Vad jag än gör, säger, tänker eller känner så kommer situationen ändå att vara densamma. Och den vetskapen gör så jävla ont.
Acceptans, att se verkligheten som den är...utan att värdera eller döma den. Men jag har så svårt att se sanningen i vitögat gällande just detta. Acceptans handlar också om rörelse, att röra sig framåt i riktning mot förändring. Jag står dock kvar och stampar på samma ställe. Rör mig inte en millimeter framåt. Jag vet inte hur jag ska göra det heller. För det är inte så enkelt när man räknar in känslor också, allt är inte bara tankar (även om min psykolog säger så!). Allt är så dubbelt. Jag vill gå vidare, men jag vill inte förlora delar som blivit så enormt viktiga i mitt liv. Som får mig att må bra. Lärt mig att tillit inte bara existerar i teorin utan att det faktiskt finns människor som inte lämnar en, som alltid finns där. Jag har alltid vetat att jag är sån, men aldrig förut träffat någon som har samma egenskaper. Aldrig träffat någon som både ger och tar, på samma villkor som jag. Har aldrig släppt in någon så långt förut och jag är livrädd för jag inser att jag har så enormt mycket att förlora. Att känna sån trygghet innebär samtidigt en skräck att bli av med den och det skapar panik och ångest på hög nivå. Jag vet att jag inte dör om hon lämnar mig, men rädslan känns på liv och död. Min psykolog har verkligen rätt när hon säger att rädsla är en av de mest överordnade emotionerna, tillsammans med skuld och skam. Jag är rädd hela tiden nu, rädd för livet. Skuld över att va rädd för livet, skam över hela min existens. Åter igen tillbaka i självhatet. Äcklet. Jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar