"Du är min bästa familj"

...följt av ett viskande: "jag älskar dig"

Det är det finaste jag fått sagt till mig på länge och det kom precis rätt, i en stund då jag behövde det som mest.

Det där andra, det som gör ont, finner jag inte ord att beskriva. Det är i ihåligheterna det bildas, i tomrummen. Trycker ut dem och gör dem större, skapar hål som inte kan lagas i mitt hjärta.

Min psykolog gav mig i uppgift till nästa gång att se tillbaka på det senaste året och redogöra för min förändringsprocess. En utvärdering av mitt dåliga mående och mina framsteg om man så vill.

Jag bävar. Anar att jag inte kommit så långt som jag låter visa, jag är väldigt tillags just nu. Vill inte göra min psykolog besviken, med påföljd att hon tror att jag kommit längre än vad jag gjort och därmed förbereder för avslut. Jag, jag har inte kraft nog att stoppa det, så jag låter det ske. Stänger av tilliten, avskärmar mig redan nu för att separationen inte ska skapa alltför stor ångest. För hur mycket jag än avskytt att gå dit ibland och hur jobbigt det än är, så kan jag inte blunda för de fakta att jag kommit att lita på henne. Jag är inte redo att sluta med terapi än. Det vet jag innerst inne, men jag kan inte med att säga det. Såå...ett avslut kommer det att bli.

Jag är rädd hela tiden nu. Rädd att förlora...rädd att ge efter för håligheterna och tomheten...rädd för att leva och rädd för att inte leva...dilemma.