Ord

Jag har så mycket som behöver komma ut. Känslor som jag stängt in under alldeles för lång tid. Sedan jag lärde mig behärska skrivkonsten så har orden varit mitt hjälpmedel, mitt sätt att förmedla och förtydliga det jag känner och tänker. Ord förlöser på så många sätt, men de senaste åren har jag haft svårt att hitta orden. Delvis på grund av prestationsångest tror jag, men även av rädsla för att känslorna blir så verkliga då. Jag blir tvungen att på riktigt erkänna för mig själv hur illa allt faktiskt är. Jag blir tvungen att ta mig själv på allvar, vilket jag inte orkar. Inte alls faktiskt. 

Att verkligen känna och förstå hur mycket av mig själv jag förlorat, och fortsätter förlora, gör ont så in i helvete! Det finns inte mycket av värde kvar i mig. 

Bara att skriva detta lilla stycke gör fysiskt ont i mig och jag vill radera allt. Som om det skulle radera det verkliga problemen. 

Men jag tvingar mig att fortsätta skriva, fortsätta tvinga mig att se mig själv genom orden. Tänker att det är nog ändå ingen som läser, ingen som bryr sig om vad lilla jag skriver om. Jag tilltalas dock av tanken att skriva till någon, som ett brev till en anonym mottagare. 

Det här blev rörigt känner jag, men jag är ju lite ringrostig och faktum är att det också är så rörigt inom mig att det är ett under att det kommer ut några ord alls.