Bedövad

Nej, det är inte bättre idag.
Stesoliden gör mig bedövad, gör att jag inte kan gråta.
Den tar dock inte bort ångesten som fladdrar i bröstet,
eller tankarna som maler och maler.
Vägrar låta mig vara ifred.

Funderar allvarligt på inläggning imorn,
trots att det skrämmer skiten ur mig
och paniken kommer vid bara tanken.

Jag mår åt helvete. Måste inse det.
Jag vill inte längre, ser inget hopp.
Bara mörker.

Har lovat att inte göra nåt dumt idag.
Det löftet håller jag.
Men sen då? Jag vet inte.

Förbereder mig på tanken att åka till psyk imorn.

Ambivalens är ordet.

Rädsla

Jag är rädd hela tiden nu.
Rädd för mig själv, rädd för det som jag inte kan kontrollera.
Rädd för ensamheten och tomheten. Känner inte igen mig själv.

Jag är rädd för att göra andra illa genom mina handlingar.

Jag är rädd för att ni ska säga nej när jag ringer,
men lika rädd för att ni ska säga ja, och inte mena det.

Rädd för döden, men lika rädd för livet. De väger lika just nu.

Rädd för min isolering, rädd för vad den gör med mig, för hur den påverkar mina tankar.
Rädd för att aldrig bli bättre, rädd för att förlora allt jag har, alla jag älskar.

Rädd för att misslyckas, rädd för att göra fel, vara fel.

Rädd för denna oändligt stora rädsla. För att den är på väg att ta över mig helt.
Rädd för att ingen förstår, för att jag inte låter någon förstå.
För att jag stänger ute, för att jag låter tystnaden ta över.

Rädd för att göra andra ledsna, rädd för att en dag inte bry mig längre.
Rädd för att en dag inte orka.
Jag är snart där. Processen har startat och jag vet inte hur jag ska stoppa den.
Om jag vill stoppa den, om det går.

Rädd för att försvinna...men har jag inte redan försvunnit?
Det känns så.

Rädd för att mina ord här skadar, även om jag inte vet vem, om ens någon, läser.

Rädd rädd rädd...
Rädd för döden, för livet, för rädslan i sig.

Rädsla

Ångestlandet

Döden.
När jag tittar mig i spegeln så är det döden jag ser.
Mina ögon är döda, tomma.
Jag tänker att det bara kan vara en fråga om tid nu.
När själen är död och ögonen tomma...
då kan det inte dröja länge innan kroppen också dör.
Tänker jag.

Jag tänker på döden varje dag nu. Självmord. Ta livet av mig. Dö.
Jag borde inte skriva det här.
Självmordstankar är skamligt, något man inte ska skriva om så hela världen kan se.
Skäms. Det gör jag. Varje dag det med. Skulden och skammen tar jag med mig när det är dags.

Jag planerar. Förbereder.

Ingen kan göra något. Så är det. Kanske låter det hårt, bittert, men precis så är det.
Jag har familj och vänner som älskar mig, eller som iaf tror sig älska mig. Det hjälper inte. Jag var förlorad redan från början.

Folk säger att det blir bättre snart, i framtiden...vilken jävla framtid!?! Jag kommer aldrig dit, framtiden bara skjuts upp igen och igen och igen. Jag vill inte längre. Det finns ingen framtid för mig. Jag ser bara mörker. Det blir inte bättre.

Jag vill inte mer. På riktigt. Jag vill inte!