Jag vill inte vara med mer.
Orkar inte va stark, jag är inte stark...
Det gör ju bara ont hela tiden och jag börjar mer och mer tro på att lycka faktiskt inte är till för mig. Borde acceptera det nu, bygga en mur så stark och så hög att inte en jävel kommer in! Och för att va riktigt säker ska jag sätta taggtråd också kring mitt hjärta.

Jag hatar att tänka det, men i natt vill jag känna smärtan utanpå. Jag vill att det ska göra ont så att min kropp riktigt förstår straffet, straffet för att öppna hjärtat ens en millimeter.

För i ärlighetens namn; vem faan orkar bry sig i längden?

Jag är så jävla fucking TRÖTT på mig själv att jag spyr!!!!!