Rädsla

Jag är rädd hela tiden nu.
Rädd för mig själv, rädd för det som jag inte kan kontrollera.
Rädd för ensamheten och tomheten. Känner inte igen mig själv.

Jag är rädd för att göra andra illa genom mina handlingar.

Jag är rädd för att ni ska säga nej när jag ringer,
men lika rädd för att ni ska säga ja, och inte mena det.

Rädd för döden, men lika rädd för livet. De väger lika just nu.

Rädd för min isolering, rädd för vad den gör med mig, för hur den påverkar mina tankar.
Rädd för att aldrig bli bättre, rädd för att förlora allt jag har, alla jag älskar.

Rädd för att misslyckas, rädd för att göra fel, vara fel.

Rädd för denna oändligt stora rädsla. För att den är på väg att ta över mig helt.
Rädd för att ingen förstår, för att jag inte låter någon förstå.
För att jag stänger ute, för att jag låter tystnaden ta över.

Rädd för att göra andra ledsna, rädd för att en dag inte bry mig längre.
Rädd för att en dag inte orka.
Jag är snart där. Processen har startat och jag vet inte hur jag ska stoppa den.
Om jag vill stoppa den, om det går.

Rädd för att försvinna...men har jag inte redan försvunnit?
Det känns så.

Rädd för att mina ord här skadar, även om jag inte vet vem, om ens någon, läser.

Rädd rädd rädd...
Rädd för döden, för livet, för rädslan i sig.