Får ingen riktig ro i kroppen. Tror att det är lite för mycket, lite för ofta just nu och jag kan inte fokusera. Är skittrött, men det går inte att slappna av och jag vill verkligen inte behöva ta piller varje natt. Jag är trött på piller!! Trött på mig själv också för den delen. Skolan går käpprätt åt helvete och jag har inte tillräckligt med energi för att bry mig så mycket som jag borde. Det är ju bara mitt liv det handlar om. När blev jag så likgiltig?

Märker att jag sitter här och skriver massa blaj för att mota bort ångesten och tankarna. Så skriver bara massa onödigheter för att fördriva tiden och dämpa det som gör ont, men min psykolog skulle bli glad för att jag använder mig av ett konstruktivt sätt att hantera ångesten på istälet för att göra något destruktivt. Och det är väl sant. Problemet är bara att det inte hjälper lika bra som de dåliga sätten.

Well well jag fortsätter skriva ändå..kanske blir så att jag raderar inlägget sen. Pratade med mamma idag. Spenderade mycket tid och energi på att låta glad och positiv så att hon ska få fortsätta leva i villfarelsen att jag mår bra nu. Vet inte om hon tror mig. Vi kom in på självskadebeteende och hon frågade mig om jag fortfarande gjorde sånt (med den där rädda, men ändå smått förebrående rösten). Jag svarade att jag slutat med det och för första gången i mitt liv så känner jag att jag inte ljuger när jag säger det. Jag kan inte göra nåt sånt mer. Hur mycket jag än vill så skulle jag inte kunna. Något har förändrats. Det handlar inte bara om att jag inte vill göra någon annan besviken eller ledsen, utan något har nog faktiskt förändrats i mig, mognat. Känns skönt på ett sätt, men skrämmande på ett annat. Vad ska jag nu göra när ångesten blir för stor? Jag har inte nåt annat sätt än så länge. Och en annan rädsla. Vad händer om jag fårsån panikångest att jag inte vet vad jag gör? Tänk om jag skadar mig då, fast jag inte vill eller menat göra det?
Ibland önskar jag att jag var 15 år igen, då det på sätt och vis var mer "tillåtet" att må dåligt. Då det gick att skylla på att man var tonåring och man inte behövde ta ansvar för sig själv eller någon annan (fast i verkligheten så tog jag ansvar för rätt mycket i den åldern).