Jag mår åt helvete nu. Orkar inte linda in sanningen i bomull för andras skull just nu. Ångesten har infiltrerat varenda cell i min kropp och jag vet inte vart jag ska ta vägen, har ingenstans att ta vägen. Allt rasar även om jag fortfarande har förmågan att le på autopilot. Det där leendet gör jävligt ont, men alla säger ju att jag måste försöka tänka positivt och inte se allt i svart hela tiden och jag försöker, tro mig det gör jag verkligen, men det når inte fram. Det gör ont hela tiden och jag ser ingen ljusning, ingen framtid. Jag förstår inte varför jag inte kan må bra!?! Jag vill inte ha det så här! Jag vill inte leva i limbo...utan förmåga att gå framåt, men kan inte tillåta mig att gå tillbaka till destruktiviteten heller. Så istället står jag och trampar på stället och ser alla andra gå förbi mig och ser mitt liv rinna genom fingrarna.
Självhatet är stort just nu. Jag är ful och äcklig! Jag vet det, även om ingen säger nåt. Jag vet.
Och jag är ledsen ledsen ledsen för att jag inte kan förändra det omöjliga...och för att jag inte vet hur jag ska leva utan det.
1 kommentar:
Konsten är inte att må bra, utan lära sig att hantera när det är dåligt. Fast det vet du ju säkert redan.. *kram*
Skicka en kommentar