Vaknade återigen upp till ångest och jag vill bara gråta. Allt och inget gör ont, men mest ont gör det nog att jag låter mig straffa ut mig själv i förtid. Jag märker hur jag sluter mig och drar mig undan mer och mer och jag vet inte hur jag ska stoppa det. Tankarna har ett stort verbalt inbördeskrig i mitt huvud. Det är aldrig nån som vinner, vilket verkar vara mitt straff. Jag är mästare i att straffa mig själv och den här gången gör jag jag det osynligt, finns inga ärr att se...men nog fan är det destruktivt ändå. Jag sluter mig som en mussla och stänger av stora delar av mig själv. Jag kan inte göra annat just nu. Även om jag hatar att se mig själv bli någon annan än den jag egentligen är. För hur mycket jag än hatar mig själv så är jag hellre sann mot mig själv än spelar en roll.
Jag orkar inte...finner ingen mening. Dagarna och tiden går, men inte uppåt framåt utan mer som en rak linje sidledes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar