2011.
Året började inte bra, inte bra alls.
Jag har ingen aning om hur året kommer att se ut eller hur det kommer sluta, men jag ska försöka. Försöka leva. Försöka kämpa.
Just nu kämpar jag inte för min egen skull, för orken att bry mig om mig själv finns inte.
Men för att inte göra de jag älskar mer illa så ska jag försöka att föra en kamp för att det ska bli bättre.
Kanske låter det överdrivet att använda ordet kamp för att överleva, för att leva. Jag lever ju trots allt i ett samhälle där jag inte behöver kämpa för att få mat och vatten för dagen, där jag inte behöver leva med rädslan att dö av svält eller inte ha tak över huvudet.
Ändå tror jag att ordet kamp är det rätta i min situation. För utan att jag själv kämpar så kommer jag inte överleva. Detta vet jag. Och ingen annan kan, eller ska behöva, kämpa för min skull och kanske gå under själva.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; ingen, INGEN, har ansvar för mitt liv. Det har bara jag själv.
Jag kan inte lova att jag kommer bli bra, att jag kommer må bra. Men jag ska försöka, för er skull. Fram tílls orken för att kämpa för min egen skull infinner sig.
Just nu är jag ett vrak, på gränsen till att gå under. Jag orkar inte ljuga om det.
Men jag ska försöka, på riktigt, att hitta ljuset. Jag ska försöka bryta min isolering och jag ska försöka få hjälp utifrån så att mina nära inte behöver ta mina tyngsta tankar.
Det blev ett rörigt inlägg tror jag. Men det är så jag är just nu. Rörig.
Jag hoppas på ett bra 2011, men jag förväntar mig ingenting.
