Dåligt med sömn i natt, blev nog bara fyra timmar sammanlagt. Är skittrött hela tiden, men kroppen vill inte slappna av. Hjärtat slår dubbla slag och jag hör andetagen dunka i huvudet hela tiden. Syret räcker inte till.
Min trygghet i mig själv håller på att rasa, sten för sten tills ingenting finns kvar. Den värld som jag en gång byggde mitt liv kring den dagen jag valde att flytta 30 mil hemifrån, finns nästan inte kvar. Skolan går åt helvete och utan den försvinner min livlina. Den livlina som höll mig vid liv de sista sex åren i Malmö.
Framtiden glider längre och längre ifrån mig, jag ser den knappt. Jag kan helt enkelt inte se hur det skulle finnas en framtid för mig. Jag försöker att leva i nuet, men hur gör man när nuet bara gör ont och framtiden inte existerar? Jag kan ju inte förflytta mig bakåt. Jag läste en bok för ett tag sen som heter "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Precis så känner jag. Jag vill inte leva längre, men döden skrämmer mig så in i helvete, kontrollfreak som jag är. Om döden vet jag ingenting och det finns bara ett, oåterkalleligt, sätt att ta reda på det. Jag drömmer om sönderskurna armar och begravningar, krossade framtidsdrömmar och skuldkänslor. Runt omkring i världen kämpar barn för att överleva, de vill inget hellre än att leva och här sitter jag och vill inte längre. Så otacksamt. Jag är otacksam som inte uppskattar det jag har. Bortskämd som inte är nöjd med att vara frisk och ha en familj och vänner som älskar mig. Vad har jag att klaga på!?! Det finns dom som skulle jubla över att byta liv med mig. Otacksamma människa!
Jag var inte mer än två år när jag bestämde att andra människors lycka betyder mer än min egen. Det tänket genomsyrar mitt liv, bestämmer mina val och säger mig hur jag ska leva mitt liv. Många säger att det är dags för mig att sätta mig själv först, men hur ska jag kunna det? Jag vet inte hur man gör. Inte utan att få dåligt samvete. Samtidigt vet jag att fortsätter jag att försaka mig själv som jag gör nu, så kommer det ta död på mig. Men jag vet inte hur jag ska lära mig att ta beslut utifrån mig själv och inte med avstamp i andras välbefinnande.
Jag menar inte med dessa tankar, att jag är ett offer. Absolut inte! Och jag menar inte heller att de jag tar hänsyn till ska belastas. Detta är något som jag har ansvaret för, problemet ligger hos mig själv och ingen annan. Därför är det också jag själv som måste ändra mitt förhållningssätt i mina relationer...det kan ingen annan göra för mig.
Min trygghet i mig själv håller på att rasa, sten för sten tills ingenting finns kvar. Den värld som jag en gång byggde mitt liv kring den dagen jag valde att flytta 30 mil hemifrån, finns nästan inte kvar. Skolan går åt helvete och utan den försvinner min livlina. Den livlina som höll mig vid liv de sista sex åren i Malmö.
Framtiden glider längre och längre ifrån mig, jag ser den knappt. Jag kan helt enkelt inte se hur det skulle finnas en framtid för mig. Jag försöker att leva i nuet, men hur gör man när nuet bara gör ont och framtiden inte existerar? Jag kan ju inte förflytta mig bakåt. Jag läste en bok för ett tag sen som heter "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Precis så känner jag. Jag vill inte leva längre, men döden skrämmer mig så in i helvete, kontrollfreak som jag är. Om döden vet jag ingenting och det finns bara ett, oåterkalleligt, sätt att ta reda på det. Jag drömmer om sönderskurna armar och begravningar, krossade framtidsdrömmar och skuldkänslor. Runt omkring i världen kämpar barn för att överleva, de vill inget hellre än att leva och här sitter jag och vill inte längre. Så otacksamt. Jag är otacksam som inte uppskattar det jag har. Bortskämd som inte är nöjd med att vara frisk och ha en familj och vänner som älskar mig. Vad har jag att klaga på!?! Det finns dom som skulle jubla över att byta liv med mig. Otacksamma människa!
Jag var inte mer än två år när jag bestämde att andra människors lycka betyder mer än min egen. Det tänket genomsyrar mitt liv, bestämmer mina val och säger mig hur jag ska leva mitt liv. Många säger att det är dags för mig att sätta mig själv först, men hur ska jag kunna det? Jag vet inte hur man gör. Inte utan att få dåligt samvete. Samtidigt vet jag att fortsätter jag att försaka mig själv som jag gör nu, så kommer det ta död på mig. Men jag vet inte hur jag ska lära mig att ta beslut utifrån mig själv och inte med avstamp i andras välbefinnande.
Jag menar inte med dessa tankar, att jag är ett offer. Absolut inte! Och jag menar inte heller att de jag tar hänsyn till ska belastas. Detta är något som jag har ansvaret för, problemet ligger hos mig själv och ingen annan. Därför är det också jag själv som måste ändra mitt förhållningssätt i mina relationer...det kan ingen annan göra för mig.
