Hur jag sugs in i det utan att kunna hindra det...och jag hatar det, verkligen. Jag förlorar förmågan att tänka klart och kroppen och känslorna reagerar utan att ta hänsyn till förnuftet. Så nu ligger jag här, med musik i lurarna och ångesten på lur. Och det är verkligen så typiskt mig!

Vill sova, men känner ingen trötthet i kroppen nu..eller trötthet känner jag ju, men inte sömnigt trött. Tagit en sömnis, men den verkar inte..

Äh orka med mig själv liksom..

Varför kan jag inte bara säga som det är istället?