...

Jag har blivit en mästare på att kontrollera min egen kropp. Vill jag inte att någon ska se min ångest så kan jag i de allra flesta fall dölja det så att inte ens de som jag känner väl märker något. Mitt hjärta slår fort fort och det gör fysiskt ont att andas, men det syns inte utanpå. På gott och ont. Den osynliga värken inuti blir värre när den inte får komma till uttryck i ord eller via min kropp, samtidigt så är det ju bra att jag kan kontrollera mig så pass att jag inte börjar hyperventilera och skaka. Jag låter inte ångesten ta över...eller? Jag vet varken ut eller in längre. Försöker använda mig av de verktyg som jag fått i terapin, men vet inte om det har någon långvarig effekt egentligen. Jag har, på min psykologs initiativ, börjat fasa ut mina terapisamtal. Hon tror att jag kommit längre än vad jag i verkligheten gjort. jag orkar inte säga emot, men jag känner panik och ångest över det faktum att jag nog inte kommit mycket längre i min förändringsprocess än jag gjorde för ett år sedan. Är jag ett hopplöst fall? Enligt många så finns det inga hopplösa fall, men jag vet inte. Kanske vill jag inte bli bättre? Är jag en sådan? En sån som inte riktigt vill gå vidare och komma förbi det dåliga måendet. Sån vill jag inte vara. Jag vill inte vara någon som inte klarar av att bli vuxen.

Jag vill inte vara en sån som inte vågar leva, men som heller inte vågar dö. Jag är i ett fucking jävla limbo!!!