Tomhet. Det är den känslan som är starkast för tillfället. Jag har inte gråtit på evigheter och jag märker hur jag mer och mer bubblar mig för var dag som går. Orkar liksom inte prata om hur jag känner och hur tankarna går. Orkar egentligen inte tänka alls, det är bara en stor trötthet kring allt. En känsla av hopplöshet som har bitit sig fast. Ångesten blir jag dock inte av med. Handen som vrider åt mitt hjärta och pressar luften ur mina lungor gör sig ständigt påmind.
Jag vet att jag har vänner som jag kan prata med, men det bara går inte. Skulle ändå inte palla en massa pepptalk. Det enda jag vill ha är en kram, en famn att krypa in i. Där jag kan gömma mig för världen en liten stund och låtsas att allt är bra, att allt kommer ordna sig.
Jag försöker verkligen att tänka på allt jag har. Alla fina vänner som älskar mig, min familj som trots sina brister ändå alltid finns där. Jag försöker komma ut och träffa folk, inte gömma mig. Ändå känner jag mest tomhet...och äckel inför hela min person. Det är så jag känner för mig själv - hela tiden!
Jag är otroligt tacksam för allt jag har i mitt liv, tro inte annat. Jag är glad att jag har så mycket fint, för annars hade jag inte orkat öppna ögonen överhuvudtaget.
Ett speciellt tack till Mikaela, som stundtals finns där dygnet runt. Står ut med mig och som lärt mig att man faktiskt kan våga lita på någon. Tack för att jag får vara en del av ditt liv, får finnas för dig som du finns för mig. Älskar dig <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar