Jag orkar inte trasha mig själv ikväll. Ibland måste jag få ha en liten paus.

Trevligt sällskap i natt och jag funderar på att öppna massagestudio snart ;) Har en sjukt lugnande effekt på mig att massera andra har jag märkt, nästan mer än när jag får massage själv. Fast just nu skulle jag inte ha nåt emot att nån knådade lite på min rygg...har haft ont i den sen förra torsdagen. Inte kul alls.

När Mikaela åkt hem bakade jag scones så Tintin fick nybakat när hon kom. Blev riktigt bra den här gången om jag får säga det själv. Börjar få in vanan nu (har en tendens att snöa in på viss mat och äta den hela tiden ett par veckor). Kaffe och PK och sen fick jag hjälp med en sak jag skjutit upp ett tag. Tack hjärtat för det <3

Senare bar det av till stan och lite ölhäng med Lee. Nice nice :) Var ju ett tag sen vi sågs. Fick shoppat en mössa också..fast jag redan har så många. Men kom på att jag inte hade en svart och en svart bara måste man ha ju!

Nu är jag hemma och tittar på skit på TV...funderar på att lägga mig i sängen och läsa istället.

Åhhh glömde nästan...min fina underbara bror ringde från Santa Cruz *kärlek* Saknar honom som fan men skönt att han har det bra.

Ångest

Om jag har ångest? Jo frågan numer är nog när fan jag inte har ångest!
Det känns som om mitt liv är på väg åt helt fel håll och jag kan inte hindra det. Ibland undrar jag om jag inte skulle göra alla en tjänst om jag försvann...jag vet att jag inte får säga så, att det är otacksamt att känna så. Men jag känner så ändå.

Skuld, skuld, skuld..ständigt denna jävla tunga skuldkänsla över mig. Jag orkar inte.

Ensamheten ekar i väggarna och inuti mig.
Finns inte så mycket mer att säga..
Jag är ensam och allting gör lite mer ont.

Får ingen riktig ro i kroppen. Tror att det är lite för mycket, lite för ofta just nu och jag kan inte fokusera. Är skittrött, men det går inte att slappna av och jag vill verkligen inte behöva ta piller varje natt. Jag är trött på piller!! Trött på mig själv också för den delen. Skolan går käpprätt åt helvete och jag har inte tillräckligt med energi för att bry mig så mycket som jag borde. Det är ju bara mitt liv det handlar om. När blev jag så likgiltig?

Märker att jag sitter här och skriver massa blaj för att mota bort ångesten och tankarna. Så skriver bara massa onödigheter för att fördriva tiden och dämpa det som gör ont, men min psykolog skulle bli glad för att jag använder mig av ett konstruktivt sätt att hantera ångesten på istälet för att göra något destruktivt. Och det är väl sant. Problemet är bara att det inte hjälper lika bra som de dåliga sätten.

Well well jag fortsätter skriva ändå..kanske blir så att jag raderar inlägget sen. Pratade med mamma idag. Spenderade mycket tid och energi på att låta glad och positiv så att hon ska få fortsätta leva i villfarelsen att jag mår bra nu. Vet inte om hon tror mig. Vi kom in på självskadebeteende och hon frågade mig om jag fortfarande gjorde sånt (med den där rädda, men ändå smått förebrående rösten). Jag svarade att jag slutat med det och för första gången i mitt liv så känner jag att jag inte ljuger när jag säger det. Jag kan inte göra nåt sånt mer. Hur mycket jag än vill så skulle jag inte kunna. Något har förändrats. Det handlar inte bara om att jag inte vill göra någon annan besviken eller ledsen, utan något har nog faktiskt förändrats i mig, mognat. Känns skönt på ett sätt, men skrämmande på ett annat. Vad ska jag nu göra när ångesten blir för stor? Jag har inte nåt annat sätt än så länge. Och en annan rädsla. Vad händer om jag fårsån panikångest att jag inte vet vad jag gör? Tänk om jag skadar mig då, fast jag inte vill eller menat göra det?
Ibland önskar jag att jag var 15 år igen, då det på sätt och vis var mer "tillåtet" att må dåligt. Då det gick att skylla på att man var tonåring och man inte behövde ta ansvar för sig själv eller någon annan (fast i verkligheten så tog jag ansvar för rätt mycket i den åldern).

Äh...bitterfitta

Om jag bara visste vad jag skulle skriva. Numera går allt i glömskans tecken. Känner mig mest frånvarande och förvirrad och minnet sviker mig. Desamma gäller koncentrationen. Inte likt mig och det gör mig rädd, tänk om jag inte får tillbaka det?

