Bedövad

Nej, det är inte bättre idag.
Stesoliden gör mig bedövad, gör att jag inte kan gråta.
Den tar dock inte bort ångesten som fladdrar i bröstet,
eller tankarna som maler och maler.
Vägrar låta mig vara ifred.

Funderar allvarligt på inläggning imorn,
trots att det skrämmer skiten ur mig
och paniken kommer vid bara tanken.

Jag mår åt helvete. Måste inse det.
Jag vill inte längre, ser inget hopp.
Bara mörker.

Har lovat att inte göra nåt dumt idag.
Det löftet håller jag.
Men sen då? Jag vet inte.

Förbereder mig på tanken att åka till psyk imorn.

Ambivalens är ordet.

Rädsla

Jag är rädd hela tiden nu.
Rädd för mig själv, rädd för det som jag inte kan kontrollera.
Rädd för ensamheten och tomheten. Känner inte igen mig själv.

Jag är rädd för att göra andra illa genom mina handlingar.

Jag är rädd för att ni ska säga nej när jag ringer,
men lika rädd för att ni ska säga ja, och inte mena det.

Rädd för döden, men lika rädd för livet. De väger lika just nu.

Rädd för min isolering, rädd för vad den gör med mig, för hur den påverkar mina tankar.
Rädd för att aldrig bli bättre, rädd för att förlora allt jag har, alla jag älskar.

Rädd för att misslyckas, rädd för att göra fel, vara fel.

Rädd för denna oändligt stora rädsla. För att den är på väg att ta över mig helt.
Rädd för att ingen förstår, för att jag inte låter någon förstå.
För att jag stänger ute, för att jag låter tystnaden ta över.

Rädd för att göra andra ledsna, rädd för att en dag inte bry mig längre.
Rädd för att en dag inte orka.
Jag är snart där. Processen har startat och jag vet inte hur jag ska stoppa den.
Om jag vill stoppa den, om det går.

Rädd för att försvinna...men har jag inte redan försvunnit?
Det känns så.

Rädd för att mina ord här skadar, även om jag inte vet vem, om ens någon, läser.

Rädd rädd rädd...
Rädd för döden, för livet, för rädslan i sig.

Rädsla

Ångestlandet

Döden.
När jag tittar mig i spegeln så är det döden jag ser.
Mina ögon är döda, tomma.
Jag tänker att det bara kan vara en fråga om tid nu.
När själen är död och ögonen tomma...
då kan det inte dröja länge innan kroppen också dör.
Tänker jag.

Jag tänker på döden varje dag nu. Självmord. Ta livet av mig. Dö.
Jag borde inte skriva det här.
Självmordstankar är skamligt, något man inte ska skriva om så hela världen kan se.
Skäms. Det gör jag. Varje dag det med. Skulden och skammen tar jag med mig när det är dags.

Jag planerar. Förbereder.

Ingen kan göra något. Så är det. Kanske låter det hårt, bittert, men precis så är det.
Jag har familj och vänner som älskar mig, eller som iaf tror sig älska mig. Det hjälper inte. Jag var förlorad redan från början.

Folk säger att det blir bättre snart, i framtiden...vilken jävla framtid!?! Jag kommer aldrig dit, framtiden bara skjuts upp igen och igen och igen. Jag vill inte längre. Det finns ingen framtid för mig. Jag ser bara mörker. Det blir inte bättre.

Jag vill inte mer. På riktigt. Jag vill inte!

Trasig

Ibland säger en bild mer än tusen ord

Ångestklump i magen. Vill bara bort, men vet att ångesten följer mig vart jag än går.
Vill ingenting och dagarna består i att försöka stå ut med ångesten, inte låta den ta över allt. Vill att tiden ska gå så jag kan gå och lägga mig. Om jag kunde skulle jag sova dygnet runt, men nu är ju det inte upp till mig. Sömn på konstgjort sätt varar inte i hela dygn. Ett par timmars lugn är det enda jag får, om ens det. Mardrömmar jagar och lurar i sömnen. Vaknar plaskblöt och skakar av ångest och rädsla. Somnar om och vaknar bara till en annan slags mardröm.

