2011.
Året började inte bra, inte bra alls.
Jag har ingen aning om hur året kommer att se ut eller hur det kommer sluta, men jag ska försöka. Försöka leva. Försöka kämpa.
Just nu kämpar jag inte för min egen skull, för orken att bry mig om mig själv finns inte.
Men för att inte göra de jag älskar mer illa så ska jag försöka att föra en kamp för att det ska bli bättre.
Kanske låter det överdrivet att använda ordet kamp för att överleva, för att leva. Jag lever ju trots allt i ett samhälle där jag inte behöver kämpa för att få mat och vatten för dagen, där jag inte behöver leva med rädslan att dö av svält eller inte ha tak över huvudet.
Ändå tror jag att ordet kamp är det rätta i min situation. För utan att jag själv kämpar så kommer jag inte överleva. Detta vet jag. Och ingen annan kan, eller ska behöva, kämpa för min skull och kanske gå under själva.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; ingen, INGEN, har ansvar för mitt liv. Det har bara jag själv.
Jag kan inte lova att jag kommer bli bra, att jag kommer må bra. Men jag ska försöka, för er skull. Fram tílls orken för att kämpa för min egen skull infinner sig.
Just nu är jag ett vrak, på gränsen till att gå under. Jag orkar inte ljuga om det.
Men jag ska försöka, på riktigt, att hitta ljuset. Jag ska försöka bryta min isolering och jag ska försöka få hjälp utifrån så att mina nära inte behöver ta mina tyngsta tankar.
Det blev ett rörigt inlägg tror jag. Men det är så jag är just nu. Rörig.
Jag hoppas på ett bra 2011, men jag förväntar mig ingenting.
1 kommentar:
jag läser och läser och läser. Inget jag säger kanske hjälper. men jag ger inte upp. jag lyssnar, lyssnar o lyssnar, för att jag vill. du får tro vad du vill. jag bryr mig om Dig. Det har jag sagt, o säger det en gång till. Jag menar det. Det är svårt för mig och leva mig in i din situation, se ditt tankesätt. Men jag gör mitt bästa. Jag har inga svar, jag kanske har det. Isf säger jag dem. Du får ta åt dig det du bestämmer dig för. Jag vill bara säga att jag bryr mig om dig och tror på dig, min vän. Jag kanske kan ge dig ett skratt eller två, det kanske hjälper lite. Jag sitter här med klump i halsen. Tycker det är förjävligt hur du känner dig, o ja, jag är hjälplös. Men jag försöker ge det lilla extra ändå. Om inte i ord, så finns jag här, som jag är eller som ett öra. När som. Det hoppas jag du vet. Och det är inget jag bara säger utan menar det återigen. Det känns alltid skönt att ha ngn man kan prata med. Sen om du känner det med mig eller inte, det är upp till dig.
Vill inte pressa dig eller trycka in dig i ett hörn, vilket det kanske låter som. Nej nej nej.
Jag är din vän, om du tillåter det.
Skickar över en massa härliga soliga tankar och kramar om dig hårt.
Du vet vem jag är, vi ses på torsdag fina du. Puss
Skicka en kommentar