Mycket som gör ont. Jag försöker lura mig själv att det går bra. Det är ok så här. Tränger tillbaka känslor...men sanningen är nog en annan än den jag visar både för mig själv och andra. Varför blir det alltid så här?

Allas vän, men ingens flickvän...min lott i livet?
Jag vill ha en famn att krypa in i, någon som vill vara med mig mer än med någon annan. Någon att lita på och känna mig trygg med. Att älska och bli älskad.

Fan, ge mig aldrig mer hopp om du inte tänker stanna. Säg inte att jag är underbar, perfekt för dig...egentligen...Säg inte att det beror på dig, inte på mig, när vi båda vet att det inte stämmer. Ge mig inte tro på en framtid som inte existerar. Krossa mig hellre ordentligt, en gång för alla istället för att dra ut på smärtan.

Varför sticka en tandpetare i hjärtat när du kan köra in en påle?

Malmö

Fuck...har ätit alldeles för mycket idag och nu har jag vrålont i magen :( Händer rätt ofta när jag är i Malmö, mina föräldrar lagar alldeles för god mat. Fattar inte hur jag kunde klaga på den när jag bodde hemma. Bortskämda unge.

Ångesten har under de senaste veckorna blivit ett dagligt inslag i min vardag, så den behöver jag inte skriva annat om än att den existerar. Så är det med det.

Igår var jag hemma hos Jenny och spelade massa roliga spel..jag och Micke förlorade visserligen men vi tar revanch nästa gång hehe. Sov som en liten gris i soffan sen..

Annars kaffe med Tessen idag och gos med hennes söta lilla Elvis. Sen hem till Anna och drack te och åt kanelbulle. Hamnade mitt i demonstrationståget när jag skulle hem och fick tränga mig igenom massan. Men det var ingen som kastade gatsten på mig iaf ;)

Idag har jag även diskuterat kvinnomisshandel med intolleranta vuxna människor (inte mina föräldrar som tur är). Förstår mig inte på vissa människors tankar och åsikter. Blev så trött, less och förbannad på det till slut så jag var tvungen att gå ut och röka (vilket jag i princip aldrig gör annars i deras sällskap). Blir så ledsen över deras okunnighet och ovilja att ta till sig andras åsikter. Det här är ändå människor som jag vuxit upp med, som jag älskar och ser som min familj. HUr kan de vräka ur sig såna dumma saker utan minsta eftertanke? Förstår det inte...
Till slut fick jag nog och bestämde att vi skulle åka hem...ett privilegie man har när man är den som kör :) Mina föräldrar fick snällt foga sig. Fast om jag ska va ärlig så tror jag att de också ville åka hem. Pappa blev rätt irriterad i diskussionen han med.

Vill verkligen bara lägga mig och sova nu...men magontet och ångesten håller mig vaken. Vill gråta, men kan inte. Kan aldrig det när jag är hos päronen. Det låser sig helt...

Orka. Jag saknar min bror :(

Men va fan inbillade jag mig egentligen!?! Jag är så jävla äckligt dum i huvudet!!!!!!

Det vrålar och skriker inuti min kropp, men inte ett enda ljud kommer över mina läppar. Det kommer inte ut. Huden spänner och gör ont av allt som är instängt. Ljudlös gråt. Aldrig synas, aldrig höras. Helst smälta in i väggen och bli helt osynlig. Fan fan fan, blir galen snart om jag inte får ut mina känslor! Jag vet inte hur man gör...på ett normalt sätt. Jag har bara en metod och det har jag lovat mig själv att aldrig göra mer. Den tiden är över, tillhör mitt gamla jag. Nu sitter såren på insidan ännu mer istället...jag hatar det här. Hatar mig själv och hatar att jag hatar mig själv. Varför kommer jag ingen vart? Andra går framåt, vidare, men jag står kvar på trappan och väntar..väntar på vad? På något eller någon som aldrig tänker komma? Det här livet var nog inte tänkt för mig. Jag känner inte att jag är värd det, jag slösar med det.

Fanjävlahelvetesfitthelvete!!!!! Sluta gråta ditt jävla pucko!!!

*ursh* halsontet, som jag tyckt blivit bättre de senaste dagarna, kom tillbaka nu ikväll tillsammans med ont i huvudet och feber :( Men jag dödar det med ipren och låssas som ingenting. Orka liksom.

Mycket som tar min energi just nu. Mycket som inte borde göra det. Jag är mest trött och får inte tummarna loss att riktigt göra något, helst skulle jag sova dygnet runt om jag kunde. Alternativt ta en paus från mitt liv och riktigt tänka efter vem jag är och vad jag vill.

Vissa saker gör fortfarande förbannat ont, även om jag inte visar det. Minnesbilder och tankar och samtal susar förbi i mitt huvud. Fläker upp såren och hindrar dem från att läka. Varför ska det vara så svårt att tillåta sig att må bra? Att känna glädje och lycka, om så bara för en liten stund. Det är ju inte så här jag vill leva mitt liv *ledsen*

Snälla slå mig nån, så jag slipper göra det själv..

Ångestmonstret finns där i bakgrunden. Gör sig synlig med jämna mellanrum genom att banka i mitt bröst och sticka i mina armar. Ett ständigt illamående i kroppen och den där rösten som säger att jag inte är värd någonting, att jag kommer misslyckas med allt, att jag är egoistisk, dum i huvudet, dålig dålid dålig. Alltid fel, aldrig kan jag göra rätt, vara rätt. Tillåter mig inte att må bra, känna glädje, stolthet. Nej, det förtjänar jag inte, får inte tro att jag är nåt.

Mitt kontrollbehov stjäl mitt liv, gör att allt blir en oro. Kan aldrig slappna av helt, får inte slappna av. Mitt försvar har alltid varit distans..men det går inte riktigt längre och är inte så konstruktivt heller. Jag vill ju släppa folk nära och vara nära andra. Känner bara äckel inför mig själv! Jag försöker och försöker tänka om, tänka på ett annat sätt, tänka rätt - men jag återkommer alltid till någon av alla negativa tankar. De tar ju aldrig slut. Värre än någonsin just nu och de stjäl all min energi och min koncentrationsförmåga ligger på noll. Jag som alltid älskat att läsa, minst en bok i veckan...kan inte längre, har inte läst nåt på evigheter. Ni som känner mig väl, vet att detta inte är ett bra tecken :( Det säger mycket om vilken nivå jag ligger på.
Oron för att inte klara skolan är enorm...vill bara sova.

Thoughts

Och vart faaan gömde dom off-knappen till tankarna???

Jag får inte vara ifred ens en sekund.
Jag kommer att tänka ihjäl mig.

Jag vill göra allt och lite till, men ibland måste man inse sina begränsningar :(

Jag måste sluta leva mitt liv genom andra!!!

Kväll

Nu har jag möblerat om :) Sängen flyttad så nu är det bara fixa färg, måla och köpa en rullgardin som fattas...

Har varit duktig och plockat undan och städat i lägenheten, bara dammsugning och badrummet kvar tills imorn. Har varit en soft kväll utan ångest än så länge, vilket jag är otroligt tacksam för efter flera dagarn i dess grepp.

Dock har jag mer ont i halsen och någonting sprängde till i mitt öra nyss så nu värker det också :S Har fan inte tid att va sjuk nu..får trycka i mig värktabletter och ignorera.

En relativt bra dag igår i skolan, trots att vi typ råkade radera hela programvaran och förstörde alla andras webenkäter hehe..fråga mig inte hur det gick till, men det var iaf inte jag som satt vid datorn.

På kvällen blev det bio med goa Mikaela och hennes kompis Lollo. Såg Wanted och den va faktiskt skitbra, kunde dock varit liite mindre blodscener.
Efter bion åkte jag och Mikaela hem till mig och däckade typ med en gång. Såå trött.

Sov länge idag och åkte sen till stan och träffade Th. Fikade och pratade massor, som bara vi kan. Hon tog foton på mig som vanligt *morr* den lilla papparazzin ;) Köpte en vit skjorta också..tajt, feminin..inte alls min stil, men vad gör man inte när man är bjuden på cocktailparty med dresscode!

Annars kör jag på hemmakväll och kvalitetstid med mig själv. Känner mig lite ensam, men det är ju självvalt, kunde gått på fest ikväll. Får se hur jag känner om typ två timmar..ensammast ( ja jag vet att det inte finns nåt ord som heter så) i världen? Nej såklart inte, men ibland känner man så ändå...

Nu ska jag städa..orka skriva om känslor idag, förtränger tillsvidare.

Sleepless

Blev ingen sömn alls i natt...känns som jag blivit överkörd av en buss nu idag, min kropp gör ooooont. Men ska iväg till skolan nu och försöka hålla mig vaken...sen ikväll blir det bio :)

Hemsk natt. Dålig start på dagen. Blev gradvis bättre under dagen och eftermiddagen/kvällen blev faktiskt fin. Mest tack vare underbara fina vännen Tia.

Natten var fylld av ångest och mardrömmar, grät mig bokstavligen till sömns. Tror dock jag behövde det. Ångesten och gråten ligger fortfarande under ytan och kokar, men jag försöker tänka positivt, tänka framåt och inte falla in i mina negativa tankemönster. Tänker att jag har fina fina vänner i mitt liv som jag älskar över allt annat. Är otroligt tacksam för det. Försöker verkligen att tänka på det när allt kommer störtande över mig och jag känner mig som världens minsta prick på jorden. Världens ensammaste och mest oälskade.

En dag i taget..och inte glömma att andas.

Och jag köpte en ny bok idag...Bitterfittan. Tyckte att den passade mig ;)

Ångestmonstret har mig i sitt våld idag. Det vägrar släppa taget och jag blir infångad gång på gång trots ihärdiga flyktförsök.

Jag mår illa och det gör ont ont ont. Inuti och utanpå.

Jag blir rädd för mig själv...

Men jag sträckte ut en hand idag. Det satt långt inne, men jag tog mod till mig och faktiskt var det skönt att någon höll om mig när tårarna rann som värst.

Alltid ok??

Det är så mycket mer kaos än vad någon nog förstår.
Men jag klarar mig.
Jag är ok.
Alltid ok...

Och jag blundar lite för det faktum att jag haft ångest varje dag sen skolan började. Inne på dag 11 nu och det verkar inte vilja lägga sig. Tar så jävla mycket energi. Jag vill må bra nu. Jag vill ju verkligen det.

Jag mår illa och ångesten sliter i mig. Det enda jag vill just nu är att sova, för när jag sover existerar inte världen.

Tack förresten Mikaela för att du finns och för att jag får lov att vara liten med dig. Jag har inte lätt för att ta emot, men jag övar på det...

FAN FAN FAN!!!!!!!!!!!!!!

Kan inte skriva här, och kan inte få ut det

Jag vill bara skrika. Gå ut i skogen och vråla, skrika tills jag inte har nån röst kvar.

Just nu gör det bara ont i hela mig. I kroppen och själen. Som ett jävla blödande sår som aldrig vill läka. Det sticker i armarna och ångestens klor river sliter och drar i mig. Bilderna sitter där alltjämt och jag vill inte ge efter för dem, men fan vad jag har svårt att stå emot det där andra. Det som jag varit duktig med så länge. Men rösten, den onda, skriker åt mig att vad spelar det för roll, jag är ju ändå inte värd ett piss, ingen som bryr sig ändå. Straff som straff. Alla har sina sätt och vad gör ett streck till för skada? Men jag vet att det gör skada. Gör andra illa, inte bara mig själv. Jävla självhat, det förtär mig, äter upp mig inifrån.

Ohh sluta göra ont nu..

FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK ÅNGEST HELVETE JÄVLA FUCK SKIT FAN KRÄK FUCK FUCK FUCK ÅNGEST HAT FAN FAN FAN FAN FAN FAN STRAFFA

Blunda inte för sanningen

Så fick jag det där
svart på vitt
och någonting inom mig gick sönder
där och då
men hey,
life is a bitch and then you die!

ensam och olycklig

...........................................................................
...........................................................................

...........................................................................

Jaa jag önskar att jag hade nåt mer innehållsrikt att skriva,
men det var ju det där med de förlorade orden.

min mamma brukade alltid säga när jag var liten att
"har du inget snällt att säga så säg hellre ingenting"
det borde gälla det man säger om sig själv också.
Men jag lever sällan som jag lär.
Tyvärr

Nähä

Nej jag hittar inte orden ikväll heller.
De försvann samtidigt som ångesten gjorde sitt inträde.

Idag är jag ledsen. Fastän jag haft en bra dag. En fin, mysig dag...spenderad med två underbara vänner. Älskar er så, ni gör allt ljusare och utan er vore mitt liv ingenting.

Trots det är jag ledsen.
Och jag har både ont i magen och i huvudet.
...och min tatuering har svullnat ännu mer :(

"Det känns som att jag satt mitt liv i vrångstrupen."

Så klockrent..

Vet inte om jag orkar leva i den här verkligheten längre...

Somna och aldrig vakna upp? Jag vet inte..jag vet ingenting utom att jag är så förbannat trött på att vara jag.
Vill bara sova och drömma och glömma. Leva i en bubbla. Bilderna blir starkare, kommer oftare nu. Vill inte ha dem där, innanför min näthinna. Blir rädd för dem, rädd för att de förvandlas till tankar som förvandlas till känslor som blir sanning..handling?

Det är rörigt nu och jag mår inte bra. Jag fungerar inte i kaos.