Jag vet inte om jag vill mer.

Om att få vara med, men alltid känna sig utanför...

-------------------------natten-------------------------

Som att slå spikar genom hjärtat

Så tar jag på mig masken igen,
inte glömma klistra på leendet.

Missta mig inte
för något jag inte är...

Allt jag behöver är en kram,
men jag kan inte be om det.

Nej, istället sitter jag i mitt hörn,
håller käft och har ångest.

Tårarna bränner bakom ögonlocken,
jag vill göra förbjudna saker.

Och jag har svårt att motivera till varför jag inte får göra dem.

Bland mardrömmar och ångest

Fy fan vilken natt!!

Men jag lever fortfarande i alla fall...

Jag passar inte in i den här världen.
Jag bara misslyckas,
om och om igen.
Ikväll var inget undantag.

Jag vill inte mer nu.
Jag är ensam,
och jag kommer dö ensam.

Ikväll är suget större än nånsin.
Rakbladen lockar,
trots att jag vet
att det inte är någon lösning.

Jag vill bara härifrån...

Once upon a time I was falling in love,
but now I'm only falling apart.

Jag förstår inte...

...varför jag ens försöker,
när det så uppenbart inte fungerar...

.

Nej, jag mår inte ens lite bra ikväll!

Ihåligheter

04.10 och panikångesten är ett faktum. Hjärtat slår så fort och hårt att jag kan se det med blotta ögat. Vet att det blir värre om jag rör på mig för mycket, gungande med kroppen är således uteslutet. Försöker med de redskap jag lärt mig. Ligger still och försöker att inte andas med i ångestens andetag, det är mina egna som är bäst och det vet jag...egentligen. Det vill inte gå över och jag känner armarna börja krampskaka. Klockan är 05.30. Bestämmer mig för att det är okej att ta två sobril nu. Går upp. Svimmar nästan på väg till köket, men det klarar sig och jag sväljer snabbt de förhatliga tabletterna. Andningen blir lite lättare efter en stund, pulsen går ner. Klockan är 06.50 och jag inser att det inte blir mer sömn. Sätter mig vid datorn, kollar på "Solsidan" och får en liten paus. Sen har jag inte ro till mer. Klockan är 08.15 och jag är full av ångest.

Det är i ihåligheterna ångesten lagras. Jag är full av håligheter så ångesten är lycklig att ha ett så rymligt hem. Jag är mindre lycklig.

Kvällsmys

Dialog med Jaget

- JA!
- NEJ!
- Jo, men det är klockrent
- NEJ!
- Jo!
- NEJ, säger jag!
- Joo
- men NEJ!
- men jo kom igen nu!
- NEJ!
- JO
- Håll käften!
- NEJ!
- JO

Min hund älskar mig.
Min kombo älskar mig.
Mina vänner älskar mig.
Min familj älskar mig.

Jag älskar min hund.
Jag älskar min kombo.
Jag älskar mina vänner.
Jag älskar min familj.

Och det räcker inte.
Jag vill att det ska räcka.
Det gör ont att det inte räcker.
Att jag inte räcker till.
Så ont att jag vill spy!

För kärlek botar inte alltid ångest.

De senaste dagarna har ångesten krupit nära, nära intill, som en sticksig tröja man inte får av sig. Än står jag ut och försöker göra saker trots att det gör ont hela tiden. Ont i själen.

Igår va jag på Italiensk Vinthundsträff och det var över förväntan trevligt :) Förhoppningsvis nya bekantskaper och söta lekkompisar till Bailey. Ett speciellt tack till Rebecka, som hittade mig på facebook och bjöd in mig. Tack!! Bailey, som normalt sett inte gillar många hundar samtidigt, var helt lugn och spatserade omkring bland hundar och ägare som han aldrig gjort annat :) Jätteroligt att se! Dessutom fick jag vara lite hundnörd några timmar och det är aldrig fel hehe.

Idag blir det en sväng hem till fina T, ska bli såå mysigt att se dig och kolla in ditt nya place :)

Tankestormar

Mitt inre just nu...

I väntan på...

...ja på vad egentligen? Jag vet inte, men känslan av väntan finns i kroppen hos mig, som maskar under huden.

Jag väntar på att jag ska bli vuxen, på att hitta "den rätta" och skaffa egna småkottar att älska. Jag väntar på att tiden ska gå och på att någonting konkret ska hända. Jag väntar på att dagen ska ta slut så jag får sova, räknar timmar och minuter som går alldeles för långsamt.
Jag har glömt att livet inte väntar tills jag är redo att leva det.

Jag väntar på att livet ska börja,
som om jag inte insett att livet är det som är nu
och jag missar det.

T a n k e s t o r m a r känslosvallar ångest kärlek familj vänner barn ångest barn mys bästis fika lillebror påsk, kärlek k r ä k l e k trötthet piggelinpiller ångest tårar nostalgi sorgsen rädd ensam ensam ensam styrka? ansiktsmask kroppsstrumpa samvete dåligt kärlek mamma pappa hundpromenader Mormor morfar ångest ensamhet ledsen snus apati rastlöshet trött manisk trött insikt vuxenliv sol vår regn MALMÖ

Jag ska skydda dom jag älskar

Med hjärta kropp & själ
Jag ska skydda dom mot livet
Som är hårt & fult & skört
Jag ska ge dom allt som blir kvar
När jag är färdig med det här
Jag ska ge dom nått som hjälper
Mot en ond & giftig värld
Älskling vi ska alla en gång dö

Med denna versen, och ett regn av tusentals röda svalor, avslutade Kent sin spelning i Göteborg. Behöver jag säga att jag fick gåshud över hela kroppen och att tårarna var nära till hands. Den bästa konsert jag varit på med dem.
Underbara underbara!!

OM...

Om jag inte...
Om hon bara...
Om vi kunnat...
Om allt vore...
Om ingenting hade...
Om jag bara...

Om om inte fanns, vore jag lyckligare nu??

Tungt

Dåligt med sömn i natt, blev nog bara fyra timmar sammanlagt. Är skittrött hela tiden, men kroppen vill inte slappna av. Hjärtat slår dubbla slag och jag hör andetagen dunka i huvudet hela tiden. Syret räcker inte till.

Min trygghet i mig själv håller på att rasa, sten för sten tills ingenting finns kvar. Den värld som jag en gång byggde mitt liv kring den dagen jag valde att flytta 30 mil hemifrån, finns nästan inte kvar. Skolan går åt helvete och utan den försvinner min livlina. Den livlina som höll mig vid liv de sista sex åren i Malmö.

Framtiden glider längre och längre ifrån mig, jag ser den knappt. Jag kan helt enkelt inte se hur det skulle finnas en framtid för mig. Jag försöker att leva i nuet, men hur gör man när nuet bara gör ont och framtiden inte existerar? Jag kan ju inte förflytta mig bakåt. Jag läste en bok för ett tag sen som heter "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Precis så känner jag. Jag vill inte leva längre, men döden skrämmer mig så in i helvete, kontrollfreak som jag är. Om döden vet jag ingenting och det finns bara ett, oåterkalleligt, sätt att ta reda på det. Jag drömmer om sönderskurna armar och begravningar, krossade framtidsdrömmar och skuldkänslor. Runt omkring i världen kämpar barn för att överleva, de vill inget hellre än att leva och här sitter jag och vill inte längre. Så otacksamt. Jag är otacksam som inte uppskattar det jag har. Bortskämd som inte är nöjd med att vara frisk och ha en familj och vänner som älskar mig. Vad har jag att klaga på!?! Det finns dom som skulle jubla över att byta liv med mig. Otacksamma människa!

Jag var inte mer än två år när jag bestämde att andra människors lycka betyder mer än min egen. Det tänket genomsyrar mitt liv, bestämmer mina val och säger mig hur jag ska leva mitt liv. Många säger att det är dags för mig att sätta mig själv först, men hur ska jag kunna det? Jag vet inte hur man gör. Inte utan att få dåligt samvete. Samtidigt vet jag att fortsätter jag att försaka mig själv som jag gör nu, så kommer det ta död på mig. Men jag vet inte hur jag ska lära mig att ta beslut utifrån mig själv och inte med avstamp i andras välbefinnande.

Jag menar inte med dessa tankar, att jag är ett offer. Absolut inte! Och jag menar inte heller att de jag tar hänsyn till ska belastas. Detta är något som jag har ansvaret för, problemet ligger hos mig själv och ingen annan. Därför är det också jag själv som måste ändra mitt förhållningssätt i mina relationer...det kan ingen annan göra för mig.

Till vildingarnas land...

...var precis sådär lagom söt och mysig, som en saga ska vara. Helt klart värd att se :) Går man och ser den med sitt barn, så tror jag att de kommer tycka att den är lite läskig och spännande.
Bästa filmsällskapet hade jag också, Annika, vi ler åt samma saker i filmer. Ett litet minus dock att någon kastade nåt i mitt knä, något oidentifierbart som va vitt och klibbigt...inte så roligt på mina nytvättade svarta brallor :(

Idag har jag mest städat och badat hund, allt medan tankarna far som studsbollar i huvudet...omöjliga att fånga. Jag MÅSTE strukturera upp mitt liv!! Men det är jävligt svårt när allt känns kaos och tankarna inte går att samla ihop.

I övrigt är jag jätteglad att min kära kusin äntligen hittat tillbaka till Göteborg! I slutet på mars flyttar hon hit :)

Punkt

Jag mår åt helvete nu. Orkar inte linda in sanningen i bomull för andras skull just nu. Ångesten har infiltrerat varenda cell i min kropp och jag vet inte vart jag ska ta vägen, har ingenstans att ta vägen. Allt rasar även om jag fortfarande har förmågan att le på autopilot. Det där leendet gör jävligt ont, men alla säger ju att jag måste försöka tänka positivt och inte se allt i svart hela tiden och jag försöker, tro mig det gör jag verkligen, men det når inte fram. Det gör ont hela tiden och jag ser ingen ljusning, ingen framtid. Jag förstår inte varför jag inte kan må bra!?! Jag vill inte ha det så här! Jag vill inte leva i limbo...utan förmåga att gå framåt, men kan inte tillåta mig att gå tillbaka till destruktiviteten heller. Så istället står jag och trampar på stället och ser alla andra gå förbi mig och ser mitt liv rinna genom fingrarna.

Självhatet är stort just nu. Jag är ful och äcklig! Jag vet det, även om ingen säger nåt. Jag vet.

Och jag är ledsen ledsen ledsen för att jag inte kan förändra det omöjliga...och för att jag inte vet hur jag ska leva utan det.

I brist på egna ord

One day the sun admitted
I am just a shadow.

I wish I could show you
The Infinite Incandescence
That has cast my brilliant image!

I wish I could show you
When you are lonely or in darkness

The Astonishing Light
Of your own Being!

Tomhet

Idag...

...har jag bockat av en hel del på min att-göra-lista. Städat, fixat räkningar, badat hund och äntligen skrivit en lista över de kursböcker jag ska sälja! Känns bra faktiskt att ha haft en relativt produktiv dag. De senaste dagarna har jag varit extremt handlingsförlamad, vilket gjort mig frustrerad och ganska lättirriterad. Tycker synd om min kombo som fått stå ut med mitt småpurkna humör.

Helgen har annars varit bra. Startade med Ikea i fredags, där visserligen inte de saker jag skulle ha fanns, men jag kom ändå hem med grejor :) Så nu är gardiner uppsatta i vardagsrum och sovrum äntligen! I lördags tog jag även en tripp till Jysk och handlade svarta bamburullgardiner. Lägenheten börjar så sakta ta form, det enda som återstår är att få hit en borr så att vi kan få upp det som ska upp på väggarna. Vill ha det klart till festen i alla fall.

I lördags var My och Sniff på besök och vi hade en fin myskväll med öl och massa bra prat. Längesen vi sågs och jag hade verkligen saknat hennes sprudlande energi <3

Igår var dock en dag jag kunde hoppas över. Från att ha haft en jättefin dag i lördags där jag kände att jag faktiskt mådde bra rakt igenom, så dök jag ner i nåt svart hål igår. Inte kul alls och det enda jag ville var att klockan skulle bli tillräckligt mycket så jag kunde gå och lägga mig.

Idag var dock en ny dag. Lite mer positiv och nu är det dags att göra en ny lista över måsten. Känner även att jag behöver sätta upp lite nya mål för mig själv, min själ känns vilsen och jag behöver mer struktur i vardagen. Tål att tänkas på.

Ingen speciellt rolig blogg idag, men tänkte att jag måste komma igång att skriva lite. Vet ju att jag mår bättre när jag får skriva av mig och det är lättare att börja skriva om konkreta saker. Känslorna får komma lite senare.

Brainfreeze

Fick ett infall idag. Resultat: snaggad skalle.

Kan dock inte riktigt klura ut om det möjligen kan vara ett destruktivt uttryck för något jag inte kan finna ord för just nu. Om jag vill att utsidan ska matcha insidan...ful från insidan och ut liksom *ler skevt* Jag vet att många säkert skulle protestera mot det, men det ändrar inte det faktum att det är så jag känner just nu. Fulheten tränger sig ut genom sprickorna i fasaden, den där som krackelerar och börjar falla isär, så att det blir synligt för alla. Hur ful jag egentligen är.

Hur som helst så är håret borta och att ångra sig är bara att slösa energi i onödan. Det känns skönt ändå på nått sätt. Men jag fattar inte att jag alltid väljer fel årstid att snagga mig! Tre gånger av tre har jag rakat av det på vintern. Fryser ju om öronen för fan! ;)

Nu ska jag bädda ner mig med Bailey som ställföreträdande vetekudde på mina kalla fötter :)

Så var det med den positiva inställningen...

Idag har jag svårt att se ljuset i mörkret.
Ångesten river och vägrar ge med sig, jag vill mest bara gråta.
Över allt som inte är, över att ensamheten långsamt kväver mig och att framtiden glider längre och längre bortom synhåll.

Idag är det svårt att vara positiv.
Jag är så ledsen över att jag har så svårt att se det fina i mitt liv.

Om goda föresatser

Lika goda föresatser jag hade igår, lika handlingsförlamad har jag varit idag.
*

Jag har haft bättre dagar. Verkligen. Dagen har gått i ångestens tecken över allt jag inte får gjort, allt jag vet att jag borde göra, måste göra. Någonstans i alla borden och måsten får paniken grepp om mig och hela mitt produktiva jag stänger ner. Jag låser mig helt och kommer på mig själv med att sitta långa stunder och bara stirra rakt ut i tomma intet.
*
Jag skyller allt på dammsugaren. Som sagt hade jag goda föresatser och en plan för dagen. Jag skulle gå upp tidigt och städa, vilket inbegrep dammsugning. Till saken hör att den förbannade dammråttsätaren gått sönder för ett tag sen, men jag tänkte att "va fan, jag har ju silvertejp" och var alltså säker på att åbäket skulle hålla ett par veckor till. Jag förmodar att ni redan förstått att så inte blev fallet. Skitmaskinen bokstavligen trillade sönder framför mig och det var inte många råttor den hann jaga rätt på. Arg blev jag och plötsligt jättetrött.
*
Alla goda föresatser från kvällen innan var som bortblåsta. Men ikväll är jag på hugget igen! I morgon är det nya friska tag, då ska jag göra allt som inte blev gjort idag och lite till.

Hmm...vi får väl se...

Everyone I know goes away in the end...

I hurt myself today
To see if I still feel
I focus on the pain
The only thing that's real

The needle tears a hole
The old familiar sting
Try to kill it all away
But I remember everything

OOOH! How I love his words...