Det är mycket jag önskar skulle va annorlunda...
och det stämmer verkligen att man inte kan få allt man vill!

Saker vi är bittra över idag:

1. Att magen hänger över byxlinningen när man sitter ner!
2. Att det med stigande ålder uppstår hårväxt på fler oönskade ställen!
3. Att man ständigt har ont någonstans i kroppen!
4. Att folk pratar utan att veta vad de pratar om!
5. Att tröjorna på herravdelningen inte finns i xxs!
6. Att inte kunna ligga bara för att ligga (fastän ens kropp skriker efter sex!!!!)
7. Att inte tro på "kärlek och lyckliga slut"!
8. Att inte få sova en hel natt och vakna utvilad på morgonen!
9. Att vara bitter över att vara bitter!
10. Att känna behov att skriva listor om vad man är bitter över!

Listan kan göras hur lång som helst, men "tänk på att barnen svälter i Afrika"

Nu tänker vi kolla på dålig film och fortsätta vara bittra, men fortfarande behålla självdistansen...alltid med ett snett leende på läpparna.

Idag har jag varit en ledsen Mi
dock utan tårar och utan ord...
eller..hm..ord har jag nog egentligen men vill inte ens erkänna för mig själv hur djupt det går.
Sätter jag ord på mina känslor blir de verkliga
och just nu orkar jag inte med det.

Håll om mig och säg att allt kommer ordna sig.

En välbekant känsla som hållit sig undan ett tag
och jag slungades genast tillbaka ett par år i tiden
till när allt var som värst.

Ville bara krypa ur mitt eget skinn,
fly bort från allt
till ensamhet där ingen kommer åt mig.

Den syns inte utanpå
- rädslan, skammen

och jag vill inte dra mig undan
vill inte bli som förut
i ensamheten

Jag vill...jag vet vad jag vill..

Gris-dag ;)

Sjukt rolig konversation med Elliboy och Nicko på msn nu ikväll! Längesen jag skrattade så mycket faktiskt <3

I övrigt håller mitt huvud med tillhörande öra och bihålor på att ta död på mig. Min kropp vill INTE samarbeta trots treo *morrr*

Magkatarr och ångest...

Ähh orkar inte skriva mer, blir ju bara samma skit som vanligt..

Försöker ignorera det faktum att ångesten byggt bo i mitt bröst...

Jag har ont i örat och i huvudet.
Ikväll ska jag supa bort mig själv...

velfitta

Igår kväll hade jag fattat ett beslut.
Fick nästan panik för jag ville göra det nu nu nu!

Idag vet jag inte längre...
Tillbaks till ruta ett,
to say or not to say?

det vi ser i spegeln
är inte den vi är

det vi hör oss säga
är inte det vi menar

de känslor vi talar om
är inte de som känns

de ögon vi ser med
är inte de som bränner

du hade svarat - ja!
om du visste -
jag har allt du söker

det är dock såhär det verkar vara

de vi är
är inte de som syns

Take me away

Så jävla ont i mig.
Jag går sönder nu

Gråter och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det lockar så förbannat..
Dom kallar mig duktig, stark..men för vems skull är jag det? Vilken mening finns i att jag står emot egentligen?

Vad skulle ett streck mer eller mindre göra för skillnad egentligen.
Jag är ju redan så trasig och fuckad på insidan.

När ingen ser trycker jag naglarna djupt in i huden
i smyg
pressar tillbaka klumpen i halsen som hotar
att svämma över i tårar

Jag är aldrig tillräcklig, aldrig bra nog.
Det funkar ju aldrig ens när alla förutsättningar för det stämmer.
Något fel måste det ju vara på mig helt ärligt...jag tror jag ger upp nu faktiskt.

Jag visste ju att det var så här, att det skulle sluta på detta sättet. Jag visste verkligen det!!
Och ändå..det där lilla lilla lilla i mig..som vägrar släppa. Varför plågar jag mig själv?
Men jag är ju en destruktiv liten jävel, det visste jag ju också.
Med andra ord kunde jag ha förutspått allting...egentligen.

Ohh det är nästan komiskt hur det alltid blir på samma sätt.
En stor jävla fegis är jag också!

I alla fall...sjukskriven året ut. Så jag kan känna mig ännu mer misslyckad än vad jag redan är. Läkaren försöker få mig att se positivt på det. Se det som en tid att komma i kapp, att jobba på med terapin. Jag förstår vad han menar, men det känns ändå skitjobbigt. Jag vill klara av att jobba! Jag vill klara av att plugga! Vill tillbaka till mitt ambitiösa jag, som fixade skolan..som kunde koncentrera sig och tom tyckte det var roligt. Jag vill tycka att saker är roliga igen, känna glädje. Se fram emot saker. Just nu känns det som en omöjlighet. Och jag ljuger för mina föräldrar. Säger att jag mår bra, det går så bra sååå. Ni behöver inte oroa er...säger jag samtidigt som gråten trycker på och jag faller faller faller neråt. Vet inte hur jag ska ta mig upp. Hur jag ska orka riva muren, klättra uppåt. För vad har jag att klättra upp mot? Vilken mening finns det med mitt liv egentligen? I det stora hela, ingenting.

Vill göra dumma saker, straffa..få ut äcklet i mig. Jag är äcklig..förgiftad. Ni borde hålla er undan så ni inte smittas av det. Senaste veckan har mina tankar kretsat kring straff nästan konstant och det tar all min energi att hålla det på avstånd. Jag får ju inte göra nåt. Har lovat och jag har inte för vana att bryta mina löften. Men det är svårt..svårare och svårare att motivera för mig själv varför jag inte ska skada mig själv.

Jag orkar fan inte med mig själv, mina tankar och känslor..det äter upp mig!!

Berätta eller inte berätta?
- det är frågan..

Jag har inte så mycket att vinna, men allt att förlora om jag säger nåt.
Och ändå känns det som att jag inte har nåt val...det borde lysa igenom.

Tittar på meningslös komedi och mår bara sämre..

HUR I HELVETE BLEV MITT LIV SÅ HÄR??????

Jag vill ha tillbaka mig själv..vill tillbaka till en tid när inte varje andetag gjorde ont. Till en tid då jag fortfarande hade hopp och drömmar om en framtid värd att leva. Då jag fortfarande trodde att jag hade en chans...

Paniken stegras inom mig och ångesten pulserar.
Hur blev allt såhär?

Tårarna strömmar och jag vill inte...

I still have feelings...

Allt gör ont och inget gör ont,
jag ser mig själv falla...hårt
nånstans på vägen tappade jag bort
mig själv.
Och jag vet inte om jag någonsin
kommer hitta
(tillbaka)
till det som är jag.

Jag vill bara skrika!!!!!!!!!!!

...och jag ljuger så förbannat mycket för mig själv

Tankar som inte borde tänkas...
Känslor som inte borde kännas...

I´m bleeding on the inside now

Sömnlöst

Sovit uselt i natt! Tog typ minst två timmar innan jag somnade och sen vaknade jag en gång i timmen för att jag frös så in i helvete (trots två täcken, långtröja, mysbyxor och raggsockar). Frusit hela dagen. Är skittrött och känner mest för att gråta över att mitt liv är i sån oordning.

Ångest och oro och magen värker. Ett alltför stort intag av kaffe hjälper väl inte till heller.

Borde döpa om bloggen till Gnällbloggen...är så förbannat trött på hela mitt jag. Att jag inte år nåt gjort. Ska försöka ringa massa samtal och fixa imorn och på fredag. Sen ska jag fan isolera mig i helgen..kanske kanske till och med klara att stänga av mobilen. Jävla kontrollbehov.

Dagens trevliga: Fikamys med Tin och Elliboy <3

Hm jag tror jag måste be nån hjälpa mig skriva nåt personligt om mig inför jobbsök. Fy fan vad motigt det är. Jag som ändå vet att jag egentligen kan skriva. Herregud jag förfaller mer och mer. Help!

Orka rubrik

Varför blir allting så tungt och jobbigt så fort jag kommer innanför hemmets dörrar?
Varför kommer ångesten rusande och sparkar mig i magen?
Vad i helvete är det för fel på mig?

För nåt fel måste det vara. Känner mig inte normal nånstans.
Äckel, skam och ångest.

Självföraktet..åhh det jävla fucking förbannade självföraktet.
Misslyckad och värdelös.

Snälla slå mig. Slå mig blodig så jag får känna en annan smärta än den inuti mig.
Och nej, jag menar inte att vara otacksam för det jag har i mitt liv. Jag vet mycket väl att jag har mycket mer än många andra och tro mig, skulden över mitt mående tynger som fan.
Jag tycker inte synd om mig själv, absolut inte. Snarare tvärtom. Men det ändrar ingenting just nu. Fönstret lockar alltjämt, liksom rakbladens bitterljuva smärta. Står emot, men hur länge? Hur länge innan jag faller, rasar handlöst och inte orkar/vill ta mig upp?

Jag är fortfarande rädd för mig själv, för att tappa kontrollen...men är arg också! Jag vill ju må bra! Jag vet att jag vill det...

Bland ångest och fejkade leenden...

Men kvällen igår var mys. Lagade mat till mig och Mikaela, skrattade på riktigt för första gången på länge. Fick massage också mmm :) Kollade på Pretty Woman. En skön avslappnad kväll och ångesten höll sig på någorlunda avstånd. Du och ditt sällskap betyder mer än jag någonsin kommer kunna förklara i ord. Dig har jag släppt in längre än de flesta andra och det skrämmer skiten ur mig ibland, rädslan för att kunna bli sviken, sårad. Men jag är glad att jag släppt in dig, tilliten växer sig starkare än rädslan och det är så skönt att slippa ha den där skyddsmuren uppe hela tiden.

Nu ska jag överleva dagen. Diska lite och fixa saker som måste fixas.

Fan jag orkar inte gråta mer nu. Så jobbigt.
Jag orkar inte, orkar inte orkar inte...men måste orka.
Stå ut. Hålla ut. Kämpa.

Känner skuld hela tiden!

Suttit i fönstret ikväll igen...men jag ska inte göra nåt dumt. Varken det ena eller det andra. Inte ikväll. Jag kämpar emot impulserna.
Borde känna mig stolt..men får ju inte känna stolthet över mig själv.

Att le är fortfarande en ansträngning.

And I know that it's a wonderful world
But I can't feel it right now
Well I thought that I was doing well
But I just wanna cry now

Mikaela, Tintin - tack för att ni finns och gör det lättare att andas <3

Ras

Det känns som att det är det här jag väntat på hela mitt liv.
Jag faller fort som fan och runt mig inuti mig rasar mitt liv ihop.
Går sönder. Lite i taget..plågsamt långsamt.

Rakbladen lockar på mig. Har stått emot hittills. Har ju lovat.
Andra bilder i huvudet också, mer och mer konkreta för var dag.
Jag är rädd.

Misslyckade jävla unge! Du är värdelös! Klarar ingenting! Trodde du verkligen att det skulle gå bra för dig? Ha! Vilket skämt! Jag kryper ihop, för visst ville jag tro att jag skulle få må bra. Att jag är lika mycket värd som nån annan. Men den tunna rösten som börjat växa i mig slås ner, tystas av den andra, starkare. Och jag får ju bevis varje dag på att det är så. Jag är misslyckad. Äcklig. Dum i huvudet. Värdelös. Det är så. Jag bara vet det, vad andra än säger.

Och ensamheten hugger i mig. Värker som ett infekterat sår som aldrig vill läka. Jag vet att det alltid kommer va så. Det har inget med bitterhet att göra. Jag bara vet att jag är en sån som förlorar och som säkert förtjänar det också.

Jag borde bara göra slut på skiten.

Allting är åt helvete nu. Sitter i fönsterkarmen, fönstret vidöppet och tittar ner...inser hur lätt det skulle vara om det bara va tillräckligt högt. Förlåt, men jag vet faktiskt inte om jag orkar mer.
Rädd för mig själv, rädd för alla tankar och bilder som dyker upp och jag orkar ingenting. Allt bara snurrar utan kontroll och allt är så overkligt. Hatar mig själv för den jag är, så jävla äckligt värdelös!

Breakdown

Just nu lever jag enbart för att inte göra mina vänner/familj ledsna. Det skälet kommer dock inte hålla i sig i evigheter och jag är rädd och trött och uppgiven. Att le är en ansträngning och jag vet inte hur länge jag orkar. Det gör ont i mig och ångesten lämnar mig inte många stunder.

Bröt ihop idag igen hos psykologen och jag tror hon är orolig för mig för fick en ny tid redan på torsdag (brukar va en vecka emellan).

Tack fina Mikaela för kramarna och för att du fanns där, trots att jag vet att du inte mår bra. Det är guld värt! Behövde verkligen den närheten.

Hm lite som jag misstänkte..har gått och frusit i flera dagar och nu har jag feber. Bara lite ont i halsen så förhoppningsvis går det över tills imorn.

Orkar jag leva? Don´t know right now..

Sömn

Somnade nån gång mellan halv sex och sex i morse. Låg och lyssnade på stormen i flera timmar. Lite mysigt ändå..om jag inte hade varit helt förbi av trötthet.
Vaknade sedan en gång i timmen fram till halv elva då jag gick upp. Fixa lite frukost, kolla på tv, läste, löste korsord..blev sen äntligen trött på riktigt och gick och la mig vid 12 och sov till tre.

Kände mig superutvilad när jag vaknade (trots att jag egentligen inte sovit så mycket i praktiken) så lagade mat, diskade...gick och pantade burkar och handlade och städade badrummet när jag kom tillbaka. Hehe vadå speedad och antagligen övertrött ;)

MEN jag har inte haft ångest idag..HELT JÄVLA UNDERBART *ler stort*

Jahopp

Fjärde natten utan piller...får la se om det blir nån sömn. Undrar hur många sömnlösa nätter jag klarar utan att bli galen? Har ju sömnpiller, men vill försöka att sova utan..går ju sådär. Tror att jag borde gå i sömnterapi eller nåt. Sover dock bättre när jag sover ihop med andra har jag märkt. Har väl nåt med trygghet att göra antar jag.

Illamåendet har börjat lägga sig nu iaf. Skönt, men har inte lyckats få i mig mycket idag :S
Sömnlösheten tar väl ut sin rätt, vågar knappt titta mig i spegeln för jag ser så jävla sliten ut. Helt blå/lila/svart under ögonen.

Mår rätt skit egentligen, men orkar inte visa det och än mindre prata om det. Det är inte så mycket tankar utan mest en ångest och trötthet över allt. När jag är hemma vill jag bara ligga under täcket och låtsas som att jag inte existerar, som att mitt liv inte håller på att rasa samman som ett korthus. Jag vet inte vem jag är eller vart jag är på väg, vet inte ens vart jag vill vara på väg. Känner en uppgivenhet inför mig själv.

Annars..mina tankar är mest hos Mikaela. Glad att jag har kunnat finnas för dig dom här dagarna. Du är såå viktig i mitt liv och jag gör allt för dig, men det vet du nog hoppas jag :)

Körde bil igår. Hehe undrar vem som va mest nervös egentligen, jag eller Mikaela ;) Men det gick ju bra iaf!

Har mina tankar hos Anna också. Hoppas att vi lyckades göra dig glad igår, jag och Elliboy :)

Nu mår jag illa...och jag måste duscha snart..suck

Jag vill bara försvinna.