Jag är inte mig själv. Jag känner mig som ett tomt skal, en dålig kopia av den jag en gång var. Den jag vill vara. Jag märker att jag liksom skärmar av mig, går in i mig själv och blir frånvarande. Dämpad. Jag känner mig tom och innehållslös, samtidigt som jag nästan går sönder av alla tankar och känslor som rasar i kroppen. Det oroar mig. Jag vill inte vara sån här. Vill hitta tillbaka till mig själv.

Mitt i all ångest och skit så har jag ändå turen att ha världens finaste vänner. Jag är så otroligt tacksam att jag har er och jag älskar er alla massor. Tack för att ni finns:

Mikaela, för att du SER mig och alltid finns där. Min trygghet. Utan dig vore jag ingenting.
Ellioth, för att du alltid får mig att le. Våra kaffestunder är guld värda.
Tia, för dina kloka ord och positiva inställning.
Madde, för att du är min spegel. Du förstår mig som ingen annan.
Anna&Jenny, för att jag kan vara mig själv med er. Det behövs inte alltid ord.
Tintin, för din kärlek och uppmuntran.

Ni, och alla mina andra vänner, betyder så mycket mer än jag någonsin kan beskriva i ord.