Jag börjar vänja mig vid den ständiga ångestklumpen i magen och värken i bröstet nu. Börjar vänja mig vid de tomma ögonen som möter mig i spegeln varje dag, eller rättare sagt de dagar jag överhuvudtaget vågar möta min egen blick. Jag tror aldrig jag har känt mig så ful och äcklig som jag gör nu. Mår illa av mig själv. Jag vill bara gråta, men tårarna vägrar komma ut. Jag släpper inte ut ett skit, samlar bara på mig nytt hela tiden. Och ständigt denna känsla av frånvaro. Jag är inte här, stänger av. Jag försöker ta vara på allt det positiva som finns runt omkring mig och i korta stunder lyckas det också, men smärtan hinner alltid ifatt. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen med mig själv. Folk frågar om terapin hjälper och jag vet inte vad jag ska svara. Visst har jag lärt mig nya sätt att se på saker och fått verktyg att arbeta med, men jag vet fan inte om det blir bättre. Jag försöker verkligen, har nog inte försökt och velat må bra så mycket som nu. Jag vill inte ge upp, vill inte ge efter för det svarta. Men jag vet ärligt inte vad det är jag kämpar för. Känner mig helt tom i huvudet och jag känner inte igen mig själv. Det här är inte jag, men jag vet inte vem jag är heller eller vem jag vill vara. Allt är mest kaos, men jag är bäst i världen på att dölja det. Till och med när jag inte vill dölja det, så är min kropp inställd på autopilot.

Hatar detta! Hatar den ledsna klumpen i magen som bara växer sig större och starkare. Kommer det någonsin bli min tur??