Jag har haft en fin kväll. Jag, Mikaela och Nicko har passat Vilda i några timmar. Lekt, busat och myst en massa :) Mår som bäst när jag är med barn, hela mitt jag slappnar av och alla problem läggs åt sidan så all koncentration ligger på barnen. Sitter och funderar nu över varför jag inte läste till barnskötare eller förskollärare...men jag vet varför...och skälen är fortfarande giltiga, det vet jag, men ändå sitter jag här och grämer mig.

Trots den fina kvällen så mår jag inte bra. Ångesten river i bröstet och jag vill bara försvinna. Tusen tankar snurrar i huvudet...jag är inte värd någonting i mina ögon och det gör mig ledsen. Jag tycker inte om mig själv, eller rättare sagt jag hatar mig själv. Jag vet att det är ett starkt ord, men det är så jag känner. Ibland kan jag tänka att jag nog är lite bra, men sen inser jag att nej, det är jag inte! Får aldrig tycka att jag är bra, då måste jag straffas.

Känner mig obekväm och fel nästan hela tiden numera. Som vanligt är jag dock en mästare på att låtsas. Men jag känner som jag alltid har känt; att jag är med, men ändå inte med. Jag är med i gänget, men ändå inte riktigt. Jag är lätt en sådan som man glömmer bort. Jag har inte riktigt funderar ut om det här bara existerar i min fuckade hjärna eller om det är så på riktigt. Jag funkar kanske inte i grupper. Jag kan inte de rätta koderna. Jag är inte den som är rolig, inte den som är sötast eller den som är en naturlig ledare. Jag är den som springer runt och fixar med allt, tar hand om...om alla står i en ring är jag den som står lite bakom, halvt utanför ringen. Jag räknas med i gruppen, men jag är inte riktigt med...så har jag alltid känt och jag börjar mer och mer tro att andra också upplever mig så. Inte om man skulle fråga dem direkt, men om de fick tänka efter en stund på allas roller så tror jag att de ser samma som jag. Faktiskt. Till viss del ställer jag mig själv utanför, i rädsla att bli utstött..så blir det mitt val och den enda som kan straffas för att jag känner mig ensam är jag själv.

Jag känner att det börjar bli mycket nu. Psykologen, sjukgymnasten, soc, arbetsförmedlingen. Alla har krav och uppgifter som jag måste göra. Det surrar hyller om buller i mitt huvud och jag kommer inte ihåg allt jag ska göra och det gör mig skitstressad! Jag har inte kontroll och jag gör inte rätt och jag hatar att inte göra rätt, göra det alla förväntar sig av mig.

Just nu vill jag mer än någonsin lägga mig under täcket och inte vara med mer. Jag är så förvirrad, jag vet inte vem jag är eller vad jag vill göra. Jag vet inte varför jag lever mitt liv, för vem jag gör det. Jag vet inte vem jag är. Men jag vet att jag är rädd...

Jag vet att kärlek inte löser några problem, inte löser mina problem...men det skulle kanske göra det lite lättare att hantera om man hade en famn att krypa in i. Att ha någon vid sin sida, någon som valt att vara med mig, före alla andra. Men det verkar inte som att det finns med på kartan över mitt liv. Ja, jag är pessiminstisk och en aning bitter...låt mig!

Ångest like hell och jag orkar inte. Vill inte.
Men jag måste. Kan inte bara skita i allt, strunta i mitt liv och hålla inne pausknappen så hårt jag kan.

Kommer säkert börja lipa också. Förbannade skit!

Sol, blå himmel och snö

Kunde inte vara mer perfekt väder för att börja ett nytt sunt liv. Så fulla av energi (nåja, kanske inte jättemycket energi, men relativt pigga iaf) gav jag och Mikaela oss iväg på promenad i snön. En timme och 40 min senare kom jag hem, nöjd men två skoskav rikare. Tappade upp ett bad och kopplade av...i tio minuter innan det blev för varmt hehe.

Insåg sen att lägenheten var rätt skitig så tog tag i mig själv och storstädade. Dammtorkade överallt och rensade i lådor och slängde onödigt skit. Tog galet mycket tid, men tid har jag ju gott om nuförtiden och när jag nu sitter i soffan är jag rätt nöjd med min dag :)

Huvudvärken sitter dock i och magkatarren börjar ge sig till känna.

Nu ska jag göra lite te iaf och kanske titta på en film. Sen hoppas jag på en lugn natt utan skumma drömmar om kaniner!

Ikväll tillåter jag mig att känna.
Tillåter allt som gör ont att komma upp till ytan.

Och ont gör det. Jätteont.

Dags att dämpa ångesten med konstgjord sömn
och lugn i pillerformat

Fake it ´til you make it?!?

...om att vakna på morgonen och önska att det vore kväll så man fick sova igen.

fairytale of my life

Jag borde ha insett för längesen
att det var för bra för att vara sant
och jag vet precis hur
den här sagan slutar.

Det är inte happy ever after
utan snarare som
flickan med svavelstickorna...

Idag har jag och Mikaela varit duktiga och burit ner allt i min lägenhet som skulle till källaren. Grejer som stått där sedan jag flyttade in för ett halvår sen! Sen fortsatte vi och bar ner en massa hos Mikaela också. Jag organiserade om lite i skåpet för handdukar och lakan. För er som inte är insatta så älskar jag att fixa och lägga iordning saker. Skulle förmodligen blivit en bra hemmafru av mig...

Nu sitter vi i soffan och slappar, Junior är också här och vi har precis genomlidit(?) musikalfilmen Chicago.

Imorn blir det sjukgymnasten...ser väl inte jättemycket fram emot det. Ångesten har annars legat rätt lågt idag. Skönt för en gångs skull.

Blogg nr3 för idag..

Vad jag än gör, säger, tänker eller känner så kommer situationen ändå att vara densamma. Och den vetskapen gör så jävla ont.

Acceptans, att se verkligheten som den är...utan att värdera eller döma den. Men jag har så svårt att se sanningen i vitögat gällande just detta. Acceptans handlar också om rörelse, att röra sig framåt i riktning mot förändring. Jag står dock kvar och stampar på samma ställe. Rör mig inte en millimeter framåt. Jag vet inte hur jag ska göra det heller. För det är inte så enkelt när man räknar in känslor också, allt är inte bara tankar (även om min psykolog säger så!). Allt är så dubbelt. Jag vill gå vidare, men jag vill inte förlora delar som blivit så enormt viktiga i mitt liv. Som får mig att må bra. Lärt mig att tillit inte bara existerar i teorin utan att det faktiskt finns människor som inte lämnar en, som alltid finns där. Jag har alltid vetat att jag är sån, men aldrig förut träffat någon som har samma egenskaper. Aldrig träffat någon som både ger och tar, på samma villkor som jag. Har aldrig släppt in någon så långt förut och jag är livrädd för jag inser att jag har så enormt mycket att förlora. Att känna sån trygghet innebär samtidigt en skräck att bli av med den och det skapar panik och ångest på hög nivå. Jag vet att jag inte dör om hon lämnar mig, men rädslan känns på liv och död. Min psykolog har verkligen rätt när hon säger att rädsla är en av de mest överordnade emotionerna, tillsammans med skuld och skam. Jag är rädd hela tiden nu, rädd för livet. Skuld över att va rädd för livet, skam över hela min existens. Åter igen tillbaka i självhatet. Äcklet. Jag.

Jag bröt ihop...igen. Ångesten har mig ordentligt fast i sitt grepp den här gången. Det har lagt sig lite nu (tack Mikaela!) men jag är fortfarande skakig och hjärtat slår lite för hårt och lite för fort. Och jag känner mig fortfarande lika äcklig, ful och fel som förut. Funderar på att snagga håret..så blir jag lika ful utåt som jag känner mig.

Jag är så trött på allting. Så trött på att vara jag. Det gör ju bara ont att leva.

ja visst gör det ont...

Jag vet inte vart jag ska ta vägen med allt. Min själ trasas sönder och det känns som att bröstet snart kommer att fläkas upp och gå sönder.
Tankar och känslor torktumlas i hjärnan i alltför högt tempo.
Allt rasar. Faller och jag faller efter.

Den där klumpen i magen växer sig större och större. Ångesten och ledsenheten kommer i hårda stötar och jag vill springa och gömma mig, samtidigt som hela mitt Jag skriker efter närhet och kärlek.

Ensamhet och tomhet.
Tänker att det måste va nåt fel på mig.
Ful fel ful fel ful ful ful fel fel äcklig!!!!
Vem fan skulle vilja ha mig??? Nej, det finns nog en förklaring till att ömsesidig kärlek inte verkar va till för mig. Jag räcker inte till, är inte bra nog...hatar mig själv och hatar min kropp! Jag är bara äcklig..

Nej jag tycker inte synd om mig själv.
Jag är bara ledsen och trött...

Inte får jag sova nåt heller för den jävla ångesten väcker mig tidigt på morgonen.

I natt slog verkligheten ner i mig som en blixt. Insikten, som jag spenderat de senaste månaderna med att förtränga, letade sig in i mitt medvetande. Vägrade släppa taget och det gör ont, så in i helvetes ont. Jag vet att jag måste ta någon slags beslut, men jag är helt förlamad inuti. Jag är fastlåst, fångad och det värsta av allt...trygg. Hur ska jag kunna vända ryggen åt det?
Borde jag ge mig av? Försvinna? Hur veta vad som är bäst..jag vill inte göra andra illa, men om jag inte orkar? Det är svårt att andas och allt är som en dimma. Jag ser inget, ser inte vilken väg jag borde gå på. Vart ska jag svänga av?

Det gör ont och jag kan inte andas!

Ullared

Helt slut efter en intensiv dag i Ullared med dom små kycklingarna och Junior. Sov nästan inget i natt så var i princip halvdöd när klockan ringde i morse, men upp och iväg kom vi allihopa :)
Shoppade inte överdrivet mycket grejer, men är nöjd med alla inköp. Dagens bästa fynd va nog tvättkassen med indelade fack för smutskläderna. Behövde verkligen en sån!

Efter besök i alla skoaffärerna utanför (plus Martinshop) packade vi in oss i bilen igen och körde hemåt. Nicko va snäll och körde och jag fick massage i baksätet (hmmm, hur lät det egentligen!?! hehe).

Nu är jag äckligt trött och ångesten kommer i vågor, eller kanske snarare i stötar. Så trött på skiten, trött på mig själv. Känslan av att inte höra hemma någonstans sitter i och jag fortsätter skärma av fastän jag inte riktigt vill.

Jag är ensam och det skrämmer mig mer än jag vågar erkänna för nån.

Du får inte!

Du får inte knacka på min dörr
om du inte är beredd och komma in
du får inte göra om mitt namn
och börja kalla mig för din.

Du får inte vandra på min väg
utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål.

Och du får inte riva mina murar
som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar
så att jag kan somna tryggt.

Och du får inte ha mig som en dröm
när jag vill va' din verklighet
du får inte säga att du hoppas
om du inte tror du vet.

Men du får ta den tid du behöver
för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden
du behöver räcker till.

Och du får samla dina tankar
så att två själar kan få ro
och så att allting som vi lovade
oss själva kan få gro

Du får inte andas på min panna
och inte få mig falla mer
om du inte sen kan stå för
all den oreda du ger.

Och du får inte röra vid mitt hjärta
som om allt var uppenbart
när jag önskar inget hellre,
Än att du gör allt emot mig snart.

Ångest

Idag är en sån där dag man bara vill hoppa över. Ångest sen jag vaknade och den verkar inte vilja ge med sig än. Har inte fått mycket gjort idag förutom psykologsamtal, där det mest kändes som att jag satt och höll upp en fasad som "den duktiga patienten". Hon va nöjd iaf, bara för att hon tror att jag kommit längre än jag egentligen gjort. Jag vill inte göra henne besviken.

Försöker gång på gång att finna meningen med livet. Hittar inte svaret. Jag lever för alla andra. Ibland känner jag mig som en krok, där andra kan hänga sina jackor när de inte vill ha dom på längre.

Som vanligt är jag med, men ändå inte..kanske vill jag inte heller. Jag vet inte.
Fortsätter att straffa ut mig själv från planen. Känner hur jag för varje dag som går stänger av mer och mer. Hatar det, samtidigt som det är skönt att slippa känna något.


Det gör fortfarande ont, även om jag inte pratar om det längre. Jag känner fortfarande på samma sätt som förut.