...

Känslan.
Den välbekanta.
Ändå så främmande.
Det är annorlunda nu.

Jag är äldre. Mer skam och mer ensamhet. I takt med åldern börjar de flesta successivt må bättre och lägger de destruktiva åren bakom sig. Går vidare. Inte jag. Skammen av att inte ha lyckats, av att fortfarande va kvar i det där äckliga, smutsiga svarta.
Ensamheten i att stå bredvid och titta på, att inte höra till...

Om tre månader fyller jag 30. Min gräns. Känner jag att det kommer bli som jag så länge trott? Är det därför jag är så ledsen nu, sörjer...?
Det gör ont att det blev så här, det kan inte vara så det var tänkt från början. Jag hade ju så bra förutsättningar, eller hade jag det? Kanske var jag förlorad redan från början...

Det är för sent nu. Jag vet att alla säger att det aldrig är för sent, att det blir bra till slut. Men jag vet att det kan vara för sent, att det inte alltid blir bra för alla. Det är bara i sagorna det alltid slutar lyckligt...