Jag bröt ihop...igen. Ångesten har mig ordentligt fast i sitt grepp den här gången. Det har lagt sig lite nu (tack Mikaela!) men jag är fortfarande skakig och hjärtat slår lite för hårt och lite för fort. Och jag känner mig fortfarande lika äcklig, ful och fel som förut. Funderar på att snagga håret..så blir jag lika ful utåt som jag känner mig.

Jag är så trött på allting. Så trött på att vara jag. Det gör ju bara ont att leva.