Det känns som att det är det här jag väntat på hela mitt liv.
Jag faller fort som fan och runt mig inuti mig rasar mitt liv ihop.
Går sönder. Lite i taget..plågsamt långsamt.
Rakbladen lockar på mig. Har stått emot hittills. Har ju lovat.
Andra bilder i huvudet också, mer och mer konkreta för var dag.
Jag är rädd.
Misslyckade jävla unge! Du är värdelös! Klarar ingenting! Trodde du verkligen att det skulle gå bra för dig? Ha! Vilket skämt! Jag kryper ihop, för visst ville jag tro att jag skulle få må bra. Att jag är lika mycket värd som nån annan. Men den tunna rösten som börjat växa i mig slås ner, tystas av den andra, starkare. Och jag får ju bevis varje dag på att det är så. Jag är misslyckad. Äcklig. Dum i huvudet. Värdelös. Det är så. Jag bara vet det, vad andra än säger.
Och ensamheten hugger i mig. Värker som ett infekterat sår som aldrig vill läka. Jag vet att det alltid kommer va så. Det har inget med bitterhet att göra. Jag bara vet att jag är en sån som förlorar och som säkert förtjänar det också.
Jag borde bara göra slut på skiten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar