Jag har haft en fin kväll. Jag, Mikaela och Nicko har passat Vilda i några timmar. Lekt, busat och myst en massa :) Mår som bäst när jag är med barn, hela mitt jag slappnar av och alla problem läggs åt sidan så all koncentration ligger på barnen. Sitter och funderar nu över varför jag inte läste till barnskötare eller förskollärare...men jag vet varför...och skälen är fortfarande giltiga, det vet jag, men ändå sitter jag här och grämer mig.

Trots den fina kvällen så mår jag inte bra. Ångesten river i bröstet och jag vill bara försvinna. Tusen tankar snurrar i huvudet...jag är inte värd någonting i mina ögon och det gör mig ledsen. Jag tycker inte om mig själv, eller rättare sagt jag hatar mig själv. Jag vet att det är ett starkt ord, men det är så jag känner. Ibland kan jag tänka att jag nog är lite bra, men sen inser jag att nej, det är jag inte! Får aldrig tycka att jag är bra, då måste jag straffas.

Känner mig obekväm och fel nästan hela tiden numera. Som vanligt är jag dock en mästare på att låtsas. Men jag känner som jag alltid har känt; att jag är med, men ändå inte med. Jag är med i gänget, men ändå inte riktigt. Jag är lätt en sådan som man glömmer bort. Jag har inte riktigt funderar ut om det här bara existerar i min fuckade hjärna eller om det är så på riktigt. Jag funkar kanske inte i grupper. Jag kan inte de rätta koderna. Jag är inte den som är rolig, inte den som är sötast eller den som är en naturlig ledare. Jag är den som springer runt och fixar med allt, tar hand om...om alla står i en ring är jag den som står lite bakom, halvt utanför ringen. Jag räknas med i gruppen, men jag är inte riktigt med...så har jag alltid känt och jag börjar mer och mer tro att andra också upplever mig så. Inte om man skulle fråga dem direkt, men om de fick tänka efter en stund på allas roller så tror jag att de ser samma som jag. Faktiskt. Till viss del ställer jag mig själv utanför, i rädsla att bli utstött..så blir det mitt val och den enda som kan straffas för att jag känner mig ensam är jag själv.

Jag känner att det börjar bli mycket nu. Psykologen, sjukgymnasten, soc, arbetsförmedlingen. Alla har krav och uppgifter som jag måste göra. Det surrar hyller om buller i mitt huvud och jag kommer inte ihåg allt jag ska göra och det gör mig skitstressad! Jag har inte kontroll och jag gör inte rätt och jag hatar att inte göra rätt, göra det alla förväntar sig av mig.

Just nu vill jag mer än någonsin lägga mig under täcket och inte vara med mer. Jag är så förvirrad, jag vet inte vem jag är eller vad jag vill göra. Jag vet inte varför jag lever mitt liv, för vem jag gör det. Jag vet inte vem jag är. Men jag vet att jag är rädd...

Jag vet att kärlek inte löser några problem, inte löser mina problem...men det skulle kanske göra det lite lättare att hantera om man hade en famn att krypa in i. Att ha någon vid sin sida, någon som valt att vara med mig, före alla andra. Men det verkar inte som att det finns med på kartan över mitt liv. Ja, jag är pessiminstisk och en aning bitter...låt mig!