Så har tårarna runnit idag också

Jag försöker verkligen vara positiv,
men ibland är det bara lönlöst...
menlöst...
tröstlöst...
hopplöst...?

Ensam...

Jag vill bara sova...
och kärleken, den tror jag inte alls på längre.
Den är inte menad för mig...

Ångest
och jag vill bara gråta.

Trasigheten inuti
och jag lever inte som jag lär.

Det är mer kaos
än någon egentligen förstår.

Men allt de flesta tror på
är det som syns...

Det äter upp mig
långsamt
för att plåga mig
under lång tid framåt

Jag är så äckligt värdelös!!!!

:(

Mer feber och jag mår piss..
Fuck, jag som aldrig brukar bli sjuk!

sjuk

Efter tio helvetestimmar med ont i magen, x antal varv runt porslinsbussen och feber så mår jag liiite bättre nu. Har inte varit magsjuk på över tio år och det får gärna dröja tio till tills nästa gång. Har inte sovit nåt inatt och hela kroppen värker, framför allt min rygg och mina knän av någon anledning.

Känner mig som en urvriden disktrasa :(

Jag vill inte vara med mer.
Orkar inte va stark, jag är inte stark...
Det gör ju bara ont hela tiden och jag börjar mer och mer tro på att lycka faktiskt inte är till för mig. Borde acceptera det nu, bygga en mur så stark och så hög att inte en jävel kommer in! Och för att va riktigt säker ska jag sätta taggtråd också kring mitt hjärta.

Jag hatar att tänka det, men i natt vill jag känna smärtan utanpå. Jag vill att det ska göra ont så att min kropp riktigt förstår straffet, straffet för att öppna hjärtat ens en millimeter.

För i ärlighetens namn; vem faan orkar bry sig i längden?

Jag är så jävla fucking TRÖTT på mig själv att jag spyr!!!!!

Bland ångest och fejkade leenden

I natt blir det konstgjord sömn på stilnoct.
Orkar inte ligga sömnlös med ångest inför imorn.

Fixat det sista med julklapparna idag,
druckit te hos Anna
och träffat mina små kusiner.

Det sistnämnda var känsloladdat pga konflikten mellan mamma och min moster. Mamma började gråta när jag gick dit och min moster lipa när jag kom. Jag har mest ångest och hela situationen känns obekväm. Alla säger att jag och mina kusiner inte ska bli indragna, men det är vi ju ändå!

Bland ångest och fejkade leenden

och jag tätar sprickorna i fasaden med rosa hubbabubba

Malmö...

och varenda gång jag ler
det där fejkade leendet
så dör en bit av min själ

Gråten i halsen
och jag är så jävla trasig inuti.
Så ensam
men det är på tiden att jag inser sanningen,
även om den gör ont.
Hur ska jag lösa det här?

Är så fruktansvärt rädd...

Idag har jag mest av allt bara varit ledsen,
för att allt är som det är,
eller kanske snarare för allt som inte är...

Save you

Take a breath I pull myself together 
Just another step until I reach the door 
You'll never know the way it tears me up inside to see you 
 
I wish that I could tell you something 
To take it all away 

Sometimes I wish I could save you 
And there's so many things that I want you to know 
I won't give up til it's over 
If it takes you forever I want you to know 

When I hear your voice it's drowning in the whispers 
You're just skin and bones 
There's nothing left to take and no matter what I do 
I can't make you feel better 

If only I could find the answer 
To help me understand 

Sometimes I wish I could save you 
And there's so many things that I want you to know 
I won't give up til it's over 
If it takes you forever I want you to know that 

If you fall, stumble down 
I'll pick you up off the ground 
If you lose faith in you 
I'll give you strength to pull through 
Tell me you won't give up 
Cause I'll be waiting if you fall you know 
I'll be there for you 
 
If only I could find the answer 
To take it all away 

Sometimes I wish I could save you 
And there's so many things that I want you to know 
I won't give up til it's over 
If it takes you forever I want you to know 

I wish I could save you 
I want you to know 
I wish I could save you 

Vill bara sova

Vilken dag!

En intensiv dag idag.
Hälsade på en vän som är inlagd och hamnade i en sits där jag var tvungen att fatta beslut jag egentligen inte alls vill vara delaktig i. Jag gav henne ett val i alla fall och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon väljer att göra som jag sa och ge mig grejerna imorn. Jag hoppas också att hon verkligen förstår att jag gör detta för hennes eget bästa och inte för att jag vill va elak. Hon betyder så mycket och jag vill att hon ska må bättre än hon gör. Känner mig otroligt maktlös just nu och det är svårt att va stark för henne när jag känner att mitt eget liv är på väg att rasa samtidigt.

Träffade upp underbara Ellioth efteråt och skulle följa med honom när han fick sin T-spruta. Fick dock ett galet anfall av magkatarr (misstänker jag iaf) och mådde så illa att jag va tvungen att nästan springa ut från sjukhuset. Fick världens feberchock också och svetten bara rann. Ett under att jag kom hem utan att spy på vagnen. Väl hemma fick jag lägga mig på sängen ett tag och sen försöka äta lite trots illamåendet...mår lite bättre nu, men illamåendet kommer och går och jag känner mig typ öm i magen. Hatar när jag inte kan äta..har levt på knäckebröd och nyponsoppa de senaste dagarna.

Imorn ska jag till läkaren i alla fall och få nya sömntabletter så jag förhoppningsvis kan börja sova lite lugnare och bättre.

Ångesten finns där alltjämt och jag försöker verkligen att inte känna och tänka.
Julen närmar sig och jag kan inte förstå hur jag ska orka sex hela dagar i Malmö!

<3

För att jag har så fina vänner.
Ni vet vem ni är tror jag och ni är guld värda.
Älskar er!

Sakna mig inte!

Snälla hata mig inte om jag bestämmer mig för att jag inte orkar va kvar längre

Det kan bara inte va meningen att livet ska göra så här ont...

Ångesten rasar och jag hatar allt.
Känns så totalt meningslöst...ingen ork..

Ångest

Tårarna har runnit idag med och jag vaknade i panik med svetten rinnande från kroppen. Typ tredje natten i rad nu det händer. Ska jag inte våga sova nu heller?!?! Det är ju sömnen som räddar mig från att gå under helt.

Overklighetskänslorna har inte lagt sig än och jag är fortfarande trasig inuti. Jag vill bara bort från mig själv. Sprätta upp mig själv och fly.

Var det verkligen så här mitt liv var tänkt att bli??

Jag vill inte!!!!!!
Jag orkar inte mycket mer än att bara överleva just nu..

Det var längesen jag mådde så dåligt som jag gjorde i torsdagskväll. Allt bara snurrade och blev overkligt, ett tag höll jag på att svimma också för jag hyperventilerade så mycket. Det gjorde fysiskt ont i varenda del av min kropp och paniken jag kände går knappt att beskriva i ord. Visste inte vart jag skulle ta vägen och där och då ville jag bara dö.
Jag gjorde ett försök att åka till en vän, men av lite olika anledningar åkte jag hem igen nästan direkt. Paniken blev bara värre där så kändes bättre att va ensam med min ångest. Skrämde säkert skiten ur vissa passagerare på vagnen, såg ju ut som ett ras och tårarna rann okontrollerat hela tiden. Väl hemma igen tog jag ångestdämpande och lyckades till slut somna. Blev dock en orolig natt med många skeva drömmar och jag vaknade varannan timme.

Jag mår fortfarande inte bra. Paniken sitter kvar i kroppen och hotar ständigt att ta över. Jag känner mig öm och trasig överallt, håller emot gråten hela tiden nästan. Vågar inte tänka eller känna efter för då kommer jag tappa kontrollen igen och jag är rädd rädd rädd för vad det här innebär.

Känner mig så otroligt vilsen...jag vet verkligen inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen med allt. Det är så rörigt just nu och jag orkar inte.

Jag har aldrig nånsin känt mig så otrygg och sårbar som jag gör nu!!

Hur överlever man när allt gör så ont att man bara vill dö??
Jag kan inte andas...
Varför kunde det inte gå som jag ville gör en gångs skull?
Jag vet inte om jag överlever...paniken tar över. Jag klarar inte det här!

Bimbo <3

Jag mår skit, men en guldstjärna går till världens finaste Bimbo!
Promenaderna med henne har varit en paus från ångesten,
och däremellan har hon legat i mitt knä,
slickat mig kärleksfullt på kinden ibland.
Är otroligt glad att jag får lov att låna henne ibland.

Helvete..
varför skulle någon orka med mig??
jag orkar ju inte ens med mig själv..

Jag ser inget slut på mörkret i mitt liv.
Jag är ledsen, men jag gör faktiskt inte det.
Fast jag anstränger mig...

Mitt liv känns inte värt att leva
Jag är inte värd det..
Någon annan borde kanske ha fått min plats på jorden?
Någon som skulle göra något av sitt liv,
som skulle göra nåt mer av det än vad jag gör?

Så mycket ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Det gör ont i hela kroppen,
jag vill bara få ett slut på det.
Jag bryr mig inte om hur, jag vill bara att det ska sluta göra ont!
Jag vet att jag inte får göra nåt dumt, men jag evt inte hur länge jag orkar stå emot.
Tårarna bara rinner och det skriker inuti mig. Jag kan inte äta, mår illa..
Gråter gråter gråter...kan det inte bara ta slut..
ta bort mig..

Idag vill jag bara vara osynlig

Och ständigt denna känsla att jag inte är bra för någon,
att det vore bäst för alla om jag bara försvann...

Skam, skuld, rädsla

Ingenting är som det borde vara.
Eller också är allt precis som det ska vara.

Jag mår skit.
Skakar, lipar, mår illa, drömmer mardrömmar.
Jag orkar inte,
och allt känns så jävla meningslöst!

Hatar mig själv.
Orkar inte hålla uppe fasaden,
och ändå gör jag det...
för jag vet inte hur man inte gör det...

Acceptans

Jag mår inte bra. Visserligen mår jag ett uns bättre än igår, men bra, nej bra mår jag långtifrån. Däremot är jag en mästare på att klistra på leendet och hålla uppe fasaden. Något jag övat på hela mitt liv och lärt mig av den bästa, min kära mor.
Jag är trött på det. Jag orkar inte låssas, inte le, ingenting...jag vill inte mer.

Försöker acceptera att vissa saker är som de är. Men det känns fortfarande orättvist och det gör ont så in i helvete..just nu spyr jag på känslor och vill bara fly.

Hos psykologen idag pratade vi om rädsla, trygghet och tillit.
Hon sa också att jag intellektualiserar mina känslor i relationer, och det stämmer nog.
Jag gillar min psykolog, men idag fick hon mig att känna mig (eller inse??) ännu mer trasig och uppfuckad än jag redan visste.