Anna

Det var inte så här det skulle bli. Det var inte jag som skulle behöva gå på din begravning om två veckor. Det var inte jag som skulle behöva brottas med sorg, skuld och ångest över allt jag inte gjorde eller borde ha gjort. 

Jag behöver inte fråga mig varför du gjorde detta valet, jag förstår det alltför väl och det kunde lika gärna varit jag som inte orkade längre. Men jag önskar så att  du valt livet istället. 

Mina minnen av dig är så levande, trots att vi inte setts på nästan tre år. Man glömmer inte någon som dig, någon som jag stod så nära. Som en syster ibland. Vi delade mycket, både glädje och sorg. Vi fanns där för varandra. Ditt skratt lyfte mig ofta och din kärlek som du inte var rädd för att både visa i kramar och uttrycka i ord. 

Du fattas mig enormt. Ändå har jag svårt att tillåta mig att sörja, för det känns som att jag svek dig. Men älskade Anna, jag var tvungen för att själv överleva. Kärleken fanns, och finns, dock alltid där. Alltid! Tack för att jag fick finnas i ditt liv och du i mitt. 

Älskade Knuff, jag hoppas så att du fått ro nu och att din Dooly tar hand om dig vart du än befinner dig. 

Din, Mi