I natt slog verkligheten ner i mig som en blixt. Insikten, som jag spenderat de senaste månaderna med att förtränga, letade sig in i mitt medvetande. Vägrade släppa taget och det gör ont, så in i helvetes ont. Jag vet att jag måste ta någon slags beslut, men jag är helt förlamad inuti. Jag är fastlåst, fångad och det värsta av allt...trygg. Hur ska jag kunna vända ryggen åt det?
Borde jag ge mig av? Försvinna? Hur veta vad som är bäst..jag vill inte göra andra illa, men om jag inte orkar? Det är svårt att andas och allt är som en dimma. Jag ser inget, ser inte vilken väg jag borde gå på. Vart ska jag svänga av?

Det gör ont och jag kan inte andas!