Ångestlandet

Döden.
När jag tittar mig i spegeln så är det döden jag ser.
Mina ögon är döda, tomma.
Jag tänker att det bara kan vara en fråga om tid nu.
När själen är död och ögonen tomma...
då kan det inte dröja länge innan kroppen också dör.
Tänker jag.

Jag tänker på döden varje dag nu. Självmord. Ta livet av mig. Dö.
Jag borde inte skriva det här.
Självmordstankar är skamligt, något man inte ska skriva om så hela världen kan se.
Skäms. Det gör jag. Varje dag det med. Skulden och skammen tar jag med mig när det är dags.

Jag planerar. Förbereder.

Ingen kan göra något. Så är det. Kanske låter det hårt, bittert, men precis så är det.
Jag har familj och vänner som älskar mig, eller som iaf tror sig älska mig. Det hjälper inte. Jag var förlorad redan från början.

Folk säger att det blir bättre snart, i framtiden...vilken jävla framtid!?! Jag kommer aldrig dit, framtiden bara skjuts upp igen och igen och igen. Jag vill inte längre. Det finns ingen framtid för mig. Jag ser bara mörker. Det blir inte bättre.

Jag vill inte mer. På riktigt. Jag vill inte!