knäckebröd och nyponsoppa de senaste dagarna.

Imorn ska jag till läkaren i alla fall och få nya sömntabletter så jag förhoppningsvis kan börja sova lite lugnare och bättre.

Ångesten finns där alltjämt och jag försöker verkligen att inte känna och tänka.
Julen närmar sig och jag kan inte förstå hur jag ska orka sex hela dagar i Malmö!

<3

För att jag har så fina vänner.
Ni vet vem ni är tror jag och ni är guld värda.
Älskar er!

Sakna mig inte!

Snälla hata mig inte om jag bestämmer mig för att jag inte orkar va kvar längre

Det kan bara inte va meningen att livet ska göra så här ont...

Ångesten rasar och jag hatar allt.
Känns så totalt meningslöst...ingen ork..

Ångest

Tårarna har runnit idag med och jag vaknade i panik med svetten rinnande från kroppen. Typ tredje natten i rad nu det händer. Ska jag inte våga sova nu heller?!?! Det är ju sömnen som räddar mig från att gå under helt.

Overklighetskänslorna har inte lagt sig än och jag är fortfarande trasig inuti. Jag vill bara bort från mig själv. Sprätta upp mig själv och fly.

Var det verkligen så här mitt liv var tänkt att bli??

Jag vill inte!!!!!!
Jag orkar inte mycket mer än att bara överleva just nu..

Det var längesen jag mådde så dåligt som jag gjorde i torsdagskväll. Allt bara snurrade och blev overkligt, ett tag höll jag på att svimma också för jag hyperventilerade så mycket. Det gjorde fysiskt ont i varenda del av min kropp och paniken jag kände går knappt att beskriva i ord. Visste inte vart jag skulle ta vägen och där och då ville jag bara dö.
Jag gjorde ett försök att åka till en vän, men av lite olika anledningar åkte jag hem igen nästan direkt. Paniken blev bara värre där så kändes bättre att va ensam med min ångest. Skrämde säkert skiten ur vissa passagerare på vagnen, såg ju ut som ett ras och tårarna rann okontrollerat hela tiden. Väl hemma igen tog jag ångestdämpande och lyckades till slut somna. Blev dock en orolig natt med många skeva drömmar och jag vaknade varannan timme.

Jag mår fortfarande inte bra. Paniken sitter kvar i kroppen och hotar ständigt att ta över. Jag känner mig öm och trasig överallt, håller emot gråten hela tiden nästan. Vågar inte tänka eller känna efter för då kommer jag tappa kontrollen igen och jag är rädd rädd rädd för vad det här innebär.

Känner mig så otroligt vilsen...jag vet verkligen inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen med allt. Det är så rörigt just nu och jag orkar inte.

Jag har aldrig nånsin känt mig så otrygg och sårbar som jag gör nu!!

Hur överlever man när allt gör så ont att man bara vill dö??
Jag kan inte andas...
Varför kunde det inte gå som jag ville gör en gångs skull?
Jag vet inte om jag överlever...paniken tar över. Jag klarar inte det här!

Bimbo <3

Jag mår skit, men en guldstjärna går till världens finaste Bimbo!
Promenaderna med henne har varit en paus från ångesten,
och däremellan har hon legat i mitt knä,
slickat mig kärleksfullt på kinden ibland.
Är otroligt glad att jag får lov att låna henne ibland.

Helvete..
varför skulle någon orka med mig??
jag orkar ju inte ens med mig själv..

Jag ser inget slut på mörkret i mitt liv.
Jag är ledsen, men jag gör faktiskt inte det.
Fast jag anstränger mig...

Mitt liv känns inte värt att leva
Jag är inte värd det..
Någon annan borde kanske ha fått min plats på jorden?
Någon som skulle göra något av sitt liv,
som skulle göra nåt mer av det än vad jag gör?

Så mycket ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Det gör ont i hela kroppen,
jag vill bara få ett slut på det.
Jag bryr mig inte om hur, jag vill bara att det ska sluta göra ont!
Jag vet att jag inte får göra nåt dumt, men jag evt inte hur länge jag orkar stå emot.
Tårarna bara rinner och det skriker inuti mig. Jag kan inte äta, mår illa..
Gråter gråter gråter...kan det inte bara ta slut..
ta bort mig..

Idag vill jag bara vara osynlig

Och ständigt denna känsla att jag inte är bra för någon,
att det vore bäst för alla om jag bara försvann...

Skam, skuld, rädsla

Ingenting är som det borde vara.
Eller också är allt precis som det ska vara.

Jag mår skit.
Skakar, lipar, mår illa, drömmer mardrömmar.
Jag orkar inte,
och allt känns så jävla meningslöst!

Hatar mig själv.
Orkar inte hålla uppe fasaden,
och ändå gör jag det...
för jag vet inte hur man inte gör det...

Acceptans

Jag mår inte bra. Visserligen mår jag ett uns bättre än igår, men bra, nej bra mår jag långtifrån. Däremot är jag en mästare på att klistra på leendet och hålla uppe fasaden. Något jag övat på hela mitt liv och lärt mig av den bästa, min kära mor.
Jag är trött på det. Jag orkar inte låssas, inte le, ingenting...jag vill inte mer.

Försöker acceptera att vissa saker är som de är. Men det känns fortfarande orättvist och det gör ont så in i helvete..just nu spyr jag på känslor och vill bara fly.

Hos psykologen idag pratade vi om rädsla, trygghet och tillit.
Hon sa också att jag intellektualiserar mina känslor i relationer, och det stämmer nog.
Jag gillar min psykolog, men idag fick hon mig att känna mig (eller inse??) ännu mer trasig och uppfuckad än jag redan visste.

Sanningen gör ont

och ont gör det så in i helvete!
Hela min kropp värker,
hjärtat slår dubbelt
och jag får inte tillräckligt med syre
för att andas.

Det är så jävla fucking orättvist!!!!!!!!!!!!

Det gör så jävla ont och jag vet inte vart jag ska ta vägen!
Tårarna bara rinner utan stopp och all energi går åt till att hindra mig själv från att dunka huvudet i väggen.

Jag orkar inte...vill checka ut nu

Ångest för stor att rymmas i ord

och jag är livrädd...

I might sound ok, but it´s just an illusion...

(Det går inte över...hur mycket jag än försöker)


Nya datorn kommit idag och jag känner mig som ett barn på julafton hehe. I love it!!!

Annars har jag städat idag..inte mycket annat. Orkar ingenting och därför ska jag också göra ingenting ikväll. Bara ligga i min säng, titta på tv och pilla med datorn.

Imorn blir det stan med Mikaela och laga mat på kvällen..paj antagligen :)

För övrigt är hon söt som socker och jag är så grymt imponerad av den inre styrka som hon besitter.

Kapitulation

Fick ge upp till slut och ta ut piercingen i tungan...men inte fan blev det bättre! Värker som satan nu :(

Snö och smygstädning

Vaknade i morse med huvudet tung som en sten. Släpade mig dock upp och kom i tid till psykologen. Ett relativt givande samtal idag faktiskt. Åkte sen hem till Annika och fick kaffe så lite av huvudvärken försvann iaf. Mysigt att träffa henne som alltid.

Sen hastade jag hem och hon hastade till jobbet. Första riktiga snön och spårvagnstrafiken strulade som alltid. Likadant varje år. Lär dom sig aldrig att det faktiskt brukar komma snö någon gång under nov-dec???

Hann hem och packa ihop lite grejer och sen dra iväg till Mikaela innan 16 då dörren stängs för oss som inte bor där hehe..lagat mat och smygstädat..hur kommer det sig att det alltid är roligare att städa hos andra än hos sig själv? Vågade dock inte städa för mycket, men om hon blir arg får jag skylla på att det dämpade min ångest, vilket faktiskt är helt sant. Underligt rastlös och trött på samma gång.

Nu sitter jag i soffan och försöker motivera mig att gå in i duschen...orkar inte riktigt än.

Imorn lämnar jag Götet för Motala några dagar...ska bli gött att komma ifrån allt en stund och umgås med söta lilla Mymlan :) Har lovat laga lasange också..

Ingenting är som det borde vara

Ska livet se ut och lännas som det gör nu så vet jag faktiskt inte om jag vill va med mer. Jag vet att det låter fruktansvärt otacksamt av mig och jag vet att jag har mycket fint i mitt liv, som borde göra det värt att leva. På sätt och vis för det ju det också...jag lever just nu, eller kanske borde säga låter bli att ta livet av mig, enbart pga allt det fina jag har. Dom som älskar mig som jag vet skulle bli ledsna om jag försvann.

För min egen skull däremot lever jag inte. Inte just nu, som det ser ut nu. Jag orkar inte må dåligt mer, orkar inte att allt går emot mig, att ingenting verkar hjälpa...
Jag oroar sönder mig för framtiden och för allt annat...samtidigt som jag förtränger allvaret i den situation jag själv försatt mig i. Jag hatar mig själv. Ja jag vet att det är ett starkt ord, men det är så jag känner för mig själv. Ingenting med mig är rätt, det blir alltid fel eller känns fel hur jag än gör. Och jag hatar det, hatar mig själv för att jag inte kan förstå hur jag ska göra rätt.

Jag vill bara gråta, men inga tårar kommer ut idag.
Jag vill...vågar inte skriva vad jag vill..innerst inne...

Så jävla ensam...

FUCK FUCK FUCK!!!!!!!

För idag tycker jag inte om mig själv
och det finns inte utrymme för min ångest.
För idag är jag ledsen
ända in på djupet i själen.

Jag vill bygga en pansarmur kring mitt hjärta,
ingen släpps in och ingenting slipper ut.

That´s it!!

Allergisk reaktion???

Shiit, hela min tunga svullnade upp i natt/morse!! Såg helt galet ut och prata gick ju sådär. Haha jag sluddrade så mycket att dommåste ha trott att jag var full eller nåt. Läkaren sa att det förmodligen var någon slags allergisk reaktion och att det inte borde bero på min piercing eftersom det var så pass längesen jag gjorde den. Fick dunderpiller som tog ner svullnaden iaf...och nu är jag trött som en gris, blev ju inte många timmars sömn inatt.

Ohhhh...

...jag har förbannat ont i tungan!!

"Hjärtat är bara en muskel, kärlek blott en konstruktion"

...eller??

då borde ju mitt hjärta förstå vad mitt intellekt förstår...
och därmed göra som jag säger,
men icke!
mitt hjärta har en vilja av sig själv
och slår för den utvalda.
Spelar ingen roll..
att jag vet att det är lönlöst...

Äcklig och fel!!

och ångesten kväver mig.

Jag vill inte mer nu...

Malmö

Naturligtvis inte utan ångest *suckar* Jag vill kunna komma hit och må bra ju. Jag hatar att jag känner såhär så fort jag sätter foten innanför dörren till mina föräldrars hus, mitt barndomshem som jag älskar. Mamma och pappa är inget annat än gulliga mot mig ( eller jo lite måste ju mamma klaga på mitt utseende, men det är jag ju van vid). Jag känner mig helst orkeslös och att vara social står inte högt på min lista. Jag vill bara fly.

Dessutom har jag fått ont i örat. Känns som en öroninflammation på G :(
Och imorn är det släktmiddag *wohoo* not...kräver att man är social och glad. Orkar inte. Dåligt samvete för att jag inte orkar. Otacksam är vad jag är. Dom förtjänar en bättre dotter än såhär. Det gör dom faktiskt.

Sjuk??

Mår jävligt konstigt idag :( Kallsvettig, skakig och illamående, plus att det känns som om någon sitter på min bröstkorg så att jag inte får tillräckligt med syre. kan inte avgöra om det är magkatarr, allergi eller om jag håller på att bli sjuk. Jobbigt är det iaf och jag flåsar som om jag sprungit maraton så fort jag anstränger mig det minsta.

Skulle ha handlat på väg hem från stan, men mådde så illa så blotta tanken på att gå in och köpa mat sökte mig. Var glad att jag klarade mig hem utan att svimma eller spy. Fick i mig lite pasta iaf och illamåendet la sig lite. Har plockat undan i lägenheten ikväll så nu är det bara badrum och dammsugning kvar, känner mig lite duktig faktiskt. Har dessutom fixat min fula vita byrå också. Känner mig lite speedad ikväll trots att jag mår skit, eller kanske pga att jag inte mår bra.

Well well, snart kommer Mikaela hit så ska fixa in Tv:n i sovrummet och tända lite ljus så vi kan ha mysigt i sängen...oj det där lät kanske lite fel haha, bara vänskapsmys för er som kanske höjde på ögonbrynen nyss ;)

Varför lär jag mig aldrig!?!

Påbörjar processen med att stänga av...
och jag skiter i att jag flyr!
Låt mig!

Ikväll vill jag varken tänka eller känna.

Pratat med bror på msn.
Han gjorde min kväll.
Syskonkärlek is the shit!

Jag spelade ut hjärter dam i natt.
Så nu ligger alla korten på bordet.

Och det är som det är, det visste jag redan innan.

Annars..barnvakt till finaste Bimbo :) Hon ligger i sin "säng" och snusar efter morgonpromenaden. Såå söt!

********************************************************************
Inte fått gjort mycket idag. Legat på soffan mest och lyssnat på the Cure i lurarna. Har en konstig känsla i kroppen och jag orkar inte tänka, eller rättare sagt, jag orkar inte fånga upp tankarna som flyger omkring i mitt huvud. Känner mig rätt uppgiven inför allt, men en känsla av kaos och förlorad kontroll skaver.

Diskat har jag gjort iaf, och skrivit en lista på vad jag ska fixa imorn. Måste få ordning på mitt liv! Trots att det känns som en omöjlighet de flesta dagar.

Jag är en katastrof på väg mot undergång

Hur jag sugs in i det utan att kunna hindra det...och jag hatar det, verkligen. Jag förlorar förmågan att tänka klart och kroppen och känslorna reagerar utan att ta hänsyn till förnuftet. Så nu ligger jag här, med musik i lurarna och ångesten på lur. Och det är verkligen så typiskt mig!

Vill sova, men känner ingen trötthet i kroppen nu..eller trötthet känner jag ju, men inte sömnigt trött. Tagit en sömnis, men den verkar inte..

Äh orka med mig själv liksom..

Varför kan jag inte bara säga som det är istället?

och så kom skammen som ett brev på posten...

Jag känner mig själv alltför väl.

Hur ska jag kunna säga det som inte går att berätta?

Jag går sönder..på riktigt.
Jag är ett ras och ser ut som ett ras!

VÄRDELÖS
DÅLIG

OCH SJÄLVHATET GLÖDER I MIG. VILL STRAFFA, SKADA, TRASA SÖNDER MITT JAG TILLS INGENING FINNS KVAR. JAG ÄR LITEN IDAG..OCH SÄMST. DET ÄR SÅ. JAG VET DET. JAG BARA VET DET, ÄVEN OM ALLA "BEVIS" TALAR EMOT DET.

MISSLYCKAD
ONORMAL

SÅ MYCKET SJÄLVHAT OCH JAG VET INTE VART JAG SKA TA VÄGEN MED MIG SJÄLV. SJÄLVA LIVET I SIG GÖR ONT OCH NEJ FÖR HELVETE, ALLA KORTEN LIGGER INTE PÅ BORDET!

Idag kommer puppan!! :D

Hatar när jag blir förvirrad och inte vet vad som förväntas av mig. När jag inte kan känna av situationer och inte vet vart jag ska ta vägen. Då det börjar krypa i min kropp av obehag och jag blir fruktansvärt obekväm. Då vill jag bara fly från världen. Vet att det delvis har med mitt kontrollbehov att göra, dels min rädsla för att göra fel, vara fel. Den dåliga självkänslan är nog också en bov i dramat. Jag tror alltid att jag är i vägen, fastän jag logiskt vet att det inte är så. Blir så trött på mig själv.

Hade skrivit ett långt inlägg, men kändes bara tomt och meningslöst. Opersonligt stelt babbel.
Min psykolog sa idag att jag nog var trött både fysiskt och psykiskt..eh jo det visste jag redan. Är så fruktansvärt trött på att vara jag, leva mitt liv...jag vill bara sova hela tiden, men det kan man ju inte så då får man räkna timmarna tills det är dags att peta i sig lite piller och få lite konstgjord sömn. Jag orkar inte!!! Och samtidigt bevisar jag dag ut och dag in att det gör jag visst. Jag orkar för att jag har någon slags föreställning om att jag måste orka. Det finns inget annat val. Fast det vet jag ju att det gör. Usch, nu skriver jag ju ännu ett inlägg, precis som det jag nyss raderade, med meningslöst prat. Dåligt skrivet dessutom. Min självkänsla är på topp idag som ni märker. Usch allting blir bara dåligt. Jag känner mig dålig...och ensam...och ful...och tjock...misslyckad.

Suck

Men imorn kommer lilla söta valpen och det ser jag fram emot :) Nervöst som bara den, men tror nog det ska gå bra. Så nu ska jag gå och fixa iordning lite inför imorgon och sen gå hem till finaste Mikaela och laga lite mat. Nice nice :)

And I just wanna cry now

Ångesten rasar i kroppen och jag har svårt att sitta stilla. Kryper och sticker under huden. Fan hatar den här jävla skiten. Låt mig va ifred!

Vill bara lägga mig och sova nu. Drömma och glömma..

Jag försöker verkligen tänka positivt. Perspektiv och distans. Jag har så mycket som är fint i mitt liv, så många underbara människor som bryr sig om mig och tycker om mig för den jag är.
Älskar er mina hjärtan. Och snart kommer lilla "puppan" hit också, lilla mini-isbjörnen :)

Såå..positivt tänkande Mi! Försöka duger ju i alla fall...

Jag såg i alla fall det ironiska i situationen...

Och jag vill berätta för dig hur jag tänker,
berätta för dig vad som skaver.
Berätta för dig hur jag känner,
berätta för dig vad jag döljer för andra.
Berätta för dig,
du som bryr dig,
som kommit närmre
än någon annan.
Berätta för dig,
du som alltid finns där,
som jag vet
aldrig dömer mig.

Du som jag vet aldrig
skulle göra mig illa.

Det är mycket jag önskar skulle va annorlunda...
och det stämmer verkligen att man inte kan få allt man vill!

Saker vi är bittra över idag:

1. Att magen hänger över byxlinningen när man sitter ner!
2. Att det med stigande ålder uppstår hårväxt på fler oönskade ställen!
3. Att man ständigt har ont någonstans i kroppen!
4. Att folk pratar utan att veta vad de pratar om!
5. Att tröjorna på herravdelningen inte finns i xxs!
6. Att inte kunna ligga bara för att ligga (fastän ens kropp skriker efter sex!!!!)
7. Att inte tro på "kärlek och lyckliga slut"!
8. Att inte få sova en hel natt och vakna utvilad på morgonen!
9. Att vara bitter över att vara bitter!
10. Att känna behov att skriva listor om vad man är bitter över!

Listan kan göras hur lång som helst, men "tänk på att barnen svälter i Afrika"

Nu tänker vi kolla på dålig film och fortsätta vara bittra, men fortfarande behålla självdistansen...alltid med ett snett leende på läpparna.

Idag har jag varit en ledsen Mi
dock utan tårar och utan ord...
eller..hm..ord har jag nog egentligen men vill inte ens erkänna för mig själv hur djupt det går.
Sätter jag ord på mina känslor blir de verkliga
och just nu orkar jag inte med det.

Håll om mig och säg att allt kommer ordna sig.

En välbekant känsla som hållit sig undan ett tag
och jag slungades genast tillbaka ett par år i tiden
till när allt var som värst.

Ville bara krypa ur mitt eget skinn,
fly bort från allt
till ensamhet där ingen kommer åt mig.

Den syns inte utanpå
- rädslan, skammen

och jag vill inte dra mig undan
vill inte bli som förut
i ensamheten

Jag vill...jag vet vad jag vill..

Gris-dag ;)

Sjukt rolig konversation med Elliboy och Nicko på msn nu ikväll! Längesen jag skrattade så mycket faktiskt <3

I övrigt håller mitt huvud med tillhörande öra och bihålor på att ta död på mig. Min kropp vill INTE samarbeta trots treo *morrr*

Magkatarr och ångest...

Ähh orkar inte skriva mer, blir ju bara samma skit som vanligt..

Försöker ignorera det faktum att ångesten byggt bo i mitt bröst...

Jag har ont i örat och i huvudet.
Ikväll ska jag supa bort mig själv...

velfitta

Igår kväll hade jag fattat ett beslut.
Fick nästan panik för jag ville göra det nu nu nu!

Idag vet jag inte längre...
Tillbaks till ruta ett,
to say or not to say?

det vi ser i spegeln
är inte den vi är

det vi hör oss säga
är inte det vi menar

de känslor vi talar om
är inte de som känns

de ögon vi ser med
är inte de som bränner

du hade svarat - ja!
om du visste -
jag har allt du söker

det är dock såhär det verkar vara

de vi är
är inte de som syns

Take me away

Så jävla ont i mig.
Jag går sönder nu

Gråter och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det lockar så förbannat..
Dom kallar mig duktig, stark..men för vems skull är jag det? Vilken mening finns i att jag står emot egentligen?

Vad skulle ett streck mer eller mindre göra för skillnad egentligen.
Jag är ju redan så trasig och fuckad på insidan.

När ingen ser trycker jag naglarna djupt in i huden
i smyg
pressar tillbaka klumpen i halsen som hotar
att svämma över i tårar

Jag är aldrig tillräcklig, aldrig bra nog.
Det funkar ju aldrig ens när alla förutsättningar för det stämmer.
Något fel måste det ju vara på mig helt ärligt...jag tror jag ger upp nu faktiskt.

Jag visste ju att det var så här, att det skulle sluta på detta sättet. Jag visste verkligen det!!
Och ändå..det där lilla lilla lilla i mig..som vägrar släppa. Varför plågar jag mig själv?
Men jag är ju en destruktiv liten jävel, det visste jag ju också.
Med andra ord kunde jag ha förutspått allting...egentligen.

Ohh det är nästan komiskt hur det alltid blir på samma sätt.
En stor jävla fegis är jag också!

I alla fall...sjukskriven året ut. Så jag kan känna mig ännu mer misslyckad än vad jag redan är. Läkaren försöker få mig att se positivt på det. Se det som en tid att komma i kapp, att jobba på med terapin. Jag förstår vad han menar, men det känns ändå skitjobbigt. Jag vill klara av att jobba! Jag vill klara av att plugga! Vill tillbaka till mitt ambitiösa jag, som fixade skolan..som kunde koncentrera sig och tom tyckte det var roligt. Jag vill tycka att saker är roliga igen, känna glädje. Se fram emot saker. Just nu känns det som en omöjlighet. Och jag ljuger för mina föräldrar. Säger att jag mår bra, det går så bra sååå. Ni behöver inte oroa er...säger jag samtidigt som gråten trycker på och jag faller faller faller neråt. Vet inte hur jag ska ta mig upp. Hur jag ska orka riva muren, klättra uppåt. För vad har jag att klättra upp mot? Vilken mening finns det med mitt liv egentligen? I det stora hela, ingenting.

Vill göra dumma saker, straffa..få ut äcklet i mig. Jag är äcklig..förgiftad. Ni borde hålla er undan så ni inte smittas av det. Senaste veckan har mina tankar kretsat kring straff nästan konstant och det tar all min energi att hålla det på avstånd. Jag får ju inte göra nåt. Har lovat och jag har inte för vana att bryta mina löften. Men det är svårt..svårare och svårare att motivera för mig själv varför jag inte ska skada mig själv.

Jag orkar fan inte med mig själv, mina tankar och känslor..det äter upp mig!!

Berätta eller inte berätta?
- det är frågan..

Jag har inte så mycket att vinna, men allt att förlora om jag säger nåt.
Och ändå känns det som att jag inte har nåt val...det borde lysa igenom.

Tittar på meningslös komedi och mår bara sämre..

HUR I HELVETE BLEV MITT LIV SÅ HÄR??????

Jag vill ha tillbaka mig själv..vill tillbaka till en tid när inte varje andetag gjorde ont. Till en tid då jag fortfarande hade hopp och drömmar om en framtid värd att leva. Då jag fortfarande trodde att jag hade en chans...

Paniken stegras inom mig och ångesten pulserar.
Hur blev allt såhär?

Tårarna strömmar och jag vill inte...

I still have feelings...

Allt gör ont och inget gör ont,
jag ser mig själv falla...hårt
nånstans på vägen tappade jag bort
mig själv.
Och jag vet inte om jag någonsin
kommer hitta
(tillbaka)
till det som är jag.

Jag vill bara skrika!!!!!!!!!!!

...och jag ljuger så förbannat mycket för mig själv

Tankar som inte borde tänkas...
Känslor som inte borde kännas...

I´m bleeding on the inside now

Sömnlöst

Sovit uselt i natt! Tog typ minst två timmar innan jag somnade och sen vaknade jag en gång i timmen för att jag frös så in i helvete (trots två täcken, långtröja, mysbyxor och raggsockar). Frusit hela dagen. Är skittrött och känner mest för att gråta över att mitt liv är i sån oordning.

Ångest och oro och magen värker. Ett alltför stort intag av kaffe hjälper väl inte till heller.

Borde döpa om bloggen till Gnällbloggen...är så förbannat trött på hela mitt jag. Att jag inte år nåt gjort. Ska försöka ringa massa samtal och fixa imorn och på fredag. Sen ska jag fan isolera mig i helgen..kanske kanske till och med klara att stänga av mobilen. Jävla kontrollbehov.

Dagens trevliga: Fikamys med Tin och Elliboy <3

Hm jag tror jag måste be nån hjälpa mig skriva nåt personligt om mig inför jobbsök. Fy fan vad motigt det är. Jag som ändå vet att jag egentligen kan skriva. Herregud jag förfaller mer och mer. Help!

Orka rubrik

Varför blir allting så tungt och jobbigt så fort jag kommer innanför hemmets dörrar?
Varför kommer ångesten rusande och sparkar mig i magen?
Vad i helvete är det för fel på mig?

För nåt fel måste det vara. Känner mig inte normal nånstans.
Äckel, skam och ångest.

Självföraktet..åhh det jävla fucking förbannade självföraktet.
Misslyckad och värdelös.

Snälla slå mig. Slå mig blodig så jag får känna en annan smärta än den inuti mig.
Och nej, jag menar inte att vara otacksam för det jag har i mitt liv. Jag vet mycket väl att jag har mycket mer än många andra och tro mig, skulden över mitt mående tynger som fan.
Jag tycker inte synd om mig själv, absolut inte. Snarare tvärtom. Men det ändrar ingenting just nu. Fönstret lockar alltjämt, liksom rakbladens bitterljuva smärta. Står emot, men hur länge? Hur länge innan jag faller, rasar handlöst och inte orkar/vill ta mig upp?

Jag är fortfarande rädd för mig själv, för att tappa kontrollen...men är arg också! Jag vill ju må bra! Jag vet att jag vill det...

Bland ångest och fejkade leenden...

Men kvällen igår var mys. Lagade mat till mig och Mikaela, skrattade på riktigt för första gången på länge. Fick massage också mmm :) Kollade på Pretty Woman. En skön avslappnad kväll och ångesten höll sig på någorlunda avstånd. Du och ditt sällskap betyder mer än jag någonsin kommer kunna förklara i ord. Dig har jag släppt in längre än de flesta andra och det skrämmer skiten ur mig ibland, rädslan för att kunna bli sviken, sårad. Men jag är glad att jag släppt in dig, tilliten växer sig starkare än rädslan och det är så skönt att slippa ha den där skyddsmuren uppe hela tiden.

Nu ska jag överleva dagen. Diska lite och fixa saker som måste fixas.

Fan jag orkar inte gråta mer nu. Så jobbigt.
Jag orkar inte, orkar inte orkar inte...men måste orka.
Stå ut. Hålla ut. Kämpa.

Känner skuld hela tiden!

Suttit i fönstret ikväll igen...men jag ska inte göra nåt dumt. Varken det ena eller det andra. Inte ikväll. Jag kämpar emot impulserna.
Borde känna mig stolt..men får ju inte känna stolthet över mig själv.

Att le är fortfarande en ansträngning.

And I know that it's a wonderful world
But I can't feel it right now
Well I thought that I was doing well
But I just wanna cry now

Mikaela, Tintin - tack för att ni finns och gör det lättare att andas <3

Ras

Det känns som att det är det här jag väntat på hela mitt liv.
Jag faller fort som fan och runt mig inuti mig rasar mitt liv ihop.
Går sönder. Lite i taget..plågsamt långsamt.

Rakbladen lockar på mig. Har stått emot hittills. Har ju lovat.
Andra bilder i huvudet också, mer och mer konkreta för var dag.
Jag är rädd.

Misslyckade jävla unge! Du är värdelös! Klarar ingenting! Trodde du verkligen att det skulle gå bra för dig? Ha! Vilket skämt! Jag kryper ihop, för visst ville jag tro att jag skulle få må bra. Att jag är lika mycket värd som nån annan. Men den tunna rösten som börjat växa i mig slås ner, tystas av den andra, starkare. Och jag får ju bevis varje dag på att det är så. Jag är misslyckad. Äcklig. Dum i huvudet. Värdelös. Det är så. Jag bara vet det, vad andra än säger.

Och ensamheten hugger i mig. Värker som ett infekterat sår som aldrig vill läka. Jag vet att det alltid kommer va så. Det har inget med bitterhet att göra. Jag bara vet att jag är en sån som förlorar och som säkert förtjänar det också.

Jag borde bara göra slut på skiten.

Allting är åt helvete nu. Sitter i fönsterkarmen, fönstret vidöppet och tittar ner...inser hur lätt det skulle vara om det bara va tillräckligt högt. Förlåt, men jag vet faktiskt inte om jag orkar mer.
Rädd för mig själv, rädd för alla tankar och bilder som dyker upp och jag orkar ingenting. Allt bara snurrar utan kontroll och allt är så overkligt. Hatar mig själv för den jag är, så jävla äckligt värdelös!

Breakdown

Just nu lever jag enbart för att inte göra mina vänner/familj ledsna. Det skälet kommer dock inte hålla i sig i evigheter och jag är rädd och trött och uppgiven. Att le är en ansträngning och jag vet inte hur länge jag orkar. Det gör ont i mig och ångesten lämnar mig inte många stunder.

Bröt ihop idag igen hos psykologen och jag tror hon är orolig för mig för fick en ny tid redan på torsdag (brukar va en vecka emellan).

Tack fina Mikaela för kramarna och för att du fanns där, trots att jag vet att du inte mår bra. Det är guld värt! Behövde verkligen den närheten.

Hm lite som jag misstänkte..har gått och frusit i flera dagar och nu har jag feber. Bara lite ont i halsen så förhoppningsvis går det över tills imorn.

Orkar jag leva? Don´t know right now..

Sömn

Somnade nån gång mellan halv sex och sex i morse. Låg och lyssnade på stormen i flera timmar. Lite mysigt ändå..om jag inte hade varit helt förbi av trötthet.
Vaknade sedan en gång i timmen fram till halv elva då jag gick upp. Fixa lite frukost, kolla på tv, läste, löste korsord..blev sen äntligen trött på riktigt och gick och la mig vid 12 och sov till tre.

Kände mig superutvilad när jag vaknade (trots att jag egentligen inte sovit så mycket i praktiken) så lagade mat, diskade...gick och pantade burkar och handlade och städade badrummet när jag kom tillbaka. Hehe vadå speedad och antagligen övertrött ;)

MEN jag har inte haft ångest idag..HELT JÄVLA UNDERBART *ler stort*

Jahopp

Fjärde natten utan piller...får la se om det blir nån sömn. Undrar hur många sömnlösa nätter jag klarar utan att bli galen? Har ju sömnpiller, men vill försöka att sova utan..går ju sådär. Tror att jag borde gå i sömnterapi eller nåt. Sover dock bättre när jag sover ihop med andra har jag märkt. Har väl nåt med trygghet att göra antar jag.

Illamåendet har börjat lägga sig nu iaf. Skönt, men har inte lyckats få i mig mycket idag :S
Sömnlösheten tar väl ut sin rätt, vågar knappt titta mig i spegeln för jag ser så jävla sliten ut. Helt blå/lila/svart under ögonen.

Mår rätt skit egentligen, men orkar inte visa det och än mindre prata om det. Det är inte så mycket tankar utan mest en ångest och trötthet över allt. När jag är hemma vill jag bara ligga under täcket och låtsas som att jag inte existerar, som att mitt liv inte håller på att rasa samman som ett korthus. Jag vet inte vem jag är eller vart jag är på väg, vet inte ens vart jag vill vara på väg. Känner en uppgivenhet inför mig själv.

Annars..mina tankar är mest hos Mikaela. Glad att jag har kunnat finnas för dig dom här dagarna. Du är såå viktig i mitt liv och jag gör allt för dig, men det vet du nog hoppas jag :)

Körde bil igår. Hehe undrar vem som va mest nervös egentligen, jag eller Mikaela ;) Men det gick ju bra iaf!

Har mina tankar hos Anna också. Hoppas att vi lyckades göra dig glad igår, jag och Elliboy :)

Nu mår jag illa...och jag måste duscha snart..suck

Jag vill bara försvinna.

Jag orkar inte trasha mig själv ikväll. Ibland måste jag få ha en liten paus.

Trevligt sällskap i natt och jag funderar på att öppna massagestudio snart ;) Har en sjukt lugnande effekt på mig att massera andra har jag märkt, nästan mer än när jag får massage själv. Fast just nu skulle jag inte ha nåt emot att nån knådade lite på min rygg...har haft ont i den sen förra torsdagen. Inte kul alls.

När Mikaela åkt hem bakade jag scones så Tintin fick nybakat när hon kom. Blev riktigt bra den här gången om jag får säga det själv. Börjar få in vanan nu (har en tendens att snöa in på viss mat och äta den hela tiden ett par veckor). Kaffe och PK och sen fick jag hjälp med en sak jag skjutit upp ett tag. Tack hjärtat för det <3

Senare bar det av till stan och lite ölhäng med Lee. Nice nice :) Var ju ett tag sen vi sågs. Fick shoppat en mössa också..fast jag redan har så många. Men kom på att jag inte hade en svart och en svart bara måste man ha ju!

Nu är jag hemma och tittar på skit på TV...funderar på att lägga mig i sängen och läsa istället.

Åhhh glömde nästan...min fina underbara bror ringde från Santa Cruz *kärlek* Saknar honom som fan men skönt att han har det bra.

Ångest

Om jag har ångest? Jo frågan numer är nog när fan jag inte har ångest!
Det känns som om mitt liv är på väg åt helt fel håll och jag kan inte hindra det. Ibland undrar jag om jag inte skulle göra alla en tjänst om jag försvann...jag vet att jag inte får säga så, att det är otacksamt att känna så. Men jag känner så ändå.

Skuld, skuld, skuld..ständigt denna jävla tunga skuldkänsla över mig. Jag orkar inte.

Ensamheten ekar i väggarna och inuti mig.
Finns inte så mycket mer att säga..
Jag är ensam och allting gör lite mer ont.

Får ingen riktig ro i kroppen. Tror att det är lite för mycket, lite för ofta just nu och jag kan inte fokusera. Är skittrött, men det går inte att slappna av och jag vill verkligen inte behöva ta piller varje natt. Jag är trött på piller!! Trött på mig själv också för den delen. Skolan går käpprätt åt helvete och jag har inte tillräckligt med energi för att bry mig så mycket som jag borde. Det är ju bara mitt liv det handlar om. När blev jag så likgiltig?

Märker att jag sitter här och skriver massa blaj för att mota bort ångesten och tankarna. Så skriver bara massa onödigheter för att fördriva tiden och dämpa det som gör ont, men min psykolog skulle bli glad för att jag använder mig av ett konstruktivt sätt att hantera ångesten på istälet för att göra något destruktivt. Och det är väl sant. Problemet är bara att det inte hjälper lika bra som de dåliga sätten.

Well well jag fortsätter skriva ändå..kanske blir så att jag raderar inlägget sen. Pratade med mamma idag. Spenderade mycket tid och energi på att låta glad och positiv så att hon ska få fortsätta leva i villfarelsen att jag mår bra nu. Vet inte om hon tror mig. Vi kom in på självskadebeteende och hon frågade mig om jag fortfarande gjorde sånt (med den där rädda, men ändå smått förebrående rösten). Jag svarade att jag slutat med det och för första gången i mitt liv så känner jag att jag inte ljuger när jag säger det. Jag kan inte göra nåt sånt mer. Hur mycket jag än vill så skulle jag inte kunna. Något har förändrats. Det handlar inte bara om att jag inte vill göra någon annan besviken eller ledsen, utan något har nog faktiskt förändrats i mig, mognat. Känns skönt på ett sätt, men skrämmande på ett annat. Vad ska jag nu göra när ångesten blir för stor? Jag har inte nåt annat sätt än så länge. Och en annan rädsla. Vad händer om jag fårsån panikångest att jag inte vet vad jag gör? Tänk om jag skadar mig då, fast jag inte vill eller menat göra det?
Ibland önskar jag att jag var 15 år igen, då det på sätt och vis var mer "tillåtet" att må dåligt. Då det gick att skylla på att man var tonåring och man inte behövde ta ansvar för sig själv eller någon annan (fast i verkligheten så tog jag ansvar för rätt mycket i den åldern).

Äh...bitterfitta

Om jag bara visste vad jag skulle skriva. Numera går allt i glömskans tecken. Känner mig mest frånvarande och förvirrad och minnet sviker mig. Desamma gäller koncentrationen. Inte likt mig och det gör mig rädd, tänk om jag inte får tillbaka det?

Mycket som gör ont. Jag försöker lura mig själv att det går bra. Det är ok så här. Tränger tillbaka känslor...men sanningen är nog en annan än den jag visar både för mig själv och andra. Varför blir det alltid så här?

Allas vän, men ingens flickvän...min lott i livet?
Jag vill ha en famn att krypa in i, någon som vill vara med mig mer än med någon annan. Någon att lita på och känna mig trygg med. Att älska och bli älskad.

Fan, ge mig aldrig mer hopp om du inte tänker stanna. Säg inte att jag är underbar, perfekt för dig...egentligen...Säg inte att det beror på dig, inte på mig, när vi båda vet att det inte stämmer. Ge mig inte tro på en framtid som inte existerar. Krossa mig hellre ordentligt, en gång för alla istället för att dra ut på smärtan.

Varför sticka en tandpetare i hjärtat när du kan köra in en påle?

Malmö

Fuck...har ätit alldeles för mycket idag och nu har jag vrålont i magen :( Händer rätt ofta när jag är i Malmö, mina föräldrar lagar alldeles för god mat. Fattar inte hur jag kunde klaga på den när jag bodde hemma. Bortskämda unge.

Ångesten har under de senaste veckorna blivit ett dagligt inslag i min vardag, så den behöver jag inte skriva annat om än att den existerar. Så är det med det.

Igår var jag hemma hos Jenny och spelade massa roliga spel..jag och Micke förlorade visserligen men vi tar revanch nästa gång hehe. Sov som en liten gris i soffan sen..

Annars kaffe med Tessen idag och gos med hennes söta lilla Elvis. Sen hem till Anna och drack te och åt kanelbulle. Hamnade mitt i demonstrationståget när jag skulle hem och fick tränga mig igenom massan. Men det var ingen som kastade gatsten på mig iaf ;)

Idag har jag även diskuterat kvinnomisshandel med intolleranta vuxna människor (inte mina föräldrar som tur är). Förstår mig inte på vissa människors tankar och åsikter. Blev så trött, less och förbannad på det till slut så jag var tvungen att gå ut och röka (vilket jag i princip aldrig gör annars i deras sällskap). Blir så ledsen över deras okunnighet och ovilja att ta till sig andras åsikter. Det här är ändå människor som jag vuxit upp med, som jag älskar och ser som min familj. HUr kan de vräka ur sig såna dumma saker utan minsta eftertanke? Förstår det inte...
Till slut fick jag nog och bestämde att vi skulle åka hem...ett privilegie man har när man är den som kör :) Mina föräldrar fick snällt foga sig. Fast om jag ska va ärlig så tror jag att de också ville åka hem. Pappa blev rätt irriterad i diskussionen han med.

Vill verkligen bara lägga mig och sova nu...men magontet och ångesten håller mig vaken. Vill gråta, men kan inte. Kan aldrig det när jag är hos päronen. Det låser sig helt...

Orka. Jag saknar min bror :(

Men va fan inbillade jag mig egentligen!?! Jag är så jävla äckligt dum i huvudet!!!!!!

Det vrålar och skriker inuti min kropp, men inte ett enda ljud kommer över mina läppar. Det kommer inte ut. Huden spänner och gör ont av allt som är instängt. Ljudlös gråt. Aldrig synas, aldrig höras. Helst smälta in i väggen och bli helt osynlig. Fan fan fan, blir galen snart om jag inte får ut mina känslor! Jag vet inte hur man gör...på ett normalt sätt. Jag har bara en metod och det har jag lovat mig själv att aldrig göra mer. Den tiden är över, tillhör mitt gamla jag. Nu sitter såren på insidan ännu mer istället...jag hatar det här. Hatar mig själv och hatar att jag hatar mig själv. Varför kommer jag ingen vart? Andra går framåt, vidare, men jag står kvar på trappan och väntar..väntar på vad? På något eller någon som aldrig tänker komma? Det här livet var nog inte tänkt för mig. Jag känner inte att jag är värd det, jag slösar med det.

Fanjävlahelvetesfitthelvete!!!!! Sluta gråta ditt jävla pucko!!!

*ursh* halsontet, som jag tyckt blivit bättre de senaste dagarna, kom tillbaka nu ikväll tillsammans med ont i huvudet och feber :( Men jag dödar det med ipren och låssas som ingenting. Orka liksom.

Mycket som tar min energi just nu. Mycket som inte borde göra det. Jag är mest trött och får inte tummarna loss att riktigt göra något, helst skulle jag sova dygnet runt om jag kunde. Alternativt ta en paus från mitt liv och riktigt tänka efter vem jag är och vad jag vill.

Vissa saker gör fortfarande förbannat ont, även om jag inte visar det. Minnesbilder och tankar och samtal susar förbi i mitt huvud. Fläker upp såren och hindrar dem från att läka. Varför ska det vara så svårt att tillåta sig att må bra? Att känna glädje och lycka, om så bara för en liten stund. Det är ju inte så här jag vill leva mitt liv *ledsen*

Snälla slå mig nån, så jag slipper göra det själv..

