Varför blir allting så tungt och jobbigt så fort jag kommer innanför hemmets dörrar?
Varför kommer ångesten rusande och sparkar mig i magen?
Vad i helvete är det för fel på mig?
För nåt fel måste det vara. Känner mig inte normal nånstans.
Äckel, skam och ångest.
Självföraktet..åhh det jävla fucking förbannade självföraktet.
Misslyckad och värdelös.
Snälla slå mig. Slå mig blodig så jag får känna en annan smärta än den inuti mig.
Och nej, jag menar inte att vara otacksam för det jag har i mitt liv. Jag vet mycket väl att jag har mycket mer än många andra och tro mig, skulden över mitt mående tynger som fan.
Jag tycker inte synd om mig själv, absolut inte. Snarare tvärtom. Men det ändrar ingenting just nu. Fönstret lockar alltjämt, liksom rakbladens bitterljuva smärta. Står emot, men hur länge? Hur länge innan jag faller, rasar handlöst och inte orkar/vill ta mig upp?
Jag är fortfarande rädd för mig själv, för att tappa kontrollen...men är arg också! Jag vill ju må bra! Jag vet att jag vill det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar