2010

Nytt år.
Nytt liv?

Jag låter det vara osagt så får vi se vad jag säger när 2010 är till ända.

...

Hur jag än vänder och vrider på frågan, blir svaret alltid detsamma:
- Jag duger inte, det är mig det är fel på.

Just nu är det tungt att andas. Ensamheten kväver mig och det är jobbigt att vara runt andra par. Inte för att jag inte är glad för deras skull, det är bara det att min ensamhet blir så mycket tydligare i ljuset av deras tvåsamhet...

Vill dra tjocka svarta streck över mitt liv!

Jag hatar den känslan jag fick idag, historien upprepar alltid sig själv i mitt liv. Utan undantag.
Arg och ledsen på samma gång och skammen ska vi inte ens prata om. Vill gömma mig, fly...bort från situationen...

Vill gråta, skrika, slå! Fast helst vill jag nog bara att någon ska hålla om mig. Tycka om mig på riktigt. Vill vara någon att älska..

Time to check out?

Just nu hatar jag mitt liv. Jag vet att jag inte får säga så, inte tänka så, inte känna så. Men så är det i alla fall! Jag orkar ingenting och har inte lust till någonting. Ingenting är roligt. Skolan går åt helvete och jag undrar hur jag kunde få för mig att det skulle gå bättre den här gången. Det går inte bättre, jag är precis lika misslyckad som jag alltid varit och alltid kommer att vara.

Jag hatar det här. Jag vaknar med ångest och går och lägger mig med samma ångest. Jag vill inte mer! Jag vill inte ha det så här och tro mig, jag försöker verkligen att ändra på mitt sätt att tänka och ändra på hur jag är, men inte fan blir det bättre för det!

Time to check out? Ser ingen framtid..ser ingenting. Eller jag ser ensamhet...och jag vill inte leva mitt liv ensam. Att få känna någons händer runt min kropp, någon som tycker jag är fin...det är så längesen nu så jag har glömt hur det känns...nästan...minns tillräckligt för att avsaknaden av det ska göra ont och skava i min själv. Nej, ensamheten är inget att se fram emot...varför stanna kvar när jag ändå bara är ledsen hela tiden och allt går i en neråtspiral? Jag stannar enbart för andras skull och alla brukar säga åt mig att jag borde börja tänka på mig själv först för en gångs skull. Så..time to leave?

...

Jag har just spenderat de senaste 20 minuterna med att fylla sida efter sida med orden:

"JÄVLA FULA ÄCKLIGA SKIT JAG"

Vad säger det om min självkänsla!?!

Nattsvart

Inte skrivit här på länge. Har väl hamnat i nån slags bloggtorka...fast egentligen stämmer inte det för jag skriver blogg i mitt huvud nästan varje dag, men orden vill inte fastna på papper.

Idag gör det mer ont än vanligt och jag förvånas över att det inte syns på utsidan. Att det inte bildas sprickor i huden eller växer ut taggar ur bröstet. Att jag kan se ut som vanligt fastän jag faller i bitar inuti.

Jag tror inte att jag vet hur man gör. Hur man lever. Ofta känns det som att jag lämnar min egen kropp och står bredvid mig själv och ser allt som händer. Levande död. Men ingen märker nåt och varför skulle de det? Jag har ju lärt mig hur det ska se ut när man lever. Jag vet hur man bör prata, hur man bör vara, hur man ler och skrattar. Ändå lever jag inte. Men det är det bara jag som vet. Jag är bra på att luras, så bra att jag ibland kan lura mig själv ett litet tag.

Jag tänker mycket på döden. Min egen död. Mer kallsinnigt och objektivt än tidigare. Förvånansvärt lite känslor inblandat. Inte sentimentalt och blödigt gråtande som jag förut gjort. Mer detaljer och praktiska saker. Jag önskar att det låg mer på det känslomässiga planet, det är lättare att hantera hur skevt det än låter. Gillar inte det kalla lugnet som ligger över mig nu. Tidigare skulle jag ha sagt att jag stängt av, men är inte säker på att det är rätt ord för att beskriva det. Kommit till insikt? Om vadå egentligen? Att jag vill dö? Men jag vill ju inte dö, är skiträdd för döden ju! Så vad är det jag vill? Jag vill inte vara jag. Det vet jag. För jag är inte rätt, det räcker inte att vara jag. Jag passar inte in, trots att jag nog kan lura många att jag gör det.
Att vara annorlunda, udda, är bara "coolt" om man är det på rätt sätt...och jag är det definitivt inte på rätt sätt.

Så, är döden lösningen? Om jag inte vet hur man lever, inte vill leva, vara den jag är...är motsatsen till det döden? Mina tankar den senaste tiden har kretsat mycket kring motsatspar. Motsatsen till liv är död, ergo vill jag inte leva så vill jag dö!?! Jag är inte lycklig, finner heller inget hopp om att någonsin bli det. Är motsatsen då att leva ett olyckligt liv? Är jag olycklig? Jag kan inte minnas en tid när jag varit lycklig, men innebär det då att jag varit olycklig i hela mitt liv? Jag vet inte. Jag har aldrig sett på mig själv som olycklig. Jag har benämt mig själv med många olika negativa ord, men aldrig olycklig.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget. Kanske ett försök till att bringa lite ordning i det kaos som råder bland mina tankar. Eller så ville jag bara fördriva lite av den vakna tiden. Vill bara sova och glömma all förtvivlan som bor i mig. Glömma att jag är jag och att det aldrig kommer förändras. Glömma att jag inte räcker till. Att ingenting tjänar nåt till..att det är skitsamma om jag tror på ödet eller slumpen för jag tror ändå att jag vet hur mitt liv kommer sluta. Frågan är bara när...

Jag är mer än det ni ser,
ibland mindre...

Jag trodde att jag kunde glömma,
att jag kunde gå vidare
och lägga undan
det som gör ont
och det som var vackert.
Lägga det i högen ovanpå
alla de andra minnena,
undanstoppade,
till för att plockas fram
bara när jag själv vill.
Jag trodde att jag kunde glömma,
att jag kunde gå vidare,
men det är bara i sagorna
som alla lever lyckliga
i alla sina dagar

Jag i ett nötskal

Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mig själv förut.

Kräk

Vaknade återigen upp till ångest och jag vill bara gråta. Allt och inget gör ont, men mest ont gör det nog att jag låter mig straffa ut mig själv i förtid. Jag märker hur jag sluter mig och drar mig undan mer och mer och jag vet inte hur jag ska stoppa det. Tankarna har ett stort verbalt inbördeskrig i mitt huvud. Det är aldrig nån som vinner, vilket verkar vara mitt straff. Jag är mästare i att straffa mig själv och den här gången gör jag jag det osynligt, finns inga ärr att se...men nog fan är det destruktivt ändå. Jag sluter mig som en mussla och stänger av stora delar av mig själv. Jag kan inte göra annat just nu. Även om jag hatar att se mig själv bli någon annan än den jag egentligen är. För hur mycket jag än hatar mig själv så är jag hellre sann mot mig själv än spelar en roll.

Jag orkar inte...finner ingen mening. Dagarna och tiden går, men inte uppåt framåt utan mer som en rak linje sidledes.

Skit

Mår verkligen jätteskit. Vet inte vart jag ska ta vägen.
Tårar rinner och allt blir bara mer och mer overkligt.
Orkar ingenting och vill mest sova hela tiden.
Känner mig mindre än minst och inte värd mer
än ett kvalster.
Inga ord vill komma ut heller, eller ut vill dom
men nånstans går det inte och jag förblir stum.
Totalt söndertrasad på insidan, men det är det
ingen som ser. Jag syns inte. Kanske borde jag inte
heller finnas. Radera? eller bara trycka på Delete?

Äh skiter i det här nu. Orden formuleras ändå inte som jag vill och jag blir bara arg på mig själv.
jag vill ingenting.

FAN DÅ!!!

"Du är min bästa familj"

...följt av ett viskande: "jag älskar dig"

Det är det finaste jag fått sagt till mig på länge och det kom precis rätt, i en stund då jag behövde det som mest.

Det där andra, det som gör ont, finner jag inte ord att beskriva. Det är i ihåligheterna det bildas, i tomrummen. Trycker ut dem och gör dem större, skapar hål som inte kan lagas i mitt hjärta.

Min psykolog gav mig i uppgift till nästa gång att se tillbaka på det senaste året och redogöra för min förändringsprocess. En utvärdering av mitt dåliga mående och mina framsteg om man så vill.

Jag bävar. Anar att jag inte kommit så långt som jag låter visa, jag är väldigt tillags just nu. Vill inte göra min psykolog besviken, med påföljd att hon tror att jag kommit längre än vad jag gjort och därmed förbereder för avslut. Jag, jag har inte kraft nog att stoppa det, så jag låter det ske. Stänger av tilliten, avskärmar mig redan nu för att separationen inte ska skapa alltför stor ångest. För hur mycket jag än avskytt att gå dit ibland och hur jobbigt det än är, så kan jag inte blunda för de fakta att jag kommit att lita på henne. Jag är inte redo att sluta med terapi än. Det vet jag innerst inne, men jag kan inte med att säga det. Såå...ett avslut kommer det att bli.

Jag är rädd hela tiden nu. Rädd att förlora...rädd att ge efter för håligheterna och tomheten...rädd för att leva och rädd för att inte leva...dilemma.

Malmö i helgen

Så är jag packad och klar för avresa till Malmö ikväll. Tåget går 19.30 så just nu sitter jag mest bara av tiden tills det är dags att bege sig mot centralen. Ser inte direkt fram emot att sitta på ett tåg i tre timmar med Bailey, men det går säkert bra. Dubbla känslor som vanligt inför att åka "hem", både vill och inte vill och i glappet skapas ångest. Men men, det blir säkert bra. Ska träffa bästisarna och mina kusiner. Även ett besök hos mormor och morfar ska hinnas med.

Förutom att packa har jag hunnit med att gå en långpromenad med hunden och Mikaela och snart ska vi ge oss ut på ännu en runda så att han blir riktigt trött inför tågresan hehe. Vi testade även på att släppa honom lös idag och det gick skitbra :) Han är grym min lilla vovve!

Det här blir ett tråkigt inlägg känner jag, men är inte på humör att skriva roligheter så det blir mest redogörelse för vad jag hittat på.

Igårkväll va jag hos bästa Elliothen och drack kaffe och tjöta med honom, Gia och Tia.

Puss på er alla goingar, kommer sakna er i helgen..speciellt min lilla "fru" såklart. Vem ska jag nu spoona med!?!

Min lilla familj <3

Bästis och mannen i mitt liv, Mr B

Idag har varit en bra dag, en dag relativt fri från ångest. Tiden har spenderats med la familia och tillsammans har vi städat och fixat i den enas lägenhet, för att sedan fortsätta med tvätt, sopsortering och burkpantande hos den andra. Så nu kan vi känna oss duktiga!

Mellan allt arbete har vi hunnit med samtal om både det ena och det andra...vi har skickat in fina bilder också som förhoppningsvis dimper ner i brevlådan på måndag :)

Imorn vet jag inte riktigt vart dagen för mig, men något jag faktiskt vet, är att jag har världens bästa vänfamilj <3

...

Jag har blivit en mästare på att kontrollera min egen kropp. Vill jag inte att någon ska se min ångest så kan jag i de allra flesta fall dölja det så att inte ens de som jag känner väl märker något. Mitt hjärta slår fort fort och det gör fysiskt ont att andas, men det syns inte utanpå. På gott och ont. Den osynliga värken inuti blir värre när den inte får komma till uttryck i ord eller via min kropp, samtidigt så är det ju bra att jag kan kontrollera mig så pass att jag inte börjar hyperventilera och skaka. Jag låter inte ångesten ta över...eller? Jag vet varken ut eller in längre. Försöker använda mig av de verktyg som jag fått i terapin, men vet inte om det har någon långvarig effekt egentligen. Jag har, på min psykologs initiativ, börjat fasa ut mina terapisamtal. Hon tror att jag kommit längre än vad jag i verkligheten gjort. jag orkar inte säga emot, men jag känner panik och ångest över det faktum att jag nog inte kommit mycket längre i min förändringsprocess än jag gjorde för ett år sedan. Är jag ett hopplöst fall? Enligt många så finns det inga hopplösa fall, men jag vet inte. Kanske vill jag inte bli bättre? Är jag en sådan? En sån som inte riktigt vill gå vidare och komma förbi det dåliga måendet. Sån vill jag inte vara. Jag vill inte vara någon som inte klarar av att bli vuxen.

Jag vill inte vara en sån som inte vågar leva, men som heller inte vågar dö. Jag är i ett fucking jävla limbo!!!

uppdatering

Vet att jag varit dålig på att uppdatera bloggen, inte för att jag inte haft något att skriva, utan mer för att varje gång jag satt mig vid tangenterna så vill inte tankarna formulera sig till ord. Jag är fylld till bristningsgränsen med tankar och känslor, men det är omöjligt att få ut dem just nu.

Veckan som gått har jag annars mest jobbat. Lekt med ungar dagarna i ända med andra ord ;) I övrigt har jag hunnit med barnkalas, tvätt, mys med bästis, qualitytime med Madde, egentid och promenader med Mr B.

Idag har jag även varit barnvakt åt två småtjejer, vilket inneburit pizza, godis, hoppa studsmatta, rita och mycket mer. Introducerade även de små liven till Youtube och de blev helt lyriska när de förstod att ALLA deras favoritlåtar gick att hitta där hehe. Dagens finaste var porträttet som den yngsta målade av mig. Jag blev jättefin :)

Jag önskar jag kunde säga att ångesten lyst med sin frånvaro, men icke. Den ligger ständigt som en klump i magen och stundtals känns det som att någon fysiskt sparkar mig i magen och jag får kämpa efter luft. Döljer detta rätt bra dock tror jag. Och det dom andra inte vet, har dom inte ont av.

Jag går runt och är irriterad väldigt ofta för tillfället har jag upptäckt. Gillar det inte alls...skulle vilja skrika rakt ut och är rädd att det kommer gå ut över någon av mina vänner, vilket jag inte alls vill. För jag är ju inte arg på nån av dem..är nog egentligen mest ledsen.

Trött på att vara som jag är. Jag vet att alla säger att jag är bra som jag är, en bra människa..men det räcker ju inte! Det får jag bevisat om och om igen..

Ellioth 25 <3

Nyss hemkommen från födelsedagskalas hos finaste Elliboy och jag funderar seriöst på att adoptera hans föräldrar! Dom är helt underbara verkligen, inte så konstigt kanske iofs för Ellioth är ju så bra han med :) Jättegod mat och bra folk, allt som behövs för en bra fest! Min lilla bebis charmade de flesta och det känns bra att han går att ha i möblerade rum och tål en massa människor och hög musik. Efter maten blev det presentöppning, vattenpipa och beer-bonging (stavas det så?). En fin kväll helt enkelt. När de andra drog till Gretas, tog jag hunden och åkte hemåt...tror inte att de skulle bli så glada om jag lämnde in honom i garderoben där hehe.

Imorn blir det hip-hopparty hos Tia, det gillas :)

Night night

Ps. All kärlek till My som behöll lugnet när psykobruden attackerade!

Ett sätt att samla vuxenpoäng

Jag har en vän som är otrolig på att skriva och använda orden för att få ut det som annars förblir luddiga tankar och känslor inuti..hittade denna dikten på min dator..love it!

Det är jag som gör ord som kukfobi
till en helt vanlig vardagsfras och ja gott folk
jag ser det som ett sätt att samla vuxenpoäng
att få klamydiatabletter i födelsedagspresent

men nej, nej, nej och åter NEJ för helvete
trots att jag verkligen älskar att förföra folk i smyg
så jag har varken knullat eller älskat med
någon av dem som tror sig vara min vän

för det finns betydligt större charm
i att få HIV av en främling på en olåst toalett
än att ha haft sin tunga på samma ställe
som resten av befolkningen i den här stan

min biljett till kärleken hinner alltid gå ut
eller helt enkelt lämna återbud
innan jag får för mig att våga använda den
så visst knullar jag känslor med ett leende

men det finns ingen här som kan berätta
vilka knep jag kommer att manipulera dig med
eller hur många centiliter sekret jag kan få i mig
utan att springa ut i hallen och kräkas

för jag åtrar vartenda ärr på mina armar
femhundratusen gånger mer än passivt droginnehav
och har en tendens att sätta pistoler i pannan
på dem jag någonsin fått att skrika mitt namn

Idag sitter gråten i halsen och ångesten täpper till andningshålen. Det gör förbannat ont och jag vill bara gråta, men vågar inte släppa ut det. Kan inte förstå att det fortfarande kan göra så fysiskt ont.

Paniken ligger och lurar runt hörnet hela tiden och jag är så jävla rädd.

Fan, nu kom tårarna i alla fall. Skit. Jag orkar inte. Och jag har ingen som håller om mig heller. Inte gråtit på flera månader...ont i magen. Allt är bara mörker och det kommer gå åt helvete..

Crap

Sitter här med huvudvärken från hell och tycker lite synd om mig själv. Att ångesten river i bröstet gör inte saken mycket bättre. Jag vill bara gömma mig från allt. Den stora tröttheten hänger fortfarande över mig och jag orkar ingenting. Jag vill orka va social och umgås med mina vänner, skratta och le så det kommer från ögonen. Känns omöjligt just nu. Och jag hatar mig själv för det!

Det känns som ett icke-liv, en icke-existens...

Så in i helvetes trött och jag vill bara gråta..

I´ve put my life on hold

Tomhet. Det är den känslan som är starkast för tillfället. Jag har inte gråtit på evigheter och jag märker hur jag mer och mer bubblar mig för var dag som går. Orkar liksom inte prata om hur jag känner och hur tankarna går. Orkar egentligen inte tänka alls, det är bara en stor trötthet kring allt. En känsla av hopplöshet som har bitit sig fast. Ångesten blir jag dock inte av med. Handen som vrider åt mitt hjärta och pressar luften ur mina lungor gör sig ständigt påmind.

Jag vet att jag har vänner som jag kan prata med, men det bara går inte. Skulle ändå inte palla en massa pepptalk. Det enda jag vill ha är en kram, en famn att krypa in i. Där jag kan gömma mig för världen en liten stund och låtsas att allt är bra, att allt kommer ordna sig.

Jag försöker verkligen att tänka på allt jag har. Alla fina vänner som älskar mig, min familj som trots sina brister ändå alltid finns där. Jag försöker komma ut och träffa folk, inte gömma mig. Ändå känner jag mest tomhet...och äckel inför hela min person. Det är så jag känner för mig själv - hela tiden!

Jag är otroligt tacksam för allt jag har i mitt liv, tro inte annat. Jag är glad att jag har så mycket fint, för annars hade jag inte orkat öppna ögonen överhuvudtaget.

Ett speciellt tack till Mikaela, som stundtals finns där dygnet runt. Står ut med mig och som lärt mig att man faktiskt kan våga lita på någon. Tack för att jag får vara en del av ditt liv, får finnas för dig som du finns för mig. Älskar dig <3

Kräk

Jag vill bli lika ful på utsidan som jag känner mig på insidan...

Jag vill bara skrika, men jag får inte ur mig ett enda ord. Insidan är söndertrasad och jag tror inte att jag någonsin kommer läka. Lovade mig själv att inte gråta mer, inte så det syns. Men på insidan fräter tårarna hål på själen...

Kan inte nån bara ta bort mig!?!

Men du, för dig gör jag allt och tillsammans klarar vi det mesta <3

Besvikelse

Om hur ont det gör att se besvikelsen i dina ögon. Jag undrar om du förstår hur illa det gör mig? Hur jag försöker att få dig att förstå mig, så att du sedan kan acceptera mig som jag är...utan att ständigt ifrågasätta och kritisera mina val och handlingar.

Jag hatar att allt är dubbelt när jag är här nere, att jag inte bara kan känna lugnet, utan också måste jagas av minnen från det förflutna. Minnen som du inte låter mig glömma. Du påminner mig ständigt om att jag inte är tillräcklig, att den jag är och det jag gör inte riktigt håller måttet. Jag duger inte. Är inte tillräckligt smal, har inte rätt åsikter, inte normala kläder eller känner så som man borde. Säger jag något om att jag blir ledsen så är det bara för att jag är för känslig, jag har inte ens rätten till mina känslor!

Idag dök ett minne upp som sved som eld. Minnet av den gången du sa att jag fick skylla mig själv för att jag inte hade några vänner. Jag kunde ju inte bara sitta hemma hela tiden, då träffade jag ju inte några människor alls, sa du. Men mamma, skulle jag gå ut helt ensam då eller? Vilken 17-åring gör det? Du sa att jag inte var normal, att jag var konstig...de orden har för evigt ristats in i min hjärna. Tillsammans med orden att jag aldrig kommer bli helt självständig. Även om jag vet att du inte har rätt så bränner ärren fortfarande...

Jag vet att du älskar mig och vill mitt bästa, det tvivlar jag inte på, men ibland önskar jag att du bara kunde acceptera mig som jag är...

Hjärt-slag

Även om jag inte säger nåt, även om jag inte låter er se det, så finns det där hela tiden. Det dunkar lika jämt som mina hjärtslag. Ful fel, ful fel..dunk dunk, dunk, dunk...
Inristat i min kropp för alltid. Hur ändra på något som känns genetiskt förprogrammerat??

Imorn drar vi till Malmö iaf och det ser jag fram emot :) Spendera massa tid med fina vänner, både de gamla och de nyare. Ska bli skönt att få ett break från Göteborg och allt som finns här, även om jag vet att vissa av mina problem kommer hänga med.

Jobbdag

Lång dag idag. Jobbat på förskolan ute i Tuve igen och det gick helt ok. Personalen va helt klart trevligare på den här avdelningen och jag kände mig mycket mer välkommen! Ska va där imorn också och ser faktiskt lite fram emot det :)

Annars är det väl sådär. MYCKET tankar som snurrar hela tiden och stundtals blir det bara för jobbigt och jag märker hur jag liksom "stänger av", blir frånvarande. Inte alls en trevlig känsla när man inte kontrollerar det själv. Jag börjar bli glömsk igen och koncentrationen är inte på topp. Tror det är därför jag har svårt att skriva blogg just nu, jag glömmer bort vad jag ska skriva och sitter bara framför skärmen och stirrar.

Trots att jag haft en helt okej dag, eller kanske tom lite mer än okej, känner jag ångesten komma krypande nu på kvällen. Den kommer i vågor, eller kanske mer som slag, i magen och ryggen. Det är stora kollisioner inom mig, men jag kan inte visa nåt utåt, inte det att jag inte vill...det bara går inte! Mitt kontrollbehov är så enormt starkt. Jag måste lära mig att släppa kontrollen, för det går ju inte att kontrollera allt! Det funkar inte att gå och oroa sig över allt och alla hela tiden. Jag går ju sönder. Vet inte hur jag ska göra för att släppa taget dock...

Jag vill gråta, men vågar inte släppa efter..vill ha en famn att krypa in i..vill...

Jag är så sprängfull av tankar och känslor att jag snart spricker och går sönder. Jag vågar inte släppa efter det minsta lilla, för öppnar jag en springa så kommer allt forsa ut och det orkar jag inte. All energi går åt till att hålla tillbaka och jag är trött hela tiden. Orkar inte va social, orkar inte le eller fejka längre. Jag orkar inte ens gråta för vad tjänar det till? Har blivit grymt lättirriterad också så ber om ursäkt i förväg - det är inte er det är fel på, det är mig. Ständigt den felande länken.

Trots att jag anstränger mig för att inte känna så gör det ont ont nästan hela tiden. Jag är fel - fel fel fel fel fel. Hur jag än gör så kommer det aldrig att bli rätt, jag blir aldrig rätt. Jag kommer aldrig passa in...jag vet det, jag måste bara acceptera det så att det slutar göra ont när jag inte blir inräknad.

min hud är full av osynliga sprickor
hur lång tid innan jag faller i bitar?

Less

Idag är en sån dag då det gör ont att andas.
När ensamhetens iskalla händer slingrar sig runt mig,
kväver mig...

Gårdagens psykologbesök sitter kvar i kroppen,
tankarna går på högvarv
samtidigt som tröttheten förlamar mig.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om utanförskap, men tankarna vill inte lämna hjärnan.

Bloggtorka...oyeah!

Som man bäddar...

Har inte känt för att skriva blogg på ett tag. Jag skriver ju ändå bara om samma saker hela tiden...

Äh...det är inte lönt. Varför hamnar jag alltid i samma situation? Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Som man bäddar, får man ligga..fast i mitt fall bäddar jag nog oftare åt andra, och då blir det inget ligga alls.

Jag står utanför ringen, och jag har själv ställt mig där.

SKAM

Först nu kom tårarna.
Och ångest
ovanpå ångest.

Jag är rädd för att somna.
Rädd för drömmarna..

Behöver jag säga att jag hatar mig själv..

Regression

Steg tre.
Bakslag eller tillbaka till helvetet?

Isolering. Straffar mig hårt och skoningslöst...

Jag är så jävla dum i huvudet!! HAT!

X marks the spot

Steg två.
Det gör ändå inte ont nog.

Tillbaka till framtiden

Steg ett är taget.
Jag är på väg att kasta mitt liv i soptunnan.

I have nothing left to give...

Lönlöst
Tröstlöst

Jag vill inte mer nu...

Dödens väntrum

...och jag vet precis hur jag ska göra
för att knuffa mig själv nedför stupet

Jag har haft en fin kväll. Jag, Mikaela och Nicko har passat Vilda i några timmar. Lekt, busat och myst en massa :) Mår som bäst när jag är med barn, hela mitt jag slappnar av och alla problem läggs åt sidan så all koncentration ligger på barnen. Sitter och funderar nu över varför jag inte läste till barnskötare eller förskollärare...men jag vet varför...och skälen är fortfarande giltiga, det vet jag, men ändå sitter jag här och grämer mig.

Trots den fina kvällen så mår jag inte bra. Ångesten river i bröstet och jag vill bara försvinna. Tusen tankar snurrar i huvudet...jag är inte värd någonting i mina ögon och det gör mig ledsen. Jag tycker inte om mig själv, eller rättare sagt jag hatar mig själv. Jag vet att det är ett starkt ord, men det är så jag känner. Ibland kan jag tänka att jag nog är lite bra, men sen inser jag att nej, det är jag inte! Får aldrig tycka att jag är bra, då måste jag straffas.

Känner mig obekväm och fel nästan hela tiden numera. Som vanligt är jag dock en mästare på att låtsas. Men jag känner som jag alltid har känt; att jag är med, men ändå inte med. Jag är med i gänget, men ändå inte riktigt. Jag är lätt en sådan som man glömmer bort. Jag har inte riktigt funderar ut om det här bara existerar i min fuckade hjärna eller om det är så på riktigt. Jag funkar kanske inte i grupper. Jag kan inte de rätta koderna. Jag är inte den som är rolig, inte den som är sötast eller den som är en naturlig ledare. Jag är den som springer runt och fixar med allt, tar hand om...om alla står i en ring är jag den som står lite bakom, halvt utanför ringen. Jag räknas med i gruppen, men jag är inte riktigt med...så har jag alltid känt och jag börjar mer och mer tro att andra också upplever mig så. Inte om man skulle fråga dem direkt, men om de fick tänka efter en stund på allas roller så tror jag att de ser samma som jag. Faktiskt. Till viss del ställer jag mig själv utanför, i rädsla att bli utstött..så blir det mitt val och den enda som kan straffas för att jag känner mig ensam är jag själv.

Jag känner att det börjar bli mycket nu. Psykologen, sjukgymnasten, soc, arbetsförmedlingen. Alla har krav och uppgifter som jag måste göra. Det surrar hyller om buller i mitt huvud och jag kommer inte ihåg allt jag ska göra och det gör mig skitstressad! Jag har inte kontroll och jag gör inte rätt och jag hatar att inte göra rätt, göra det alla förväntar sig av mig.

Just nu vill jag mer än någonsin lägga mig under täcket och inte vara med mer. Jag är så förvirrad, jag vet inte vem jag är eller vad jag vill göra. Jag vet inte varför jag lever mitt liv, för vem jag gör det. Jag vet inte vem jag är. Men jag vet att jag är rädd...

Jag vet att kärlek inte löser några problem, inte löser mina problem...men det skulle kanske göra det lite lättare att hantera om man hade en famn att krypa in i. Att ha någon vid sin sida, någon som valt att vara med mig, före alla andra. Men det verkar inte som att det finns med på kartan över mitt liv. Ja, jag är pessiminstisk och en aning bitter...låt mig!

Ångest like hell och jag orkar inte. Vill inte.
Men jag måste. Kan inte bara skita i allt, strunta i mitt liv och hålla inne pausknappen så hårt jag kan.

Kommer säkert börja lipa också. Förbannade skit!

Sol, blå himmel och snö

Kunde inte vara mer perfekt väder för att börja ett nytt sunt liv. Så fulla av energi (nåja, kanske inte jättemycket energi, men relativt pigga iaf) gav jag och Mikaela oss iväg på promenad i snön. En timme och 40 min senare kom jag hem, nöjd men två skoskav rikare. Tappade upp ett bad och kopplade av...i tio minuter innan det blev för varmt hehe.

Insåg sen att lägenheten var rätt skitig så tog tag i mig själv och storstädade. Dammtorkade överallt och rensade i lådor och slängde onödigt skit. Tog galet mycket tid, men tid har jag ju gott om nuförtiden och när jag nu sitter i soffan är jag rätt nöjd med min dag :)

Huvudvärken sitter dock i och magkatarren börjar ge sig till känna.

Nu ska jag göra lite te iaf och kanske titta på en film. Sen hoppas jag på en lugn natt utan skumma drömmar om kaniner!

Ikväll tillåter jag mig att känna.
Tillåter allt som gör ont att komma upp till ytan.

Och ont gör det. Jätteont.

Dags att dämpa ångesten med konstgjord sömn
och lugn i pillerformat

Fake it ´til you make it?!?

...om att vakna på morgonen och önska att det vore kväll så man fick sova igen.

fairytale of my life

Jag borde ha insett för längesen
att det var för bra för att vara sant
och jag vet precis hur
den här sagan slutar.

Det är inte happy ever after
utan snarare som
flickan med svavelstickorna...

Idag har jag och Mikaela varit duktiga och burit ner allt i min lägenhet som skulle till källaren. Grejer som stått där sedan jag flyttade in för ett halvår sen! Sen fortsatte vi och bar ner en massa hos Mikaela också. Jag organiserade om lite i skåpet för handdukar och lakan. För er som inte är insatta så älskar jag att fixa och lägga iordning saker. Skulle förmodligen blivit en bra hemmafru av mig...

Nu sitter vi i soffan och slappar, Junior är också här och vi har precis genomlidit(?) musikalfilmen Chicago.

Imorn blir det sjukgymnasten...ser väl inte jättemycket fram emot det. Ångesten har annars legat rätt lågt idag. Skönt för en gångs skull.

Blogg nr3 för idag..

Vad jag än gör, säger, tänker eller känner så kommer situationen ändå att vara densamma. Och den vetskapen gör så jävla ont.

Acceptans, att se verkligheten som den är...utan att värdera eller döma den. Men jag har så svårt att se sanningen i vitögat gällande just detta. Acceptans handlar också om rörelse, att röra sig framåt i riktning mot förändring. Jag står dock kvar och stampar på samma ställe. Rör mig inte en millimeter framåt. Jag vet inte hur jag ska göra det heller. För det är inte så enkelt när man räknar in känslor också, allt är inte bara tankar (även om min psykolog säger så!). Allt är så dubbelt. Jag vill gå vidare, men jag vill inte förlora delar som blivit så enormt viktiga i mitt liv. Som får mig att må bra. Lärt mig att tillit inte bara existerar i teorin utan att det faktiskt finns människor som inte lämnar en, som alltid finns där. Jag har alltid vetat att jag är sån, men aldrig förut träffat någon som har samma egenskaper. Aldrig träffat någon som både ger och tar, på samma villkor som jag. Har aldrig släppt in någon så långt förut och jag är livrädd för jag inser att jag har så enormt mycket att förlora. Att känna sån trygghet innebär samtidigt en skräck att bli av med den och det skapar panik och ångest på hög nivå. Jag vet att jag inte dör om hon lämnar mig, men rädslan känns på liv och död. Min psykolog har verkligen rätt när hon säger att rädsla är en av de mest överordnade emotionerna, tillsammans med skuld och skam. Jag är rädd hela tiden nu, rädd för livet. Skuld över att va rädd för livet, skam över hela min existens. Åter igen tillbaka i självhatet. Äcklet. Jag.

Jag bröt ihop...igen. Ångesten har mig ordentligt fast i sitt grepp den här gången. Det har lagt sig lite nu (tack Mikaela!) men jag är fortfarande skakig och hjärtat slår lite för hårt och lite för fort. Och jag känner mig fortfarande lika äcklig, ful och fel som förut. Funderar på att snagga håret..så blir jag lika ful utåt som jag känner mig.

Jag är så trött på allting. Så trött på att vara jag. Det gör ju bara ont att leva.

ja visst gör det ont...

Jag vet inte vart jag ska ta vägen med allt. Min själ trasas sönder och det känns som att bröstet snart kommer att fläkas upp och gå sönder.
Tankar och känslor torktumlas i hjärnan i alltför högt tempo.
Allt rasar. Faller och jag faller efter.

Den där klumpen i magen växer sig större och större. Ångesten och ledsenheten kommer i hårda stötar och jag vill springa och gömma mig, samtidigt som hela mitt Jag skriker efter närhet och kärlek.

Ensamhet och tomhet.
Tänker att det måste va nåt fel på mig.
Ful fel ful fel ful ful ful fel fel äcklig!!!!
Vem fan skulle vilja ha mig??? Nej, det finns nog en förklaring till att ömsesidig kärlek inte verkar va till för mig. Jag räcker inte till, är inte bra nog...hatar mig själv och hatar min kropp! Jag är bara äcklig..

Nej jag tycker inte synd om mig själv.
Jag är bara ledsen och trött...

Inte får jag sova nåt heller för den jävla ångesten väcker mig tidigt på morgonen.

I natt slog verkligheten ner i mig som en blixt. Insikten, som jag spenderat de senaste månaderna med att förtränga, letade sig in i mitt medvetande. Vägrade släppa taget och det gör ont, så in i helvetes ont. Jag vet att jag måste ta någon slags beslut, men jag är helt förlamad inuti. Jag är fastlåst, fångad och det värsta av allt...trygg. Hur ska jag kunna vända ryggen åt det?
Borde jag ge mig av? Försvinna? Hur veta vad som är bäst..jag vill inte göra andra illa, men om jag inte orkar? Det är svårt att andas och allt är som en dimma. Jag ser inget, ser inte vilken väg jag borde gå på. Vart ska jag svänga av?

Det gör ont och jag kan inte andas!

Ullared

Helt slut efter en intensiv dag i Ullared med dom små kycklingarna och Junior. Sov nästan inget i natt så var i princip halvdöd när klockan ringde i morse, men upp och iväg kom vi allihopa :)
Shoppade inte överdrivet mycket grejer, men är nöjd med alla inköp. Dagens bästa fynd va nog tvättkassen med indelade fack för smutskläderna. Behövde verkligen en sån!

Efter besök i alla skoaffärerna utanför (plus Martinshop) packade vi in oss i bilen igen och körde hemåt. Nicko va snäll och körde och jag fick massage i baksätet (hmmm, hur lät det egentligen!?! hehe).

Nu är jag äckligt trött och ångesten kommer i vågor, eller kanske snarare i stötar. Så trött på skiten, trött på mig själv. Känslan av att inte höra hemma någonstans sitter i och jag fortsätter skärma av fastän jag inte riktigt vill.

Jag är ensam och det skrämmer mig mer än jag vågar erkänna för nån.

Du får inte!

Du får inte knacka på min dörr
om du inte är beredd och komma in
du får inte göra om mitt namn
och börja kalla mig för din.

Du får inte vandra på min väg
utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål.

Och du får inte riva mina murar
som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar
så att jag kan somna tryggt.

Och du får inte ha mig som en dröm
när jag vill va' din verklighet
du får inte säga att du hoppas
om du inte tror du vet.

Men du får ta den tid du behöver
för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden
du behöver räcker till.

Och du får samla dina tankar
så att två själar kan få ro
och så att allting som vi lovade
oss själva kan få gro

Du får inte andas på min panna
och inte få mig falla mer
om du inte sen kan stå för
all den oreda du ger.

Och du får inte röra vid mitt hjärta
som om allt var uppenbart
när jag önskar inget hellre,
Än att du gör allt emot mig snart.

Ångest

Idag är en sån där dag man bara vill hoppa över. Ångest sen jag vaknade och den verkar inte vilja ge med sig än. Har inte fått mycket gjort idag förutom psykologsamtal, där det mest kändes som att jag satt och höll upp en fasad som "den duktiga patienten". Hon va nöjd iaf, bara för att hon tror att jag kommit längre än jag egentligen gjort. Jag vill inte göra henne besviken.

Försöker gång på gång att finna meningen med livet. Hittar inte svaret. Jag lever för alla andra. Ibland känner jag mig som en krok, där andra kan hänga sina jackor när de inte vill ha dom på längre.

Som vanligt är jag med, men ändå inte..kanske vill jag inte heller. Jag vet inte.
Fortsätter att straffa ut mig själv från planen. Känner hur jag för varje dag som går stänger av mer och mer. Hatar det, samtidigt som det är skönt att slippa känna något.


Det gör fortfarande ont, även om jag inte pratar om det längre. Jag känner fortfarande på samma sätt som förut.

Ibland (ganska ofta!) vill jag gå in i ett ljudisolerat rum och bara skrika. Skrika tills det inte finns någon luft kvar i mig. Helst ska rummet vara madrasserat också så jag kan slå vilt och dunka huvudet i väggen.

Jag känner mig som ingenting. Orkar ingenting. Vill ingenting. Kan ingenting. Känner ingenting. ÄR ingenting!

Jag börjar suddas ut i kanterna...

26 år

Dagen har varit en känslomässig berg-och dalbana. Fick ett samtal på förmiddagen att min älskade fina lilla mormor nog inte skulle överleva dagen. Just då kunde jag inte ta in den informationen så jag satte på autopiloten och fixade inför kalaset med vännerna. Vid tre droppade alla in och jag fick fina presenter och vi käkade glass i stora lass. Ångesten och rädslan låg som en sten i magen hela tiden och stundtals ville jag bara gråta och springa ifrån alltsammans. När alla gått ringde till slut mamma och berättade att det varit så nära det kan bli, andningen hade upphört ett par gånger och alla trodde det var över. Sen, precis när pappa och mina kusiner kom dit för att ta förväl, slog hon upp ögonen och vaknade! Hon fick mer morfin och somnade, med vak hela natten av personal på boendet. Jag har inte slappnat av helt än, händerna är skakiga och pulsen snabb. Gråta har jag inte gjort än, vågar inte. Stackars morfar var helt uppskakad och mamma med. Önskar på ett sätt att jag va där, men ändå inte. Lilla mormor. Vill att hon ska somna in lugnt och rofyllt, hon vill ju inte mer. Varför plåga henne i onödan.

Själv hoppas jag på sömn inatt. Just nu ligger jag i soffan med en Bimbo bredvid mig - ja, jag kapitulerade till slut. Behöver närheten så jag skiter i håret.

Tack alla fina vänner för idag, ni betyder allt och jag älskar er!

...och jag önskar att det hade varit jag. Kan inte hjälpa det, men så är det.

Allt gör ont och ensamheten ekar i mig.

Allt jag någonsin velat är att få älska och att älskas...

Tankar

Idag har jag legat i sängen typ hela dagen. Vaknade med migrän som vägrade ge med sig förrän runt halv fem. Känner mig dock inte som människa än så kvällen blir till att spenderas i soffan.

Tankarna maler och maler så jag håller på att bli galen! Det gör ont att tänka tillbaka och det gör ont i nuet. Framtiden bleknar mer och mer för varje dag som går och ångesten ligger som en stenhård klump i bröstet.

När jag var i tonåren slöt jag en pakt med mig själv. Jag bestämde att jag måste stå ut tills jag är 30, sen fick jag göra som jag ville. Leva eller inte leva. Jag har fyra år kvar, men jag tror inte att jag orkar så länge...inte som det känns nu. Så jag har gjort en ny pakt. Det är nu det gäller. 2009. Jag ska kämpa med allt jag har, testa även det som jag varit motståndare till. Jag ska göra allt i min makt för att göra en förändring i mitt liv, men om jag vid slutet av året känner att jag fortfarande står kvar på samma plats som nu så får jag avsluta det. Mitt liv, mitt val. Det kanske låter jättehemskt i de flestas öron, men det är så jag känner i nuläget. Jag lever inte som läget är just nu och det kan inte va menat att livet ska vara så här. Det vägrar jag gå med på! Jag vill inte slösa mitt liv på att må dåligt, inte ständigt föra krig med mig själv. Men jag tänker inte bara sitta och vänta på att året tar slut så jag får göra vad jag vill, jag tänker kämpa som en tiger. Och jag spelar för att vinna. Jag vill ha en framtid, eller åtminstone SE en framtid. För det gör jag inte nu. Allt är en dimma av ångest och kaos, där vartenda andetag gör ont och så ska det inte vara. Kan inte vara så.

Jag är så trött. Vill lägga mig och sova igen...försvinna in i dimman.

Nu släppte spärren och tårarna bara rinner.
För allt som inte är, för allt som kunde varit.
För allt som gör ont i mig, som inte tar slut...

Jag vet att jag har beslut jag borde ta..
välja vilken väg jag ska gå på..

Jag vet varken in eller ut.

Jag vill vara någons pusselbit..
men det känns så långt borta
och jag börjar undra om det ens är möjligt..
vem skulle välja mig?

Tankarna går mot att straffa ut mig själv från planen. För jag orkar inte spela mer.
Jag är så trött..jag orkar inte ständigt föra ett krig bara för att få andas en kort sekund.

Det gör så jävla förbannat jätteont HELA tiden!

Jag börjar vänja mig vid den ständiga ångestklumpen i magen och värken i bröstet nu. Börjar vänja mig vid de tomma ögonen som möter mig i spegeln varje dag, eller rättare sagt de dagar jag överhuvudtaget vågar möta min egen blick. Jag tror aldrig jag har känt mig så ful och äcklig som jag gör nu. Mår illa av mig själv. Jag vill bara gråta, men tårarna vägrar komma ut. Jag släpper inte ut ett skit, samlar bara på mig nytt hela tiden. Och ständigt denna känsla av frånvaro. Jag är inte här, stänger av. Jag försöker ta vara på allt det positiva som finns runt omkring mig och i korta stunder lyckas det också, men smärtan hinner alltid ifatt. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen med mig själv. Folk frågar om terapin hjälper och jag vet inte vad jag ska svara. Visst har jag lärt mig nya sätt att se på saker och fått verktyg att arbeta med, men jag vet fan inte om det blir bättre. Jag försöker verkligen, har nog inte försökt och velat må bra så mycket som nu. Jag vill inte ge upp, vill inte ge efter för det svarta. Men jag vet ärligt inte vad det är jag kämpar för. Känner mig helt tom i huvudet och jag känner inte igen mig själv. Det här är inte jag, men jag vet inte vem jag är heller eller vem jag vill vara. Allt är mest kaos, men jag är bäst i världen på att dölja det. Till och med när jag inte vill dölja det, så är min kropp inställd på autopilot.

Hatar detta! Hatar den ledsna klumpen i magen som bara växer sig större och starkare. Kommer det någonsin bli min tur??

vänskap is the shit!

"glöm inte att du är en stjärna! och en stjärna kan faktiskt lysa i jävligt många år, se bara på solen. Den hänger med andra ord kvar rätt länge där uppe innan den faller"

Ellioth, du är bara världens sötaste och bästa! Så fick du mig att le återigen.

Ångesten kväver mig och det gör fysiskt ont att andas.
Kryper i hela kroppen..
vill ha ut skiten..men jag får inte.

Jag försöker kämpa, men jag undrar mer och mer till vilken nytta? och för vems skull?
det känns så fruktansvärt meningslöst...

Jag är inte mig själv. Jag känner mig som ett tomt skal, en dålig kopia av den jag en gång var. Den jag vill vara. Jag märker att jag liksom skärmar av mig, går in i mig själv och blir frånvarande. Dämpad. Jag känner mig tom och innehållslös, samtidigt som jag nästan går sönder av alla tankar och känslor som rasar i kroppen. Det oroar mig. Jag vill inte vara sån här. Vill hitta tillbaka till mig själv.

Mitt i all ångest och skit så har jag ändå turen att ha världens finaste vänner. Jag är så otroligt tacksam att jag har er och jag älskar er alla massor. Tack för att ni finns:

Mikaela, för att du SER mig och alltid finns där. Min trygghet. Utan dig vore jag ingenting.
Ellioth, för att du alltid får mig att le. Våra kaffestunder är guld värda.
Tia, för dina kloka ord och positiva inställning.
Madde, för att du är min spegel. Du förstår mig som ingen annan.
Anna&Jenny, för att jag kan vara mig själv med er. Det behövs inte alltid ord.
Tintin, för din kärlek och uppmuntran.

Ni, och alla mina andra vänner, betyder så mycket mer än jag någonsin kan beskriva i ord.

Gråt

Jag vill inte att det ska vara såhär. Jag VILL inte det!!!!!!!!!
Men det finns ju inget jag kan göra åt saken som inte gör det värre liksom.
Tack alla som skriver fina kommentarer, ni är guld värda. Jag önskar att jag kunde ta till mig era ord, men det verkar inte som att något fastnar i mig. Jag försöker men det vill inte gå.
Ikväll vill jag bara göra en massa dumma saker, kan inte hjälpa det så förlåt.
Förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt..
för att jag finns för allting för att jag inte orkar

FAN FAN FAN FAN

Prestationsångesten är så hög att jag inte ens kan skriva ordentligt här..

Äckelångest och jag vill bara be om ursäkt för att jag ens finns till. För att jag inte uppskattar livet som jag borde.

Ser ni verkligen inte hur värdelös jag är?
Ser ni inte det som jag ser varje dag?

Det gör så jävla ont
och jag orkar inte ens skriva om det

Ångesten krälar som larver under huden,
jag vill sprätta upp mig själv,
äcklet...

Jag HATAR mig själv!

Rädsla

Jag är rädd hela tiden nu.
Allt hinner ikapp
och hur kunde det bli så här?
Att jag tappade bort mig själv
så totalt...