Jag är liksom med, men ändå inte. Och den enda jag kan skylla på är mig själv. Jag håller en distans, vågar inte komma nära i rädsla att bli bränd. Då är det bättre att jag själv tar kontrollen och kan säga att äh, jag vill ju ändå inte riktigt va med, det är inte dom som inte släpper in mig..det är jag själv som väljer att stå utanför.
Ohh att det ska vara så svårt att våga lita på folk, att tro på alla fina ord jag får höra varje dag och även se orden omsättas i handling. Jag vill verkligen våga lita på er fullt ut, våga vila i den tilliten och kanske genom den våga lita mer på mig själv och min styrka. Våga lita på att det räcker att vara mig själv, att det är tillräckligt.
Jag vill inte ständigt känna mig misslyckad, känna skuld för att jag alltid upplever att jag gjort nåt fel, nåt jag kunde gjort eller sagt annorlunda. Jag vill inte gå runt och känna mig som en skugga som ingen riktigt ser,vill inte gömma mig bakom min mask. Vill inte hela tiden tro och tänka att om bara folk fick chansen så skulle de alltid välja nån annan före mig..
Jag har många fina männsikor runt mig som får mig att tro att jag så småningom kommer våga lita på dem helt och fullt..jag tror ni vet vem ni är och jag älskar er av hela mitt hjärta vad som än händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar