Besvikelse

Om hur ont det gör att se besvikelsen i dina ögon. Jag undrar om du förstår hur illa det gör mig? Hur jag försöker att få dig att förstå mig, så att du sedan kan acceptera mig som jag är...utan att ständigt ifrågasätta och kritisera mina val och handlingar.

Jag hatar att allt är dubbelt när jag är här nere, att jag inte bara kan känna lugnet, utan också måste jagas av minnen från det förflutna. Minnen som du inte låter mig glömma. Du påminner mig ständigt om att jag inte är tillräcklig, att den jag är och det jag gör inte riktigt håller måttet. Jag duger inte. Är inte tillräckligt smal, har inte rätt åsikter, inte normala kläder eller känner så som man borde. Säger jag något om att jag blir ledsen så är det bara för att jag är för känslig, jag har inte ens rätten till mina känslor!

Idag dök ett minne upp som sved som eld. Minnet av den gången du sa att jag fick skylla mig själv för att jag inte hade några vänner. Jag kunde ju inte bara sitta hemma hela tiden, då träffade jag ju inte några människor alls, sa du. Men mamma, skulle jag gå ut helt ensam då eller? Vilken 17-åring gör det? Du sa att jag inte var normal, att jag var konstig...de orden har för evigt ristats in i min hjärna. Tillsammans med orden att jag aldrig kommer bli helt självständig. Även om jag vet att du inte har rätt så bränner ärren fortfarande...

Jag vet att du älskar mig och vill mitt bästa, det tvivlar jag inte på, men ibland önskar jag att du bara kunde acceptera mig som jag är...