Ångestmonstret finns där i bakgrunden. Gör sig synlig med jämna mellanrum genom att banka i mitt bröst och sticka i mina armar. Ett ständigt illamående i kroppen och den där rösten som säger att jag inte är värd någonting, att jag kommer misslyckas med allt, att jag är egoistisk, dum i huvudet, dålig dålid dålig. Alltid fel, aldrig kan jag göra rätt, vara rätt. Tillåter mig inte att må bra, känna glädje, stolthet. Nej, det förtjänar jag inte, får inte tro att jag är nåt.

Mitt kontrollbehov stjäl mitt liv, gör att allt blir en oro. Kan aldrig slappna av helt, får inte slappna av. Mitt försvar har alltid varit distans..men det går inte riktigt längre och är inte så konstruktivt heller. Jag vill ju släppa folk nära och vara nära andra. Känner bara äckel inför mig själv! Jag försöker och försöker tänka om, tänka på ett annat sätt, tänka rätt - men jag återkommer alltid till någon av alla negativa tankar. De tar ju aldrig slut. Värre än någonsin just nu och de stjäl all min energi och min koncentrationsförmåga ligger på noll. Jag som alltid älskat att läsa, minst en bok i veckan...kan inte längre, har inte läst nåt på evigheter. Ni som känner mig väl, vet att detta inte är ett bra tecken :( Det säger mycket om vilken nivå jag ligger på.
Oron för att inte klara skolan är enorm...vill bara sova.

Thoughts

Och vart faaan gömde dom off-knappen till tankarna???

Jag får inte vara ifred ens en sekund.
Jag kommer att tänka ihjäl mig.

Jag vill göra allt och lite till, men ibland måste man inse sina begränsningar :(

Jag måste sluta leva mitt liv genom andra!!!

Kväll

Nu har jag möblerat om :) Sängen flyttad så nu är det bara fixa färg, måla och köpa en rullgardin som fattas...

Har varit duktig och plockat undan och städat i lägenheten, bara dammsugning och badrummet kvar tills imorn. Har varit en soft kväll utan ångest än så länge, vilket jag är otroligt tacksam för efter flera dagarn i dess grepp.

Dock har jag mer ont i halsen och någonting sprängde till i mitt öra nyss så nu värker det också :S Har fan inte tid att va sjuk nu..får trycka i mig värktabletter och ignorera.

En relativt bra dag igår i skolan, trots att vi typ råkade radera hela programvaran och förstörde alla andras webenkäter hehe..fråga mig inte hur det gick till, men det var iaf inte jag som satt vid datorn.

På kvällen blev det bio med goa Mikaela och hennes kompis Lollo. Såg Wanted och den va faktiskt skitbra, kunde dock varit liite mindre blodscener.
Efter bion åkte jag och Mikaela hem till mig och däckade typ med en gång. Såå trött.

Sov länge idag och åkte sen till stan och träffade Th. Fikade och pratade massor, som bara vi kan. Hon tog foton på mig som vanligt *morr* den lilla papparazzin ;) Köpte en vit skjorta också..tajt, feminin..inte alls min stil, men vad gör man inte när man är bjuden på cocktailparty med dresscode!

Annars kör jag på hemmakväll och kvalitetstid med mig själv. Känner mig lite ensam, men det är ju självvalt, kunde gått på fest ikväll. Får se hur jag känner om typ två timmar..ensammast ( ja jag vet att det inte finns nåt ord som heter så) i världen? Nej såklart inte, men ibland känner man så ändå...

Nu ska jag städa..orka skriva om känslor idag, förtränger tillsvidare.

Sleepless

Blev ingen sömn alls i natt...känns som jag blivit överkörd av en buss nu idag, min kropp gör ooooont. Men ska iväg till skolan nu och försöka hålla mig vaken...sen ikväll blir det bio :)

Hemsk natt. Dålig start på dagen. Blev gradvis bättre under dagen och eftermiddagen/kvällen blev faktiskt fin. Mest tack vare underbara fina vännen Tia.

Natten var fylld av ångest och mardrömmar, grät mig bokstavligen till sömns. Tror dock jag behövde det. Ångesten och gråten ligger fortfarande under ytan och kokar, men jag försöker tänka positivt, tänka framåt och inte falla in i mina negativa tankemönster. Tänker att jag har fina fina vänner i mitt liv som jag älskar över allt annat. Är otroligt tacksam för det. Försöker verkligen att tänka på det när allt kommer störtande över mig och jag känner mig som världens minsta prick på jorden. Världens ensammaste och mest oälskade.

En dag i taget..och inte glömma att andas.

Och jag köpte en ny bok idag...Bitterfittan. Tyckte att den passade mig ;)

Ångestmonstret har mig i sitt våld idag. Det vägrar släppa taget och jag blir infångad gång på gång trots ihärdiga flyktförsök.

Jag mår illa och det gör ont ont ont. Inuti och utanpå.

Jag blir rädd för mig själv...

Men jag sträckte ut en hand idag. Det satt långt inne, men jag tog mod till mig och faktiskt var det skönt att någon höll om mig när tårarna rann som värst.

Alltid ok??

Det är så mycket mer kaos än vad någon nog förstår.
Men jag klarar mig.
Jag är ok.
Alltid ok...

Och jag blundar lite för det faktum att jag haft ångest varje dag sen skolan började. Inne på dag 11 nu och det verkar inte vilja lägga sig. Tar så jävla mycket energi. Jag vill må bra nu. Jag vill ju verkligen det.

Jag mår illa och ångesten sliter i mig. Det enda jag vill just nu är att sova, för när jag sover existerar inte världen.

Tack förresten Mikaela för att du finns och för att jag får lov att vara liten med dig. Jag har inte lätt för att ta emot, men jag övar på det...

FAN FAN FAN!!!!!!!!!!!!!!

Kan inte skriva här, och kan inte få ut det

Jag vill bara skrika. Gå ut i skogen och vråla, skrika tills jag inte har nån röst kvar.

Just nu gör det bara ont i hela mig. I kroppen och själen. Som ett jävla blödande sår som aldrig vill läka. Det sticker i armarna och ångestens klor river sliter och drar i mig. Bilderna sitter där alltjämt och jag vill inte ge efter för dem, men fan vad jag har svårt att stå emot det där andra. Det som jag varit duktig med så länge. Men rösten, den onda, skriker åt mig att vad spelar det för roll, jag är ju ändå inte värd ett piss, ingen som bryr sig ändå. Straff som straff. Alla har sina sätt och vad gör ett streck till för skada? Men jag vet att det gör skada. Gör andra illa, inte bara mig själv. Jävla självhat, det förtär mig, äter upp mig inifrån.

Ohh sluta göra ont nu..

FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK ÅNGEST HELVETE JÄVLA FUCK SKIT FAN KRÄK FUCK FUCK FUCK ÅNGEST HAT FAN FAN FAN FAN FAN FAN STRAFFA

Blunda inte för sanningen

Så fick jag det där
svart på vitt
och någonting inom mig gick sönder
där och då
men hey,
life is a bitch and then you die!

ensam och olycklig

...........................................................................
...........................................................................

...........................................................................

Jaa jag önskar att jag hade nåt mer innehållsrikt att skriva,
men det var ju det där med de förlorade orden.

min mamma brukade alltid säga när jag var liten att
"har du inget snällt att säga så säg hellre ingenting"
det borde gälla det man säger om sig själv också.
Men jag lever sällan som jag lär.
Tyvärr

Nähä

Nej jag hittar inte orden ikväll heller.
De försvann samtidigt som ångesten gjorde sitt inträde.

Idag är jag ledsen. Fastän jag haft en bra dag. En fin, mysig dag...spenderad med två underbara vänner. Älskar er så, ni gör allt ljusare och utan er vore mitt liv ingenting.

Trots det är jag ledsen.
Och jag har både ont i magen och i huvudet.
...och min tatuering har svullnat ännu mer :(

"Det känns som att jag satt mitt liv i vrångstrupen."

Så klockrent..

Vet inte om jag orkar leva i den här verkligheten längre...

Somna och aldrig vakna upp? Jag vet inte..jag vet ingenting utom att jag är så förbannat trött på att vara jag.
Vill bara sova och drömma och glömma. Leva i en bubbla. Bilderna blir starkare, kommer oftare nu. Vill inte ha dem där, innanför min näthinna. Blir rädd för dem, rädd för att de förvandlas till tankar som förvandlas till känslor som blir sanning..handling?

Det är rörigt nu och jag mår inte bra. Jag fungerar inte i kaos.

Give Into Me

I'm falling down on you, where are you from
What else can I do, you're so beautiful how can I go on
If I loose it all, would you go down on me
I don't even know, the things you want me to see

Waiting for you
Thinking of you
Give into me, I'll make you blue

I wanna know if you feel the same
You’re mine, I'm ridin high like an aero plane

I wanna give you what you need,
But I don't dare to ask
I got no self-esteem,
I don't blame my past

Waiting for you
Thinking of you
Give into me, I'll make you blue

I wanna know if you feel the same
You’re mine, I'm ridin high like an aero plane

Tidig kväll..not!

Jahopp..nån tidig kväll blev det såklart inte. Som vanligt är jag trött tröttare tröttast under hela dagen, men så fort kl slår tio så blir jag pigg som en mört. Nu skulle jag lugnt kunna gå ett träningspass, eller skriva på uppsatser, städa..göra en massa som man undviker och inte orkar under dagen. Jag var kanske vampyr i ett tidigare liv? :P

*ångest*

och jag får läskiga bilder för näthinnan. Vill inte se dem. Vill inte att de ska bli verklighet. Känner en rädsla för det här, det här är nåt nytt. Aldrig upplevt det på det här sättet förut. Tänk om jag tappar kontrollen? Gör nåt jag egentligen inte vill? Vet inte om jag kan lita på mig själv längre :(

Är så äckligt orolig över morgondagen att jag knappt kan tänka klart. Ska försöka lägga mig i tid så jag får sova lite inatt iaf.

Kaos!?!

Tom i huvudet, samtidigt som jag är helt sprängfylld av tankar och känslor!
Känns som allt rasar samtidigt som jag har alla förutsättningar för att det ska gå bra. Denna hopplösa dubbelhet! Jag är så trött på mig själv och vill bara lägga mig under täcket och försvinna. Men försöker tänka positivt, försöker tänka att jag är stark och klarar av allt. Jag har vänner och familj som jag är emormt tacksam för och som jag älskar. Det är inte alla som har det. Måste börja sätta saker i ett annat perspektiv. Få distans till mig själv och mina problem. Allt känns bara så rörigt, kaos. Men saken är väl den att det känns som kaos, men det innebär inte att det nödvändigtvis är kaos.

Jag hatar att inte ha kontroll, att inte veta exakt. Jag vill att skolan ska säga ja eller nej. Nu. Jag hatar ovissheten och det är svårt att motivera mig själv att gå dit imorn och satsa på det när jag inte vet om jag kommer få gå kurserna.

Mycket i huvudet, förutom skolan också. Tror jag kommit till en insikt. En delvis jobbig sådan, delvis kanske bra. Kan inte skriva om det här dock. Vill inte blotta mig så mycket.

Och psykologen imorn. Dubbelt inför det också. Hela jag är dubbel.

Jag mår illa. Ont i huvudet idag igen också och ångesten kommer i vågor. Jag hatar att inte kunna styra över det.

KAOS!!!! Det är så jag känner..men vet att det inte är så det är.

Vågar inte lita på något..

Orkar inte...

...så jag stänger ute mig själv från världen.

I morgon ska jag göra nåt jag velat göra länge

I´m a creep
I´m a weirdo

What the hell am I doing here?

I don´t belong here...

Dålig natt

Sovit som en kratta inatt...trots alla piller :( Drömt mardrömmar om vänner som svikit och vaknat helt kallsvettig och ångestfylld.

Är så nervös inför psykologen imorn och samtalet med mamma i helgen att jag är helt skakig redan nu...så trött

pillertrillad..tagit fler än jag brukar, men inte farligt många så ingen fara.
suddig luddig i huvet, men ändå underligt klar.

så äckligt nervös inför psykologen på torsdag och inför att åka till malmö. vet inte omjag vågar ta en konflikt med mamma, men vet att det är nu eller aldrig...kommer va ett vrak efteråt. har inte ens planerat vad jag ska säga..måste göra det imorn+ min läxa till psyk. jag sjuter upp och skjuter upp och nu borde jag sluta skriva innan pillerna gör mig mer ärlig än jag borde..

meen..vill bara säga att även omjag har ångetst ovh inte ör påtopp så orkar jag med alla er som betyder nåt förmig..bara å ni vet <3

Ångest

Ångesten äter upp mig. Sväljer mig hel.
Biter ihop under dagarna och rasar på kvällarna.

Ambivalent. Dubbel.
Skuldkänslor och ständigt dåligt samvete.

Låt mig få försvinna. Inte existera. Åtminstone ett tag.
Allt är så rörigt. När får jag ge upp? Men vill ju inte ge upp. Inte egentligen.

Det är bara så rörigt.

:( crap

Ångesten sliter, river, biter och drar i mig. Jag kan inte kontrollera det. Jag vågar inte lita på nåt...mår bara illa och kroppen värker. Allt känns fel och kaos. Finns såmånga som har det värre, såmånga som har mer anledning och rätt att må dåligt än jag. Jag borde må bra, jag borde verkligen det.
Vill bara spy ut all skit, spy ut hela mig...

Trött tröttare tröttast

ouuuff...klockan är 7.15 och jag känner mig som en överkörd grävling! Men det här va enda tvättiden som fanns innan torsdag då jag åker till Malmö. Har knappt sovit nått inatt heller :(

Hur jag mår får nog vänta tills jag vaknat till lite...just nu mår jag mest illa...väntar fortfarande på svar från skolan. Det mår jag också illa över, men orkar inte riktigt oroa mig över det än..

FUCK VA TRÖTT JAG ÄR!!!!!!

Tillit!?!

Jag är liksom med, men ändå inte. Och den enda jag kan skylla på är mig själv. Jag håller en distans, vågar inte komma nära i rädsla att bli bränd. Då är det bättre att jag själv tar kontrollen och kan säga att äh, jag vill ju ändå inte riktigt va med, det är inte dom som inte släpper in mig..det är jag själv som väljer att stå utanför.

Ohh att det ska vara så svårt att våga lita på folk, att tro på alla fina ord jag får höra varje dag och även se orden omsättas i handling. Jag vill verkligen våga lita på er fullt ut, våga vila i den tilliten och kanske genom den våga lita mer på mig själv och min styrka. Våga lita på att det räcker att vara mig själv, att det är tillräckligt.

Jag vill inte ständigt känna mig misslyckad, känna skuld för att jag alltid upplever att jag gjort nåt fel, nåt jag kunde gjort eller sagt annorlunda. Jag vill inte gå runt och känna mig som en skugga som ingen riktigt ser,vill inte gömma mig bakom min mask. Vill inte hela tiden tro och tänka att om bara folk fick chansen så skulle de alltid välja nån annan före mig..

Jag har många fina männsikor runt mig som får mig att tro att jag så småningom kommer våga lita på dem helt och fullt..jag tror ni vet vem ni är och jag älskar er av hela mitt hjärta vad som än händer.

Internet igen!

Äntligen fått internet här hemma i nya lägenheten. Så nu kan jag surfa när jag vill och skriva blogg i min ensamhet..har egentligen massa att skriva, mycket som behöver komma ut, men jag vet inte hur jag ska formulera mig så det blir rätt. Fast det måste ju inte bli rätt. Jag skriver ju för mig själv och det är mina tankar, mina känslor. Ändå sitter jag och har ångest för att jag inte med ord kan beskriva exakt hur jag känner och tänker..prestationsångest och kontrollbehov? Joo liiiite kanske.

Helgen har varit jobbig. Mycket ångest, men jag har fina vänner som bryr sig och försöker hjälpa mig upp och ur det destruktiva. Och tack tack tack Mikaela för att du är du och för att du finns här när jag verkligen behövt det. För att jag fått gråta i telefonen och för att du sovit hos mig. Det betyder så enormt mycket för mig. Tror inte jag kan förklara exakt hur mycket det betyder, du betyder. Mina tankar finns hos dig nu, vet att det måste kännas för jävligt för dig just nu..finns här if you need me..men det vet du.

I övrigt har jag en tänkardag idag..en relativt lugn sådan. Ångesten är inte jättehög och jag måste ta vara på det och på allvar fundera över vad och hur jag ska ta upp saker med min mamma i helgen. Det kommer bli så jävla jobbigt och jag kommer såra henne hur jag än gör :( Men jag vet att jag måste göra detta för min egen skull, för att jag ska komma vidare.

Ska lägga kort senare ikväll också, när det blivit mörkt. Längesen jag gjorde det, men känner att jag behöver det nu. Har lite saker jag vill få klarhet i. Egentligen skulle jag vilja att nån annan la på mig, men i brist på det får jag lägga själv.

Trött trött trött trött trött trött...är jag.

Drömmer mardrömmar och det känns som jag inte sover fastän jag sover. Framför allt när jag sover ensam. Jobbigt.

Ångesten biter i mig. Och jag biter ihop.

