Mycket som gör ont. Jag försöker lura mig själv att det går bra. Det är ok så här. Tränger tillbaka känslor...men sanningen är nog en annan än den jag visar både för mig själv och andra. Varför blir det alltid så här?
Allas vän, men ingens flickvän...min lott i livet?
Jag vill ha en famn att krypa in i, någon som vill vara med mig mer än med någon annan. Någon att lita på och känna mig trygg med. Att älska och bli älskad.
Fan, ge mig aldrig mer hopp om du inte tänker stanna. Säg inte att jag är underbar, perfekt för dig...egentligen...Säg inte att det beror på dig, inte på mig, när vi båda vet att det inte stämmer. Ge mig inte tro på en framtid som inte existerar. Krossa mig hellre ordentligt, en gång för alla istället för att dra ut på smärtan.
Varför sticka en tandpetare i hjärtat när du kan köra in en påle?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar