"Du är min bästa familj"

...följt av ett viskande: "jag älskar dig"

Det är det finaste jag fått sagt till mig på länge och det kom precis rätt, i en stund då jag behövde det som mest.

Det där andra, det som gör ont, finner jag inte ord att beskriva. Det är i ihåligheterna det bildas, i tomrummen. Trycker ut dem och gör dem större, skapar hål som inte kan lagas i mitt hjärta.

Min psykolog gav mig i uppgift till nästa gång att se tillbaka på det senaste året och redogöra för min förändringsprocess. En utvärdering av mitt dåliga mående och mina framsteg om man så vill.

Jag bävar. Anar att jag inte kommit så långt som jag låter visa, jag är väldigt tillags just nu. Vill inte göra min psykolog besviken, med påföljd att hon tror att jag kommit längre än vad jag gjort och därmed förbereder för avslut. Jag, jag har inte kraft nog att stoppa det, så jag låter det ske. Stänger av tilliten, avskärmar mig redan nu för att separationen inte ska skapa alltför stor ångest. För hur mycket jag än avskytt att gå dit ibland och hur jobbigt det än är, så kan jag inte blunda för de fakta att jag kommit att lita på henne. Jag är inte redo att sluta med terapi än. Det vet jag innerst inne, men jag kan inte med att säga det. Såå...ett avslut kommer det att bli.

Jag är rädd hela tiden nu. Rädd att förlora...rädd att ge efter för håligheterna och tomheten...rädd för att leva och rädd för att inte leva...dilemma.

Malmö i helgen

Så är jag packad och klar för avresa till Malmö ikväll. Tåget går 19.30 så just nu sitter jag mest bara av tiden tills det är dags att bege sig mot centralen. Ser inte direkt fram emot att sitta på ett tåg i tre timmar med Bailey, men det går säkert bra. Dubbla känslor som vanligt inför att åka "hem", både vill och inte vill och i glappet skapas ångest. Men men, det blir säkert bra. Ska träffa bästisarna och mina kusiner. Även ett besök hos mormor och morfar ska hinnas med.

Förutom att packa har jag hunnit med att gå en långpromenad med hunden och Mikaela och snart ska vi ge oss ut på ännu en runda så att han blir riktigt trött inför tågresan hehe. Vi testade även på att släppa honom lös idag och det gick skitbra :) Han är grym min lilla vovve!

Det här blir ett tråkigt inlägg känner jag, men är inte på humör att skriva roligheter så det blir mest redogörelse för vad jag hittat på.

Igårkväll va jag hos bästa Elliothen och drack kaffe och tjöta med honom, Gia och Tia.

Puss på er alla goingar, kommer sakna er i helgen..speciellt min lilla "fru" såklart. Vem ska jag nu spoona med!?!

Min lilla familj <3

Bästis och mannen i mitt liv, Mr B

Idag har varit en bra dag, en dag relativt fri från ångest. Tiden har spenderats med la familia och tillsammans har vi städat och fixat i den enas lägenhet, för att sedan fortsätta med tvätt, sopsortering och burkpantande hos den andra. Så nu kan vi känna oss duktiga!

Mellan allt arbete har vi hunnit med samtal om både det ena och det andra...vi har skickat in fina bilder också som förhoppningsvis dimper ner i brevlådan på måndag :)

Imorn vet jag inte riktigt vart dagen för mig, men något jag faktiskt vet, är att jag har världens bästa vänfamilj <3

...

Jag har blivit en mästare på att kontrollera min egen kropp. Vill jag inte att någon ska se min ångest så kan jag i de allra flesta fall dölja det så att inte ens de som jag känner väl märker något. Mitt hjärta slår fort fort och det gör fysiskt ont att andas, men det syns inte utanpå. På gott och ont. Den osynliga värken inuti blir värre när den inte får komma till uttryck i ord eller via min kropp, samtidigt så är det ju bra att jag kan kontrollera mig så pass att jag inte börjar hyperventilera och skaka. Jag låter inte ångesten ta över...eller? Jag vet varken ut eller in längre. Försöker använda mig av de verktyg som jag fått i terapin, men vet inte om det har någon långvarig effekt egentligen. Jag har, på min psykologs initiativ, börjat fasa ut mina terapisamtal. Hon tror att jag kommit längre än vad jag i verkligheten gjort. jag orkar inte säga emot, men jag känner panik och ångest över det faktum att jag nog inte kommit mycket längre i min förändringsprocess än jag gjorde för ett år sedan. Är jag ett hopplöst fall? Enligt många så finns det inga hopplösa fall, men jag vet inte. Kanske vill jag inte bli bättre? Är jag en sådan? En sån som inte riktigt vill gå vidare och komma förbi det dåliga måendet. Sån vill jag inte vara. Jag vill inte vara någon som inte klarar av att bli vuxen.

Jag vill inte vara en sån som inte vågar leva, men som heller inte vågar dö. Jag är i ett fucking jävla limbo!!!