Kanske skiter sig med skolan i höst och då skiter sig nog mitt liv också. Och imorn är det psykologen och jag mår illa av nervositet.
Vet inte om jag orkar Takida ikväll, men jag vill ju se dom och har lovat vänner så jag biter ihop om ångetsen och gillar läget.

Men frisyren blev bra iaf :)

trött..eller nåt

Idag gör det ont. Idag saknar jag. Så är det och så får det vara. Vill säga att jag finns kvar..men det borde jag inte, så det gör jag inte. Bara här..och läser man min blogg så får man skylla sig själv vad man läser..

I övrigt har jag en trevlig kväll. Öl och häng med Lee, Linda och Ellioth. Har även hunnit baka äpplepaj..två gånger :) Duktigt av mig med tanke på mina matlagningskunskaper.

Min blogg är rätt tråkig just nu. Känner mig bara tom och orkeslös. Osocial..men nu ska jag gå och va social med folket ändå...de är mysiga och får mig att må bättre :)

Orka!!

Alltså, jag måste seriöst vara helt dum i huvudet! Vad inbillade jag mig egentligen? Att jag skulle vara värd lika mycket som de andra?! Om jag hade kunnat skulle jag skrattat mig själv rakt upp i ansiktet!!

Oftast blir saker inte som man tänkt sig. Så förvänta dig ALDRIG något, för du blir ALLTID besviken!

Många utropstecken ikväll, men jag är fortfarande bitter som satan så det får vara ok. För hur patetiskt kan det bli egentligen, jag sitter på centralen och surfar på nätet en lördagkväll när andra är ute och har roligt...bitter va det ja. Borde kanske döpa om mitt namn på bloggen till Bitterfittan istället? Passande i alla fall.

Har tänkt mycket idag. Tankarna har formats till någon sorts plan i mitt huvud och jag är förvånandsvärt lugn och kall. Nästan likgiltig. Ska inte skriva detaljer här för har inget behov av det och jag vet ändå vad folk kommer säga..men jag orkar faktiskt inte. Eller min plan är ju att ge det ett försök, ett sista försök..hur lång tid jag kommer ge det vet jag inte, ett år..två? fem? mer än så..nää det tror jag i ärlighetens namn inte. För jag tänker inte spendera mitt liv genom att enbart överleva. Det är INTE att leva!

Satt och funderade idag på vad jag skulle skriva i ett eventuellt avskedsbrev...men skulle inte finnas något att säga egentligen. För det skulle inte gå att förklara ändå.
Visst finns det många anledningar både till att leva och att inte leva..men jag vet inte. Tycker inte jag ger så mycket mening..jag är inte humoristisk, jag får inte folk att skratta. Jag gör bara folk oroliga och det är inget att sakna. Visst jag är lojal, snäll, trevlig..finns för mina vänner, ställer upp..men det finns det alltid fler som gör.

Men oroa er inte ni som bryr er, jag ska inte försvinna än..

Det destruktiva är farligt närvarande just nu. Jag väljer att inte lyssna på den rösten, men hon skriker ju så förbannat högt. Och jag är trött...

Kan inte bestämma mig om jag ska dra ut med Anna och gänget senare. Men jag är ju redan i stan så kan lika gärna göra det. Dom är fina människor..kan ju låssas ha roligt så blir det kanske så också?

Jag är rörig just nu. Får ingen ordning på mina tankar. Försöker att inte känna, stänger av mer och mer. Men allt går inte riktigt att stänga av...jag känner fortfarande det jag kände innan. Önskar att allt va annorlunda. Men det är väl som det ska vara..

Nu orkar jag inte mer..

Jaha

Får liiiite panik över att inte ha internet hemma! Sitter hemma hos Ellioth nu och skriver iaf. Har precis druckit kaffe och ätit chokladpudding...gott :) Ska snart joina E och T i soffan och tjöta lite..Ellioth spelar piano och vill att jag kommer och sjunger hehe...han har uppenbarligen inte hört mig sjunga förut ;)

Annars...nya lägenheten känns ok. Fast mest känns allt overkligt och lite snurrigt. Undrar hur jag ska få ordning på mitt liv egentligen. Om jag orkar kämpa. Men men det löser sig det med. Orkar inte skriva nåt djupt idag...

Imorn blir det supa och gå på heteroställe..hehe inte så ofta det händer ;)

Ångest!

Vilken dag...har inte haft så mycket ångest på väldigt länge. Paniken och tårarna satt i halsen hela tiden och jag känner mig fortfarande som en hemsk dotter. Orkar inte skriva om alla känslor ens..gör bara ont. Hela kroppen och själen värker och jag känner mig overklig. Det är nog den känslan som är starkast. Känslan av att allt är en dröm, att inget är på riktigt. Eller kanske mer att jag inte är på riktigt, inte är verklig. Det skrämmer mig. Jag skrämmer mig själv. Kaos kaos, men jag försöker verkligen bita ihop..iaf över helgen..sen kan det gå åt helvete.

Tack förresten M för att du kom ändå ikväll. Tror inte du förstår hur mycket det betydde för mig och hur mycket du räddade mig..

Sleeples in Malmö

Ja, det blev en lååång natt. Gick bara inte att somna så låg och kollade på L-word till halv sju i morse då jag kapitulerade och tog sömnpiller :(
Vaknade halv två med världens huvudvärk som suttit i hela dagen. Jobbigt. Tur att föräldrarna inte varit hemma idag för jag hade nog inte klarat att va trevlig alls. Fattar inte hur det ska gå i helgen...tre hela dagar och två nätter ensam med mina föräldrar! Panik! Jag ÄR verkligen hemsk, de är bara snälla och jag kan inte ta det. Känner mig kontrollerad och ifrågasatt och blir irriterad för minsta lilla. Hatar att jag är som jag är.

Meen, för att avsluta inlägget positivt iaf..Takida var helt underbara! Så grymt bra live :) Som vanligt efter en bra konsert kände jag mig sorgsen efteråt..blir alltid så. Följde ändå med till Cuba Café efteråt och tog en öl med Jenny och Sara. Träffade på Angela också så det blev en mysig avslutning :)

Ska bli spännande att se om jag får sova inatt. Vågar inte ta några piller för vi ska ju åka tidigt imorn så då kan jag inte va groggy. Pappa vill säkert att jag kör en del av sträckan också.

Ignorerar ångesten. Måste bita ihop tills helgen är över. Vågar inte börja gråta för kanske inte kan sluta...

Malmö

Så sitter jag här hemma hos föräldrarna igen. Varit på språng hela dan...först fika med goaste Tintin i Gbg och sen tog jag tåget till Helsingborg och fördrev några timmar på stranden med Tessen och hennes lilla Elvis :) Sen drog jag direkt hem till Anna där resten av tjejgänget befann sig. Käka god mat och bara myste. Skulle egentligen sovit hos Anna, men måste hem kände jag och kolla igenom vad jag ska ta med tillbaka till gbg på fredag och imorn blir det ju konsert och då sover jag hos Jenny sen.
Känns lite underligt att träffa mamma och pappa. Ångesten ligger på lur, men är än så länge under kontroll. Jag håller mig i skinnet...dvs säga håller tyst, ler och tvingar mig att vara social och svara på frågor om hur jag mår. Självklart ljuger jag en del. Vill inte att de ska oroa sig.

Tänkte skriva in ett gammalt inlägg här eftersom qx strulade så sparade jag mitt inlägg häromdan i word istället. En del av det kommer jag inte ens ihåg att jag skrev...men äh ni som läser får ta det som ni vill...

Skrev den 27 juli:
"Svart kletig tjära i min kropp kalla det ångest eller kalla det va fan ni vill. Snart gör det inte ont mer. Snart stelnar det. So what om jag är bitter, det är ändå ingen som bryr sig. Inte så länge jag ler och gör det som förväntas av mig.
Jag är min egen värsta fiende...tragiskt men sant. Jag tillåter mig inte något bra, förstöra tio år till av mitt liv - javisst, varför inte!? jag är inte värd bättre. Jag har ingen demon att döda, ingen jag ska ha ut ur mitt huvud. För att bli fri, måste jag döda mig själv!?!
Självmordstankarna har aldrig varit så tydliga och närvarande som nu. Det skrämmer mig. Skrämmer mig för att jag faktiskt har tillräckligt med piller hemma för att genomföra det...
Vet inte hur jag ska bekämpa dessa tankar riktigt...har aldrig velat sluta leva förut, bara ha hjälp. Se mig se mig, se mig genom alla bra betyg, hellyllefamilj och fejkade leenden..."

Nytt

Jaha..så var bloggen skapad. Vet inte om jag fattar nåt än, men det löser sig nog så småningom. Har ju erfarna bloggare bland mina vänner som får hjälpa mig annars ;)