Nu släppte spärren och tårarna bara rinner.
För allt som inte är, för allt som kunde varit.
För allt som gör ont i mig, som inte tar slut...

Jag vet att jag har beslut jag borde ta..
välja vilken väg jag ska gå på..

Jag vet varken in eller ut.

Jag vill vara någons pusselbit..
men det känns så långt borta
och jag börjar undra om det ens är möjligt..
vem skulle välja mig?

Tankarna går mot att straffa ut mig själv från planen. För jag orkar inte spela mer.
Jag är så trött..jag orkar inte ständigt föra ett krig bara för att få andas en kort sekund.

Det gör så jävla förbannat jätteont HELA tiden!