Sitter här med huvudvärken från hell och tycker lite synd om mig själv. Att ångesten river i bröstet gör inte saken mycket bättre. Jag vill bara gömma mig från allt. Den stora tröttheten hänger fortfarande över mig och jag orkar ingenting. Jag vill orka va social och umgås med mina vänner, skratta och le så det kommer från ögonen. Känns omöjligt just nu. Och jag hatar mig själv för det!
Det känns som ett icke-liv, en icke-existens...
Så in i helvetes trött och jag vill bara gråta..
1 kommentar:
Var inte för hård och hata dig själv för det vännen, det är inte ditt fel. Det är och blir så ibland, det kan inte hjälpas. Man har sina bottenstunder, det gäller bara att hitta ett handgrepp som är starkt nog för att hålla när man har ork nog att dra upp sig själv därifrån. Och du kommer att göra det, du är starkare än vad du själv tror och vet om. *Kramar om*
Skicka en kommentar